Lovisa rycker tag i min gällivarehängande byxa, drar ner, kikar in och säger:
-Har du bajsat?? ---Nej!
Fy fan vad rolig hon är. Roligast i kommunen.
Sunday, January 30, 2011
Saturday, January 29, 2011
Mer målfoto
Förra gången jag befann mig i förlossningsträsket var mina viktigaste mål att ha linser/smink och att inte bajsa på mig. Detta lyckades jag med. Men det vete fan om jag hade hedern i behåll för det, jag är tvekis.
Denna gången har jag bestämt att jag kan bajsa tantmorskan i ansiktet for all I care, bara jag får ordentligt med knark. Och det viktigaste i snygghetsgenren är att ha läckra, välmålade naglar så det ser läckert ut när man håller bäbisen på de första fotona.
Jag har redan börjat måla snyggt in preparation, för säkerhets skull. Idag 70-talsrosa. Hädanefter har jag snygga händer, ok.
2 weeks to go.
Denna gången har jag bestämt att jag kan bajsa tantmorskan i ansiktet for all I care, bara jag får ordentligt med knark. Och det viktigaste i snygghetsgenren är att ha läckra, välmålade naglar så det ser läckert ut när man håller bäbisen på de första fotona.
Jag har redan börjat måla snyggt in preparation, för säkerhets skull. Idag 70-talsrosa. Hädanefter har jag snygga händer, ok.
2 weeks to go.
Friday, January 28, 2011
Party party
Lovisa: Mamma jobbar. Papai jobbar. Och papai går i skolan också.
Tant Mamma: Ja, alldeles riktigt. Och Momoi, går hon också i skolan?
Lovisa: Neeeej, han går på fest!
Tant Mamma: Ja, alldeles riktigt. Och Momoi, går hon också i skolan?
Lovisa: Neeeej, han går på fest!
Published with Blogger-droid v1.6.6
Målbild
Det är viktigt att ha en målbild, säger dom som vet. När man har en fasansfull förlossning som skrämmer en i nära förestående framstjärt. Så tänker man på den bilden när det är som jobbigast och då känns allt genast mycket lättare.
Först tänkte jag att jag skulle ha målbilden när Lovisa träffar Isabella för första gången. Hur vackert det ska bli med syskonkärleken.
Men nu har jag fått en flaska japansk sprit av min käre lille japan, så nu får det bli min målbild. Spriten. I min strupe. Skål för fan.
Först tänkte jag att jag skulle ha målbilden när Lovisa träffar Isabella för första gången. Hur vackert det ska bli med syskonkärleken.
Men nu har jag fått en flaska japansk sprit av min käre lille japan, så nu får det bli min målbild. Spriten. I min strupe. Skål för fan.
Släpp TV:n, släpp greppet
Nu ska det väl bli riktigt jävla skönt att sluta? Nu räknar du väl ändå dagarna?
Säger folk till mig.
Och visst fan räknar jag dagarna. Men jag vill ju inte att de ska bli färre, jag vill ju vara här.
Folk som går på mammaledighet kanske normalt sett tycker det är skönt och härligt, det tyckte jag själv på mitt förra bajsjobb, men inte jag, inte nu.
Den fisiga konsulten vet ju aldrig om den får komma tillbaka. Det kan mycket väl vara nya tider och nya friska förmågor om ett halvår som skiter fullständigt i mig och min duktighet.
Och allt jag älskar måste de ta ifrån mig. Mina telefoner, mina datorer, min RAS-dosa, mitt passerkort, mitt liv och mina jobb-dockor. Ingenting får jag behålla. Jag övergår till livegen loser på tisdag. Blir en städande hemmafru med noll framstjärtsutsikter.
Så känns det nu, men jag hoppas att jag kan släppa den förbannade sorgmodigheten och bli glad och förväntansfull inför vad som väntar. För jag vet ju egentligen att det viktigaste man kan göra med sitt liv är att föröka sig och dubbel förökning måste ju då vara dubbelt så bra. Jag vet ju det.
Säger folk till mig.
Och visst fan räknar jag dagarna. Men jag vill ju inte att de ska bli färre, jag vill ju vara här.
Folk som går på mammaledighet kanske normalt sett tycker det är skönt och härligt, det tyckte jag själv på mitt förra bajsjobb, men inte jag, inte nu.
Den fisiga konsulten vet ju aldrig om den får komma tillbaka. Det kan mycket väl vara nya tider och nya friska förmågor om ett halvår som skiter fullständigt i mig och min duktighet.
Och allt jag älskar måste de ta ifrån mig. Mina telefoner, mina datorer, min RAS-dosa, mitt passerkort, mitt liv och mina jobb-dockor. Ingenting får jag behålla. Jag övergår till livegen loser på tisdag. Blir en städande hemmafru med noll framstjärtsutsikter.
