Alla alternativ är vidriga

Att ligga hemma med värkar i ett sunkigt badkar tills man är öppen fem centimeter, för att sedan resa in till lasarettet där man själv föddes cirka 35 år tidigare. Vidrigt.

Att få skitont i magen och fittan och hela härligheten, vatten och slemproppar går, paniken träder in och mitt i alltihopa måste man ta hand om en två-åring och se till att den är glad och kommer till mormor, varpå man kan åka till lasarettet där man själv föddes cirka 35 år tidigare. Vidrigt.

Att allt går så förfärligt fort och överrumpande att man tvingas föda hemma i sängen med assistans av maken medan dottern skärckinjagat ser på. Vidrigt.

Att man får lite värkar, åker in till sjukhuset, och så går allt skitfort och bäbisen bara glider ut lätt som en plätt genom slidan som tydligen är stor som en ica-kasse. Vidrigt.

Att man har svinont, åker till sjukhuset, får en epidural som är jättefin men som släpper lagom tills det är dags att krysta och så krystar man ut massa bajs och barn, och det gör skitont och man spricker från kant till kant. Vidrigt.

Att ligga i förlossningsplågor i cirka 20 timmar med bara lustgas till hjälp, att vilja ha knark men vara för svag för att säga ifrån ordentligt. Vidrigt.

Att försöka förlösa ett barn som vägrar komma ut och som måste förlösas genom akut kejsarsnitt för annars dör det eller blir cp-skadat. Vidrigt.

Det var alla tänkbara alternativ jag kan komma på. Alla känns för jävliga. Betyder det att jag lider av förlossningsskräck? Kan man få ett planerat kejsarsnitt då?

Den nionde klockan fem tar jag då, tack för det.