Jocke Gahan

Man har vart på Kent-konstjärt i ett slott. Och det var fan inte dåligt en endaste sekund. Bara en sån grej som att de inledde skarpt med en upphottad version av låten jag framförde på Dublin Castles scen för cirka två år sedan (ja, jag skryter, ja det var folk som grät, inte för att det sög utan för att det var vackert, hävdar de som var där) - Utan Dina Andetag.

Här är jag med två av de medverkande brassarna innan evanemanget sparkade igång.

Kents största styrka är ju annars att deras låtar börjar lugnt och stilla för att sedan öka, byggas upp för att explodera i fyrverkerier och orgasmer. Ta det ultimata exemplet - 747. Så fantastiskt att man skulle kunna skjuta sig själv efteråt för att det är en så fullbordad låt att man inte behöver höra några fler någonsin. Mannen i den vita hatten ett annat - och med en himmel fylld av fyrverkerier var det så storartat att gåshuden tog fullständigt över normal hud.

Jocke Berg är dessutom mer än någonsin sexig på scen, inte för att han är snygg för det tror jag inte att han är, men för hur han rör sig, hur han tar mikrofonen, hur han älskar't. Hade han bara slitit av sig t-blusen hade han varit en Dave Gahan (gud förbjude, nej tack till blekfet gubbtorso).

Sedan är det fascinerande att publiken på Kent-konserter är så oerhört brokig. Du har 13-åriga mangakids, 40-åriga lönnfeta, familjer med mamma-pappa-barn, en och en tant (som jag), hårdrockare, töntar i piké och permanentade frånskilda på ett och samma ställe. En kvinna i 30-årsåldern dansade marijuana-aktigt och suget. Två människor med likadana Kent-tatueringar på överarmen respektive underarmen tittade nyfiket på varandra. En snubbe med bara ett ben och kryckor slog sig ner med ett gäng ungdomar framme vid scen. 1000-tals små brokiga. Det är häftigt och imponerande att Kent kan trollbinda i stort sett varenda jävla svenne.

Här är vi, trollbundna och glada - detta var vad vi såg

Och korven var fan den godaste jag ätit sedan den konfirmationsmiddag jag aldrig smakade, trollkorven that is. Kryddig, tjock och knäckig.

Med den i näven kan jag tillstå att Kent Sofiero var årets bästa konsert (skit nu i att jag bara varit på en enda konsert år 2010, jag är inte kärring för intet, men jävligt bra var det).

Och lite fyrverkerier på det och storslagenheten var ett gåshudsartat faktum - fy fan vad bra!