Så känns det nu, men jag hoppas att jag kan släppa den förbannade sorgmodigheten och bli glad och förväntansfull inför vad som väntar. För jag vet ju egentligen att det viktigaste man kan göra med sitt liv är att föröka sig och dubbel förökning måste ju då vara dubbelt så bra. Jag vet ju det.
Thursday, January 27, 2011
Om man inte tar ut segern i förskott kan man ju ta ut förlusten istället
Två ynka dagar har jag kvar på mitt finfina jobb. Och jag vill gråta eller stanna för alltid eller sluta på sekunden. Och jag vill att dom ska sakna mig och fatta att jag är bäst i kommunen. Fast jag vill inte säga hejdå. Jag vill inte ställa till några scener. Men jag vill ändå inte försvinna i tysthet och glida ut som vilken skojare som helst. Men jag kräver ingen röd matta heller. Bara en liten fanfar kanske. En tår i någons ögonvrå. Varför inte ett tal.
Men så lever jag i den bittra vissheten om att vi alla är utbytbara. Det finns ingen som är så speciell och så jävla duktig att han inte kan ersättas av någon annan framgångsrik, snygg individ. Så glömmer man så fort. Och vänjer sig vid det nya. Och känner sig bekväm med det. Varför ska man då ta tillbaka det gamla, även om det funkade. Det finns ju bara en väg att gå och den leder vanligtvis framåt. Bakåtsträvande kan man inte vara. Ut med det gamla, in med det nya. Hejpårej, ha det nu jättebra, du får ha en trevlig helg.
Åh vad jag är bitter. Skärpning. Det är lika bra att kasta in handduken nu, koncentrera sig på framstjärten och vad den må bära i sitt sköte.
Isabella heter hon. Och från och med tisdag är jag bara mamma Ulla. Det blir säkert skitbra, som vi brukar säga i vår hörna på SEMC.
Men så lever jag i den bittra vissheten om att vi alla är utbytbara. Det finns ingen som är så speciell och så jävla duktig att han inte kan ersättas av någon annan framgångsrik, snygg individ. Så glömmer man så fort. Och vänjer sig vid det nya. Och känner sig bekväm med det. Varför ska man då ta tillbaka det gamla, även om det funkade. Det finns ju bara en väg att gå och den leder vanligtvis framåt. Bakåtsträvande kan man inte vara. Ut med det gamla, in med det nya. Hejpårej, ha det nu jättebra, du får ha en trevlig helg.
Åh vad jag är bitter. Skärpning. Det är lika bra att kasta in handduken nu, koncentrera sig på framstjärten och vad den må bära i sitt sköte.
Isabella heter hon. Och från och med tisdag är jag bara mamma Ulla. Det blir säkert skitbra, som vi brukar säga i vår hörna på SEMC.
Tig med din fetma
Jag skulle lika gärna tiga, för jag är så jävla tradig med mitt bittra fetmasnack.
Att ta på sig strumpbyxan - asjobbigt och sker under stön, stånk, äckelfettokärring.
Att kissa 20 ggr i kvarten - asäckligt och förbannat tröttsamt. (Igår när jag skulle kissa för tjugoelfte gången på jobbet var det kö till dassaletten och när äntligen en dörr öppnas kommer det ut en välklädd man med en laptop i näven. Där inne luktar det bajskorv och finns spår efter densamma i toalettskålen. Det är vad jag kallar professionellt).
Att få kramp om natten - assmärtsamt och förbannat jobbigt att vakna till varenda jävla natt. Och så får jag för mig att jag har värkar, att det är dags, eller att vattnet har gått, men så är det bara den där jävla kissnödigheten som spränger i byxan. Vidrigt.
Så trist är jag. Och droppen som fick bägaren att rinna över i bitterhet var när jag i afton kom hem från föräldramötet på dagis och vid hemkomsten såg att jag fortfarande hade på mig de blåa plastskorna man måste dra över skorna när man går in på förskolan (om man är för fet för att orka böja sig ner och ta av sig stövletterna, och det är ju jag).
För att jag är så jävla fet att jag inte kan se mina egna fötter när jag går. Det stavas p-a-t-e-t-i-s-k-t.
Men i övrigt har jag inga gravidkrämpor och borde sannerligen tiga med mitt gnäll. För det finns ju så oerhört många som har det värre, och oj vad jag är lyxens lyllos som bara lider av kissnödighet, eller hur.
Att ta på sig strumpbyxan - asjobbigt och sker under stön, stånk, äckelfettokärring.
Att kissa 20 ggr i kvarten - asäckligt och förbannat tröttsamt. (Igår när jag skulle kissa för tjugoelfte gången på jobbet var det kö till dassaletten och när äntligen en dörr öppnas kommer det ut en välklädd man med en laptop i näven. Där inne luktar det bajskorv och finns spår efter densamma i toalettskålen. Det är vad jag kallar professionellt).
Att få kramp om natten - assmärtsamt och förbannat jobbigt att vakna till varenda jävla natt. Och så får jag för mig att jag har värkar, att det är dags, eller att vattnet har gått, men så är det bara den där jävla kissnödigheten som spränger i byxan. Vidrigt.
