Nu när man har distans från det där, kan man ju inse att den där studentikosa nationsvärlden är lite smått bisarr, att den är uppbyggd runt gamla trötta traditioner som ingen ifrågasätter, att den där gemenskapen man så friskt omhuldade är lite artificiell och mest sker i alkoholdimma. Att sångerna är tramsiga, kroppkakor faktiskt ganska äckliga och det där med långklänning, fjäderboa och gammeldans inte alls är speciellt glamoröst.
Om man ska vara krass och kritisk. Och det är ju jag. Och om man har lämnat det där bakom sig. Och det har ju jag.
Men den töntige tönten, han snackade om Kroppkakebalen, några bekanta som blivit hedersledamöter och om att sitta vid honnören. Som att vi fortfarande, 10 år senare i nacken, båda tyckte det kändes relevant och viktigt. Lite som den där töntige tönten i Friends, som Monica dejtade, som fortfarande jobbade på bion (det veeet du ju var jag jobbar, hallå liksom, gratis film och popcorn, vem kan säga nej till det?). Och jag tänkte att fy fan för att sitta med fjäderboa i en svångrem om halsen runt ett honnörsbord och sjunga Det satt en mås på en klyvarbom och dricka snaps med gamla skojare man inte sett på 10 bast och som åldrats med allt annat än behag, fy fan vad det vore evinnerligt tråkigt.
Men det är jag det. En cynisk kärring.
No comments:
Post a Comment