Nakenhets och bastu -big big no-no

Nu blommar askfaten. Vi ska ha en night out med jobbfan, och så långt är väl allting jättehärligt, sånär som på det faktum att tant tjock måste vara nykter. Mot sin vilja, alltid mot sin vilja.

Men temat för festen är alltså- hör, häpna och få den berömda dåndimpen - nakenbad och bastu. Du vet vad jag tycker om kallbad, offentlig nakenhet och bastubölja. Och vet du inte så kan du säkert nog räkna ut med lilltån att jag tycker det är pest, pina och plågsamt. Senast jag genomgick dessa vidrigheter var när jag fick den smått djävulska 30-årspresenten som inkluderade ett besök till helvetet på jorden, Malmö Kallbadhus. Men det var med riktigt goda vänner, så då kunde man nästan blunda för alla tantblygdisar och hängpattar som omgärdade en. Men med ett gäng kollegor. Kan du tänka dig något vedervärdigare. Människor som man på något sätt vill upprätthålla en professionell relation med, inte fan vill man se deras hud, fladdrande pungar och rygghår. Nu är visserligen bastun och badkamrarna könsuppdelade, tacka fan för det, men ändå. Jag vägrar vara med, så härligt osvensk är jag.

För jag tycker inte att offentlig nakenhet är naturlig. Jag anser inte att alla är likadana utan kläder på, tvärtom. Jag vill inte visa upp mig utan kläder, än mindre se andra avskalade och håriga och fula.

Jag sa till en kollega "Tycker inte du att det är en jävligt främmande tanke att du och chefen ska vara nakna tillsammans?". Det tyckte han alls inte, däremot tyckte han att min attityd var väldarns lustig och komisk och värd att sprida till alla och envar. Vad konstig hon är va, den där Ulla-Britt, som vägrar sitta och fladdra brön och blygd i bastun, som inte tycker det är urhärligt att kasta sig i 10-gradigs vatten med nakna kollegor, som man kan daska lite lurigt på stjärten, man gör alltid så. "Du kan ju alltid sätta på dig en burkino, höhö!"

Men då är det så. Jag är konstig. Och oerhört kontinental. För istället ska jag sitta i restaurangbaren med japanen, som självklart också vägrar bastudbadnakenhetsen, och drinka flådiga drinkar. Fullt påklädda ska vi vara. För nakenheten den behåller jag helst för mig själv inom hemmets fyra väggar. Kalla mig pryd, kalla mig trist, men sån är jag, visst är jag.

2010-08-30 20.20.56

Hej hej lekplats

Anna Book, Stene och Gojoj

Tjatiga människor är rätt jobbiga. Man brukar kalla dem kärringar, oavsett om de är snoppisar eller snippisar, kanske lite orättvist, men man gör alltid så. Såvida de inte är barn. När barn tjatar är det nästan bara gulligt. Iallafall om de är under 2 år gamla.

Några exempel.

När vi läser bok hinner man knappt öppna första sidan innan lilla börjar skandera:
Anna Book! Anna Book!
Visst är det lite irri, men vad fan gör man när det också är så förskräckligt gulligt. Man byter självklart till annan bok. Om och om igen.

När vi hade skiljts åt från Stene häromdagen, frågade jag:
-Var är Stene?
Och hon bara:
Stene där, en till sten, en till sten, en till sten!
Och så vidare. På den kullerstensbeklädda gatan i Lund. Stene Stensson, fy fan vad rart.

Och så det här omtänksamma som är så jävla gulligt att man inte kan låta bli att tycka det är charmant istället för jobbigt. Som att hon alltid ska ge mig Gojoj. Jag står och diskar med händerna i hon:
Goj-oj, Goj-oj - säger Lilla och sticker in Guran mellan mig och vasken så att han nästan ramlar i. Och när vi ska sova, då måste jag ha Gojoj, för han är min, och det vet Lovisa. Eller om han är i det andra rummet, och jag sitter girafflös, då måste hon hämta honom åt mig. Utan att jag ber om det. Hon kan sin Ullaguran, och det är ju jävligt imponerande, smart och gulligt, innit.

Vi har redan sagt hejdå

Det kanske bara är jag, men. Så här är det.