Så trist är jag. Och droppen som fick bägaren att rinna över i bitterhet var när jag i afton kom hem från föräldramötet på dagis och vid hemkomsten såg att jag fortfarande hade på mig de blåa plastskorna man måste dra över skorna när man går in på förskolan (om man är för fet för att orka böja sig ner och ta av sig stövletterna, och det är ju jag).
För att jag är så jävla fet att jag inte kan se mina egna fötter när jag går. Det stavas p-a-t-e-t-i-s-k-t.
Men i övrigt har jag inga gravidkrämpor och borde sannerligen tiga med mitt gnäll. För det finns ju så oerhört många som har det värre, och oj vad jag är lyxens lyllos som bara lider av kissnödighet, eller hur.
Saturday, January 22, 2011
Once you go Mac you never go back?
I-Phone-hysterin. När ska den lägga sig? Jag är trött på den. I-fån, vilket trams. Wake up and ifrågasätt hypen, säger jag.
Det är samma mentalitet som Facebook en gång var, men väl inte är längre. Våga Vägra. Men att man till slut faller till föga och signar upp/köper telefonskrället. För alla är ju med/alla har ju en. Och fast att man inte vill vara som alla andra, gud förbjude, fattar man att man missar out om man inte är med/om man inte har en.
Nu ska jag berätta om min man som har en iFånig touchmaskin. Han älskade den som sin bästis, jämt var den med och pillades på. Men sedan han fick sin nya kompis på sitt nya jobb för bara två veckor sedan, fattar han det som jag redan fattat.
Att Android is the shit, här ligger framstjärten serru. Och allra bäst upplevs den i en Sony Ericsson Arc, den som väl i pressen nu kallas iPhone-dödaren, med all rätt. Den är så jävla het att man bränner sig på den. Och om du i dagsläget tänker att du ska köpa en iPhone, när det finns Arc, då är du, som Christian Swärd brukar säga, så dum att man kan trolla med dig.
Och här har du mig, den perfekte anställde, som älskar varumärket som vore det mitt eget barn. Take me back, säger jag.
Under ytan
Härmed vill jag stolt meddela att jag fortfarande inte spräckt 80-kilosvallen.
Och det gjorde jag ju sist. Och den här gången hade jag en fläskigare utgångsvikt. 79,6 and iofs still counting. Men ändå. Jag är damn snygg.
Mycket kan hända på tre veckor, det kan till och med hända att jag föder barn, jag är medveten om det, men eget beröm luktar som bekant inte det minsta illa, och därför ger jag mig själv high five och säger grattis till snyggheten och sedermera grattis till det nya barnet.
Jag mötte en osedvanligt töntig tönt
På min arbetsplats. Jag skulle bygga en hemsida till intranätet, sånt som jag gör, för jag är så jävla duktig. Och så visar det sig att den sidansvarige är en gammal skojare från Kalmar Nation-tiden.
Nu när man har distans från det där, kan man ju inse att den där studentikosa nationsvärlden är lite smått bisarr, att den är uppbyggd runt gamla trötta traditioner som ingen ifrågasätter, att den där gemenskapen man så friskt omhuldade är lite artificiell och mest sker i alkoholdimma. Att sångerna är tramsiga, kroppkakor faktiskt ganska äckliga och det där med långklänning, fjäderboa och gammeldans inte alls är speciellt glamoröst.
Om man ska vara krass och kritisk. Och det är ju jag. Och om man har lämnat det där bakom sig. Och det har ju jag.
Men den töntige tönten, han snackade om Kroppkakebalen, några bekanta som blivit hedersledamöter och om att sitta vid honnören. Som att vi fortfarande, 10 år senare i nacken, båda tyckte det kändes relevant och viktigt. Lite som den där töntige tönten i Friends, som Monica dejtade, som fortfarande jobbade på bion (det veeet du ju var jag jobbar, hallå liksom, gratis film och popcorn, vem kan säga nej till det?). Och jag tänkte att fy fan för att sitta med fjäderboa i en svångrem om halsen runt ett honnörsbord och sjunga Det satt en mås på en klyvarbom och dricka snaps med gamla skojare man inte sett på 10 bast och som åldrats med allt annat än behag, fy fan vad det vore evinnerligt tråkigt.
Men det är jag det. En cynisk kärring.
Fel fokus
Istället för att bygga bo, köpa vagn, packa väskan, bädda bäbissängen, tvätta bäbiskläderna - vankar jag runt som en fet ankkossa och ojar mig över förlossningshelvetet. Det är junte naturlett, säger jag till mig själv. Och där ligger den 8% mindre än genomsnittet och gottar sig med huvudet redan fixerat. Det blir inte tu tal om kejsarsnitt. Det här kommer gå jättebra, säger dom. Du kommer att få en fin förlossning, ett vackert minne, säger barnmorskan. Skriv bara ner vilket knark du vill ha, så får du det! Ok yes box, här har du inköpslistan att ta med dig till Plattan. Ro hit med morfin, ryggdunksknark och fnissgas, allt ska jag ha. Om jag hinner.
