Socialt inkompetent

Det är helt sjukt att tänka sig att jag för bara några år sedan var ett socialt under, den som drog ihop folk till tokroliga upptåg och spontanitet och skojigheter, om inte navet i gänget så iallafall en centralgestalt, en som man kunde räkna med, som alltid sa ja, alltid var bjuden och alltid var med.

Och nu då, några år och ett barn senare. Ett vidunder i sociala sammanhang, en koloss på lerfötter. Klumpig, missanpassad, sällan med, tråkig, spänd och oinbjuden.

Helst umgås jag med min mamma, förutom min familj då, ja hon är fan min favoritkompis. Och jag vet inte om det är coolt eller tragiskt. Coolt va.

Det är en jävla tur för mig att jag fortfarande är rolig iallafall så att jag kan skratta åt mig själv i min ensamhet.