Tjatiga människor är rätt jobbiga. Man brukar kalla dem kärringar, oavsett om de är snoppisar eller snippisar, kanske lite orättvist, men man gör alltid så. Såvida de inte är barn. När barn tjatar är det nästan bara gulligt. Iallafall om de är under 2 år gamla.
Några exempel.
När vi läser bok hinner man knappt öppna första sidan innan lilla börjar skandera:
Anna Book! Anna Book!
Visst är det lite irri, men vad fan gör man när det också är så förskräckligt gulligt. Man byter självklart till annan bok. Om och om igen.
När vi hade skiljts åt från Stene häromdagen, frågade jag:
-Var är Stene?
Och hon bara:
Stene där, en till sten, en till sten, en till sten!
Och så vidare. På den kullerstensbeklädda gatan i Lund. Stene Stensson, fy fan vad rart.
Och så det här omtänksamma som är så jävla gulligt att man inte kan låta bli att tycka det är charmant istället för jobbigt. Som att hon alltid ska ge mig Gojoj. Jag står och diskar med händerna i hon:
Goj-oj, Goj-oj - säger Lilla och sticker in Guran mellan mig och vasken så att han nästan ramlar i. Och när vi ska sova, då måste jag ha Gojoj, för han är min, och det vet Lovisa. Eller om han är i det andra rummet, och jag sitter girafflös, då måste hon hämta honom åt mig. Utan att jag ber om det. Hon kan sin Ullaguran, och det är ju jävligt imponerande, smart och gulligt, innit.
No comments:
Post a Comment