Och så tänker jag på mitt jobb. Som jag ju inte vill förlora. Och så gnäller jag som en försmådd älskare om hon den nya vackra som ska ersätta mig. Ni kommer att bli kära i henne, gnyr jag. Ni kommer aldrig vilja ha tillbaka mig den tjocka touretteskärringen, jämrar jag mig, fast jag är både duktig och supersmart, bara inte lika snygg. Kanske inte så trevlig, men attans rolig.
Tycker att det är sorgligt att sluta, men samtidigt jävligt jobbigt att vara där och säga saker som "Nu är det sista gången vi säger du får ha en trevlig helg", som vi brukar skoja på måndageftermiddagarna. Och att för de flesta är jag inte mer än ännu en tjomme som slutar eller kastar in handduken för att föda barn, hejpårej, ha det nu jättebra. Och jag vill ju vara speciell och älskad av nästan alla, men hur kan man begära det, när man varken är Jesus eller Bengt Bedrup. Jag är ju bara lilla Ulla, duktig och rolig, men vem fan är inte det. Jag kan också bli bortglömd, det har jag till min förvåning sett förr.
Men sedan då, när jag går in i min lilla bäbisbubbla, den alla pratar om, den man ska njuuuuta av, då kommer jag väl skita duktigt i alla förlossningar från helvetet och alla underbara telekommunikationsarbetsplatser i världen? Då ligger jag väl där i min pyjamas, ammar, pussar bäbishjässa och fikar kanske lite ibland, allt annat saknar betydelse, eller?
Det är väl så det ska vara?
Och visst älskar man nummer två lika mycket som nummer ett, och isåfall är ju det fantastiskt. Kom nu Isabella, så jag kan börja fokusera på vad som är viktigt, kom nu så jag kan sluta vara cp-skadad.
Tuesday, January 18, 2011
Meet the Hammarlunds
Nu du. Nu är det fest för fröken Hammarlund, hon som fyller 58 bast idag och som valt att fira med sina tre välskapta barn i åldrarna 35 till 38. Till den engelska puben ska vi stega, och hade det inte vart för att jag står i begrepp att ge henne ett barnbarn i presang, hade jag höjt bägare efter bägare av guldiga pints och sagt skål, sluddrigare och sluddrigare.
Med ett visst mått av förvärk i äggstocken eller motsvarande osexig kroppsedel tar jag nu bussen till city och trycker i mig fisk och chips med 3 av mina favoritindivider. Eva, Cecilia, Carl och så lilla Ulrika - vilka vinnare. Hepare.
Med ett visst mått av förvärk i äggstocken eller motsvarande osexig kroppsedel tar jag nu bussen till city och trycker i mig fisk och chips med 3 av mina favoritindivider. Eva, Cecilia, Carl och så lilla Ulrika - vilka vinnare. Hepare.
Sunday, January 16, 2011
Alla alternativ är vidriga
Att ligga hemma med värkar i ett sunkigt badkar tills man är öppen fem centimeter, för att sedan resa in till lasarettet där man själv föddes cirka 35 år tidigare. Vidrigt.
Att få skitont i magen och fittan och hela härligheten, vatten och slemproppar går, paniken träder in och mitt i alltihopa måste man ta hand om en två-åring och se till att den är glad och kommer till mormor, varpå man kan åka till lasarettet där man själv föddes cirka 35 år tidigare. Vidrigt.
Att allt går så förfärligt fort och överrumpande att man tvingas föda hemma i sängen med assistans av maken medan dottern skärckinjagat ser på. Vidrigt.
Att man får lite värkar, åker in till sjukhuset, och så går allt skitfort och bäbisen bara glider ut lätt som en plätt genom slidan som tydligen är stor som en ica-kasse. Vidrigt.
Att man har svinont, åker till sjukhuset, får en epidural som är jättefin men som släpper lagom tills det är dags att krysta och så krystar man ut massa bajs och barn, och det gör skitont och man spricker från kant till kant. Vidrigt.
Att ligga i förlossningsplågor i cirka 20 timmar med bara lustgas till hjälp, att vilja ha knark men vara för svag för att säga ifrån ordentligt. Vidrigt.
Att försöka förlösa ett barn som vägrar komma ut och som måste förlösas genom akut kejsarsnitt för annars dör det eller blir cp-skadat. Vidrigt.
Det var alla tänkbara alternativ jag kan komma på. Alla känns för jävliga. Betyder det att jag lider av förlossningsskräck? Kan man få ett planerat kejsarsnitt då?
Den nionde klockan fem tar jag då, tack för det.
Friday, January 14, 2011
Mina barn badar
Published with Blogger-droid v1.6.5
Thursday, January 13, 2011
Det regnar i Brasilien och hundarna drunknar
Vi visar Lovisa webb-tv från Brasilien. Det är läskigt. Brunt, smutsigt bajsvatten rinner längs gatorna, bilarna simmar och husen försvinner.