Att ta avsked, när man inte ska ses på länge eller kanske aldrig mer, är jobbigt. Därför döljer man ofta detta bakom ett löfte om att man ska ses snart. Till exempel. Man ska resa på långresa. Man säger "men jag tittar in på ditt jobb imorgon och säger hejdå", "ah vad bra, säger den andre, då slipper vi säga hejdå nu". Man slipper alltså taffligkramas. Fast båda vet att det är ytterst osannolikt att den i resfebern stressade kommer att göra ansträngningen att titta in på kompisens jävla jobb. Men man säger så. För att slippa det jobbiga i ett hejdå. I hate goodbyes (a good bajs however, is pretty good).

Häromdagen var det en på jobbet som skulle sluta. Jag smög dit för att det vankades tårta - kände egentligen inte personen något vidare. Men sedan - istället för att vara normal och artig och säga "hejdå och lycka till" smög jag iväg efter att jag tryckt i mig tårtbiten, utan att säga ett skit, inte ens hepare. För att jag tyckte det var jobbigt. För att det faktiskt inte spelade någon jävla roll för någon av samtliga inblandade. Men det var förbannat otrevligt, det kan jag hålla med om. Normalare hade ju varit att inte gå dit alls, till hejdåfikat, men tjock vill ha bulle, så är det bara.

Hela livet kantas ju för fan av jobbiga hejdån. Särskilt för den som vistats i fjärran land under längre perioder, som tant. Men blir härdad. Man låtsas att man ses snart. Man nöjer sig med att kolla i Facebook-rollen vad folk håller på med. För man orkar inte med alla dessa hejdån och take care and have fun, bättre blunda och låtsas att imorgon är en annan dag att ses och kanske kan man dessutom låtsas som det regnar.

Crayfish party with CP's

Live-videoblogg från kvällens kräftskiva. Det gick sannerligen hett till. Oj vad vi tryckte i oss, särskilt jag och farsan, som tur var hade Syster Cecilia sjukskrivit sig så det blev fler till oss.

Om man är riktigt riktigt snygg är det viktigt att man videobloggar regelbundet, tänk på det!

Lolo o Iggle Piggle

Tombliboo

Lilla snygga jagar upp mig på morgonen för att vi ska titta på drömmarnas trädgård. Tombliboerna tar fel byxor, pinkipinklarmet går och sedan sover alla utom Iggle Piggle, men i vanlig ordning är det ingen fara. Och jag som är placebo-bakis efter ett antal alkoholfria pints med Stene igår.

snacka om cool huvudbonad

Du med burka, fez, plommonstop, släng dig i väggen. Ganska skum hatt men illa tuff.

Tvåbarnsmammestämpeln

Jag har svårt att förlika mig med tvåbarnsmamma-rollen. En går ju an, då kan man fortfarande behålla sin värdighet, fortfarande framstå som tuff och ungdomlig. Men med två i släptåg är saken en annan biff. Vem vill barnvakta två skojare? Eller nu har man inte bara man och barn i släptåg utan ett barn till. Vem vill bjuda hem en? Vem får man bo hos när man åker till London? Eller så åker man själv, men då är det plötsligt inte bara en, inte heller två, utan tre människor man ska sakna. Så då skiter man kanske hellre i det.

Tänk om man blir en sådan där typisk som bara berättar urtrista anekdoter om ens barn, deras blöja, napp och tandborstning, för att man har absolut inget annat av värde i sitt liv. Man hinner liksom inte.

Tänk om man aldrig mer ska vara full. För det är ju så jobbigt att vara bakfull med barn. En (unge/pint) kanske går an, men två (ungar/pints). Ujujuj.

Tvåbarnsmorsa – det är ju nästan ett skällsord skulle jag vilja påstå. Jag frågade en kollega häromsistens: ”Hur är hon, den där xx?” ” Ja, du vet, en sådan där typisk tvåbarnmorsa…” löd svaret. Och jag vet inte riktigt vad det innebär och om jag vill betraktas som en typisk sådan. Är det mindre smink och fulare kläder? Ännu kortare och än mer praktisk frippa? Längre, bekvämare kjolar? Tycka att musiken är för hög och dånig, bara snacka barnsnacket, aldrig vara rolig, aldrig svära och bära sig åt, ständigt vara en god förebild?

Nej, jag vet inte om jag ska bli sån. Jag ska nog fortsätta vara tuffaste snyggaste Vulban Vulbansson, mamma till två superfräcka kids, joråsatt, jag tror det funkar.