Fel fokus

Istället för att bygga bo, köpa vagn, packa väskan, bädda bäbissängen, tvätta bäbiskläderna - vankar jag runt som en fet ankkossa och ojar mig över förlossningshelvetet. Det är junte naturlett, säger jag till mig själv. Och där ligger den 8% mindre än genomsnittet och gottar sig med huvudet redan fixerat. Det blir inte tu tal om kejsarsnitt. Det här kommer gå jättebra, säger dom. Du kommer att få en fin förlossning, ett vackert minne, säger barnmorskan. Skriv bara ner vilket knark du vill ha, så får du det! Ok yes box, här har du inköpslistan att ta med dig till Plattan. Ro hit med morfin, ryggdunksknark och fnissgas, allt ska jag ha. Om jag hinner.

Och så tänker jag på mitt jobb. Som jag ju inte vill förlora. Och så gnäller jag som en försmådd älskare om hon den nya vackra som ska ersätta mig. Ni kommer att bli kära i henne, gnyr jag. Ni kommer aldrig vilja ha tillbaka mig den tjocka touretteskärringen, jämrar jag mig, fast jag är både duktig och supersmart, bara inte lika snygg. Kanske inte så trevlig, men attans rolig.

Tycker att det är sorgligt att sluta, men samtidigt jävligt jobbigt att vara där och säga saker som "Nu är det sista gången vi säger du får ha en trevlig helg", som vi brukar skoja på måndageftermiddagarna. Och att för de flesta är jag inte mer än ännu en tjomme som slutar eller kastar in handduken för att föda barn, hejpårej, ha det nu jättebra. Och jag vill ju vara speciell och älskad av nästan alla, men hur kan man begära det, när man varken är Jesus eller Bengt Bedrup. Jag är ju bara lilla Ulla, duktig och rolig, men vem fan är inte det. Jag kan också bli bortglömd, det har jag till min förvåning sett förr.

Men sedan då, när jag går in i min lilla bäbisbubbla, den alla pratar om, den man ska njuuuuta av, då kommer jag väl skita duktigt i alla förlossningar från helvetet och alla underbara telekommunikationsarbetsplatser i världen? Då ligger jag väl där i min pyjamas, ammar, pussar bäbishjässa och fikar kanske lite ibland, allt annat saknar betydelse, eller?

Det är väl så det ska vara?

Och visst älskar man nummer två lika mycket som nummer ett, och isåfall är ju det fantastiskt. Kom nu Isabella, så jag kan börja fokusera på vad som är viktigt, kom nu så jag kan sluta vara cp-skadad.