-Måste städa, säger Lovisa.
Och så är det en tant som sitter uppe på taket av sitt hus, krampaktigt håller hon i sin lilla hund. En granne, som bor i ett högre hus, kastar ett rep till tanten just som flodvågorna håller på att skölja över hennes hus och tanten med hunden själva. Hon kastar sig ut i böljan den bruna, håller hårt i sin lilla jycke, grannen halar in henne i repet. Men så tappar hon greppet om sin lilla hund, som försvinner i virvelvågorna medan tanten dras upp för husfasaden av den starke, snälle grannen.
-Måste leta den, säger Lovisa.
Men hunden är borta. Och tanten tappar byxorna medan de drar upp henne, de är tvungna att blurra hennes nakenhet i filmen. Hon är lite tjock, men upp kommer hon. Fast utan hunden.
Och nu börjar Lovisa gråta hejdlöst. Alldeles jätteledsen blir hon.
-Hunden är bo-o-o-o-rta, hulkar hon. Kan inte hitta den.
Och vi får låtsas att hunden kunde simma, svish svosh jättebra, och kommer snart tillbaka till tanten. Hunden är jätteduktig!
Låtsas vi. Och distraherar med att sätta på en tecknad film med Cebolinha istället.
Men det är nu man fattar att hon fattar. Att man inte kan spela våldsporr och dödsscener helt fritt här hemma längre. Eller för den delen filmer där hundar drunknar.
-Måste städa, säger Lovisa.
Och så är det en tant som sitter uppe på taket av sitt hus, krampaktigt håller hon i sin lilla hund. En granne, som bor i ett högre hus, kastar ett rep till tanten just som flodvågorna håller på att skölja över hennes hus och tanten med hunden själva. Hon kastar sig ut i böljan den bruna, håller hårt i sin lilla jycke, grannen halar in henne i repet. Men så tappar hon greppet om sin lilla hund, som försvinner i virvelvågorna medan tanten dras upp för husfasaden av den starke, snälle grannen.
-Måste leta den, säger Lovisa.
Men hunden är borta. Och tanten tappar byxorna medan de drar upp henne, de är tvungna att blurra hennes nakenhet i filmen. Hon är lite tjock, men upp kommer hon. Fast utan hunden.
Och nu börjar Lovisa gråta hejdlöst. Alldeles jätteledsen blir hon.
-Hunden är bo-o-o-o-rta, hulkar hon. Kan inte hitta den.
Och vi får låtsas att hunden kunde simma, svish svosh jättebra, och kommer snart tillbaka till tanten. Hunden är jätteduktig!
Låtsas vi. Och distraherar med att sätta på en tecknad film med Cebolinha istället.
Men det är nu man fattar att hon fattar. Att man inte kan spela våldsporr och dödsscener helt fritt här hemma längre. Eller för den delen filmer där hundar drunknar.
A little conversation
-Nu åker vi till Momoi! (springer ut i hallen och river åt sig jacka och halsduk)
-Nej men va, inte nu (trött mammatant)
-Jooooo, han är bäst!
-Nej men va, inte nu (trött mammatant)
-Jooooo, han är bäst!
Published with Blogger-droid v1.6.5
Wednesday, January 12, 2011
Kakfan
Som den barmhärtiga och genomgoda medmänniska slash kollega jag är, ställde jag mig klockan 21:30 och svängde ihop en klassisk kladdis till morgondagens jobbfika, trots att jag var så jävla trött att ögonen gick i kors och jag fick nästan svindel av tröttma - för sån är jag.
Published with Blogger-droid v1.6.5
The only tjockis in town
Nu har min tjockaste klubbkompis kastat in sin handduk för i år. Nu är det bara jag kvar på bygget att bära fett-fanan högt. Jag och dubbelhakorna. Och valkarna dårå.
Men mest bara jag och folks snidiga kommentarer såsom "oj, nu är det inte långt kvar", "oj, du exploderar nog snart" eller "oj, vad tjuck du blitt". Allt börjar med oj och jag vill replikera "var får du alltifrån, tjockskalle, cp-skadad och av bullar tjockemiau-ful".
Det är nämligen helt normalt att anmärka på den gravides rondör, det är bara den förätne fetknoppen som kommer undan.
Men jag håller på att explodera, det är sant. Definitivt för fet för ett fuck, som den härlige Svullo sa. Ingen kommer härfram.
Nej nej, men det vet jag bäst själv, det behöver jag inte 20 kommentarer om varje dag bara för att folk känner att de vill ha något att säga. Och bort med tassarna för fan.
Men mest bara jag och folks snidiga kommentarer såsom "oj, nu är det inte långt kvar", "oj, du exploderar nog snart" eller "oj, vad tjuck du blitt". Allt börjar med oj och jag vill replikera "var får du alltifrån, tjockskalle, cp-skadad och av bullar tjockemiau-ful".
Det är nämligen helt normalt att anmärka på den gravides rondör, det är bara den förätne fetknoppen som kommer undan.
Men jag håller på att explodera, det är sant. Definitivt för fet för ett fuck, som den härlige Svullo sa. Ingen kommer härfram.
Nej nej, men det vet jag bäst själv, det behöver jag inte 20 kommentarer om varje dag bara för att folk känner att de vill ha något att säga. Och bort med tassarna för fan.
Published with Blogger-droid v1.6.5
Tuesday, January 11, 2011
Sparkar den?
Sparkar den mycket, bäbisen? Undrar flundran.
Nej, faktum är att sparkar gör de inte. Iallafall inte mina barn, däremot kanske apor.
De snarare vrider sig. Sträcker sig. Trycker. Försöker väl komma ut. Och hickar ibland.
Men sparkar, nej. Varför säger man så? Att bäbisen ligger och sparkar därinne, det gör den väl inte? Är man dum eller?
Nej, faktum är att sparkar gör de inte. Iallafall inte mina barn, däremot kanske apor.
De snarare vrider sig. Sträcker sig. Trycker. Försöker väl komma ut. Och hickar ibland.
Men sparkar, nej. Varför säger man så? Att bäbisen ligger och sparkar därinne, det gör den väl inte? Är man dum eller?
Published with Blogger-droid v1.6.5
Broddar mot halkan
Pensionärsvarning hit och dit. Alla jag känner snackar om broddar. Och jag, som är ungdomen personifierad i ett litet nötskal av ysterhet, har naturligtvis aldrig hört talas om denna persedel. Men tydligen är det som ett dubbdäck för fotgängaren, någon liten kardborreanordning med piggar som man spänner runt sitt skodon. Kostar 200 riksdaler, men att gå utan i halkan kan kosta dig livet. Köp ditt par på Apoteket, våga inte annat säger mamma.
Två personer i min bekantskapskrets tjötar om att ta det försiktigt i halkan (förutom mamma då). Den ene är brasilianare, den andre japan. Till dessa två vill jag köpa ett par broddar, och ett par till mig själv för sinnesfridens skull.
I vecka 35 kan man tydligen sätta igång en förlossning genom att halka och slå i backen, det hände t.ex. bloggmastern Spiderchick för ett drygt år sedan, och hur spännande vore inte det.
Fast frågar du Lovisa "när kommer Isabella" så säger hon "Nionde klockan fem". Så nu vet du det.
Galen i äpple
Kombon röda ögon och gult hår, vad tycks om den?
Mitt barn är inte så jävla het på havregröten när det vankas kakor, tårtor och flott. Nej det bästa är fan vanlig hederlig frukt. Ett äpple smäller högre än en negerboll. Lite mango? Ja tack. Tårta till kaffet? Nej tack jag kör.
Jag tror det beror på att vi bjuder på så pass mycket skit att det helt enkelt inte är så spännande och "förbjudet". För vi vet ju att förbjuden frukt smakar bäst. Bulle, chips, läsk, mcD, you name it.
Helt enligt denna princip tänker jag bjuda på knark och cigariller så fort hon fyller 12.
Published with Blogger-droid v1.6.5
Wednesday, January 05, 2011
Trötthetspolisen
Nu kommer han, världsmästaren i trötthet, och slänger tant i bingen redan såhär innan klockan 22.
Är det åldern som tar ut sin rätt måntro?
Nehejdutack, än är det krut i gumman. Det var nämligen ett sånt hårt party att jag var uppe och lattjade till halv två, sedan uppe i ottan idag dom vanligt, då jag krämade på mig nya födelsedagsfoundationen som gav löfte om att look 5 years younger, och det var ju gött att se ut som 30 dagen efter 35-årsdagen. Sprejad med nya sexiga katemossiga pruttifymen. Och så åt jag min fylleridagslunchbox som jag fick av min mamma, så jävla god var den, därtill mumsade jag i mig två av mina fylledagstablettaskar. Och till all dom som sa grattis tryckte jag gillar't, för det är ju just vad jag gör. Jag gillar't a lot. 79 spexiga kilon vägde jag in mig på hos morskan idag, och då hade jag ännu inte tryckt i mig min i gåva mottagna Aladdin-ask. Fy fysiken och fabian vad läckert. Nu sover vi va.
Är det åldern som tar ut sin rätt måntro?
Nehejdutack, än är det krut i gumman. Det var nämligen ett sånt hårt party att jag var uppe och lattjade till halv två, sedan uppe i ottan idag dom vanligt, då jag krämade på mig nya födelsedagsfoundationen som gav löfte om att look 5 years younger, och det var ju gött att se ut som 30 dagen efter 35-årsdagen. Sprejad med nya sexiga katemossiga pruttifymen. Och så åt jag min fylleridagslunchbox som jag fick av min mamma, så jävla god var den, därtill mumsade jag i mig två av mina fylledagstablettaskar. Och till all dom som sa grattis tryckte jag gillar't, för det är ju just vad jag gör. Jag gillar't a lot. 79 spexiga kilon vägde jag in mig på hos morskan idag, och då hade jag ännu inte tryckt i mig min i gåva mottagna Aladdin-ask. Fy fysiken och fabian vad läckert. Nu sover vi va.
Published with Blogger-droid v1.6.5
Tuesday, January 04, 2011
35+-hissen
Välkommen in i 35-plus-hissen.
Sa en flintskallig man till mig idag och höll upp hissdörren. Det var cirka fem inidivider i hissen. Gubbar och tanter. Alla strax över 35.
Fy fan vad risiga dom såg ut allihopa.
Och den här då:
Nu är du närmare 40 än 30, har du tänkt på det?
Nä fan, det hade jag valt att förneka.
Men annars är allt skitbra och det är jättekul att fylla tant. Snart kommer lill-docka och stor-docka på fika. Mums.
Sa en flintskallig man till mig idag och höll upp hissdörren. Det var cirka fem inidivider i hissen. Gubbar och tanter. Alla strax över 35.
Fy fan vad risiga dom såg ut allihopa.
Och den här då:
Nu är du närmare 40 än 30, har du tänkt på det?
Nä fan, det hade jag valt att förneka.
Men annars är allt skitbra och det är jättekul att fylla tant. Snart kommer lill-docka och stor-docka på fika. Mums.
35-åringen
Published with Blogger-droid v1.6.5
Sunday, January 02, 2011
I love you
Det är lite spänt det där med kärleksyttringarna, kommer du ihåg? När ska man basunera ut det och hur? Och tänk, vidriga pinsamma tanke, om han inte säger I love you too. Då sitter man där som ett bevis på löjlighet med sin långa näsa och sitt skägg i brevlådan. För det är ju inte precis läge att säga "äh va fan troru, skoja bara".
Så komplicerat är det inte med en liten. Man vet ju bara, behöver inte säga't. Fast igår natt, när vi låg i sängen och pratade och skojade som bäst, vände hon sig plötsligt mot mig, tittade på mig med sina vackra ögon med beundran i blick och sa: JAG ÄLSKAR DIG.
Fy fan vad fint va. Jag blev alldeles tårögd och rörd till bristningsgränsen. She loves Me, yeah yeah yeah. Och oj vad jag älskar henne också, så det sa jag till henne.
Kärlek när den är som vackrast.
Så komplicerat är det inte med en liten. Man vet ju bara, behöver inte säga't. Fast igår natt, när vi låg i sängen och pratade och skojade som bäst, vände hon sig plötsligt mot mig, tittade på mig med sina vackra ögon med beundran i blick och sa: JAG ÄLSKAR DIG.
Fy fan vad fint va. Jag blev alldeles tårögd och rörd till bristningsgränsen. She loves Me, yeah yeah yeah. Och oj vad jag älskar henne också, så det sa jag till henne.
Kärlek när den är som vackrast.
Published with Blogger-droid v1.6.5
Saturday, January 01, 2011
Fylleri
Snart är det dags att fylla en herrans massa år igen, närmare bestämt på tisdag. Och jag är ett barn i en tants kropp, så jag gillar fortfarande min fylleridag. Normalt sett ska man ju bli full också, men just det här året är det tekniskt omöjligt. Skit i det nu, jag trycker i mig en pizza och en bulle istället, för det får jag. Tack vare ett långt och pålitligt bloggande kan man återblicka och se vad man hittat på de senaste fem fylleridagarna:
30- jag trodde i min enfald att när man fyller 30, då måste man sluta lattja, bli tant och seriös på kuppen. No more trams, no more cp-fylla. Och herregud vad fel jag hade. Året jag fyllde 30 var nog det mest cp-skadade och utflippade i mitt liv, det var typ fest varje dag och om inte fest så åtminstone dagen efter festen. I samband med min 30-årsdag hade jag världens lattjolajbansfest på en tuffig rockandroll-lokal i NW1, Camden Town, London, UK med nästan alla mina vänner, och detta var på den tiden då jag hade en jävla massa polare. Folk flög in i horder från Sverige, alla var där och alla kom på efterfesten, fy fan vad stort det var.
31 - jag bodde i supersnygga Primrose Hill, bara ett stenkast från snyggast i stan Kate Moss, och bjöd in mitt kära docklandslag från docklandskapet till middag. Hade väl tänkt att vi skulle runda av på någon fräck pub i närheten av typen Dublin Castle, men så fick jag den ultimata presenten av mina bästisar: Ett rosa Playstation med SingStar laddat på. Känner du mig och vet hur snyggt och gärna jag sjunger så fattar du att jag var så lycklig att jag höll på att spricka, och fy fan vad gött det var att stanna hemma och sjunga halsen ur led istället för att pubba.
32 - Jag tog mitt tantförnuft till fånga och gjorde det enda rätta - jag tog mitt pack till Mecca Bingo i Camden och spelade loss med bingovingarna fladdrande över spelbrickorna. Det var en någorlunda intressant upplevelse, men bäst var ändå att få gå till Paradiset, aka Dublin Castle, efteråt och häva de älskade pintsen omringad av dockor, duvor och snygga korvar.
33-åringen. Var det han som mördade Palme eller? Jag minns ingenting av min 33-årsdag, kanske åt jag en kaka, kanske hade jag flugit till Sverige en sväng med min nya lilla bäbis, hur som helst var det totalt oviktigt att fira 33, det jag firade var ju att jag hade klämt ut världens snyggaste bäbis bara en dryg månad tidigare.
34 - ja då hade jag som en vinnare precis flyttat hem till mamma och pappa i väntan på tillträde till min nya fräcka Muninlya, och det var måndag så jag traskade till mitt nya snygga jobb och arbetade som om ingenting. Dessutom hade jag tagit det snillrika beslutet att försöka minska det överdimensionerade midjemåttet jag snaskat mig till, varför jag befann mig på pulverdietstadiet. Jag småfirade hemma i barndomshemmet med kärnfamiljen.
35 - Jisses jävlar, tant är äldst i klassen. Jag ska ta med mig en kakjävel till jobbet och bjuda de snyggaste, bland annat har Ludde och Lovisa lovat att titta in och sitta på den svarta hunden i fikarummet. Sedan ska jag gå på hetaste restaurangen i stan med mina 10 närmast sörjande, därefter har jag bokat in gänget för tårtintag på Thulehemsvägen. Perfekt.
Så på tisdag alltså. Då smäller det. Du har väl sparat en nyårsraket? Du glömmer väl inte bort mig? Jättemycket parabens till mig för fan.
30- jag trodde i min enfald att när man fyller 30, då måste man sluta lattja, bli tant och seriös på kuppen. No more trams, no more cp-fylla. Och herregud vad fel jag hade. Året jag fyllde 30 var nog det mest cp-skadade och utflippade i mitt liv, det var typ fest varje dag och om inte fest så åtminstone dagen efter festen. I samband med min 30-årsdag hade jag världens lattjolajbansfest på en tuffig rockandroll-lokal i NW1, Camden Town, London, UK med nästan alla mina vänner, och detta var på den tiden då jag hade en jävla massa polare. Folk flög in i horder från Sverige, alla var där och alla kom på efterfesten, fy fan vad stort det var.
31 - jag bodde i supersnygga Primrose Hill, bara ett stenkast från snyggast i stan Kate Moss, och bjöd in mitt kära docklandslag från docklandskapet till middag. Hade väl tänkt att vi skulle runda av på någon fräck pub i närheten av typen Dublin Castle, men så fick jag den ultimata presenten av mina bästisar: Ett rosa Playstation med SingStar laddat på. Känner du mig och vet hur snyggt och gärna jag sjunger så fattar du att jag var så lycklig att jag höll på att spricka, och fy fan vad gött det var att stanna hemma och sjunga halsen ur led istället för att pubba.
32 - Jag tog mitt tantförnuft till fånga och gjorde det enda rätta - jag tog mitt pack till Mecca Bingo i Camden och spelade loss med bingovingarna fladdrande över spelbrickorna. Det var en någorlunda intressant upplevelse, men bäst var ändå att få gå till Paradiset, aka Dublin Castle, efteråt och häva de älskade pintsen omringad av dockor, duvor och snygga korvar.
33-åringen. Var det han som mördade Palme eller? Jag minns ingenting av min 33-årsdag, kanske åt jag en kaka, kanske hade jag flugit till Sverige en sväng med min nya lilla bäbis, hur som helst var det totalt oviktigt att fira 33, det jag firade var ju att jag hade klämt ut världens snyggaste bäbis bara en dryg månad tidigare.
34 - ja då hade jag som en vinnare precis flyttat hem till mamma och pappa i väntan på tillträde till min nya fräcka Muninlya, och det var måndag så jag traskade till mitt nya snygga jobb och arbetade som om ingenting. Dessutom hade jag tagit det snillrika beslutet att försöka minska det överdimensionerade midjemåttet jag snaskat mig till, varför jag befann mig på pulverdietstadiet. Jag småfirade hemma i barndomshemmet med kärnfamiljen.
35 - Jisses jävlar, tant är äldst i klassen. Jag ska ta med mig en kakjävel till jobbet och bjuda de snyggaste, bland annat har Ludde och Lovisa lovat att titta in och sitta på den svarta hunden i fikarummet. Sedan ska jag gå på hetaste restaurangen i stan med mina 10 närmast sörjande, därefter har jag bokat in gänget för tårtintag på Thulehemsvägen. Perfekt.
Så på tisdag alltså. Då smäller det. Du har väl sparat en nyårsraket? Du glömmer väl inte bort mig? Jättemycket parabens till mig för fan.
Subscribe to:
Posts (Atom)