Vi har redan sagt hejdå

Det kanske bara är jag, men. Så här är det.

Att ta avsked, när man inte ska ses på länge eller kanske aldrig mer, är jobbigt. Därför döljer man ofta detta bakom ett löfte om att man ska ses snart. Till exempel. Man ska resa på långresa. Man säger "men jag tittar in på ditt jobb imorgon och säger hejdå", "ah vad bra, säger den andre, då slipper vi säga hejdå nu". Man slipper alltså taffligkramas. Fast båda vet att det är ytterst osannolikt att den i resfebern stressade kommer att göra ansträngningen att titta in på kompisens jävla jobb. Men man säger så. För att slippa det jobbiga i ett hejdå. I hate goodbyes (a good bajs however, is pretty good).

Häromdagen var det en på jobbet som skulle sluta. Jag smög dit för att det vankades tårta - kände egentligen inte personen något vidare. Men sedan - istället för att vara normal och artig och säga "hejdå och lycka till" smög jag iväg efter att jag tryckt i mig tårtbiten, utan att säga ett skit, inte ens hepare. För att jag tyckte det var jobbigt. För att det faktiskt inte spelade någon jävla roll för någon av samtliga inblandade. Men det var förbannat otrevligt, det kan jag hålla med om. Normalare hade ju varit att inte gå dit alls, till hejdåfikat, men tjock vill ha bulle, så är det bara.

Hela livet kantas ju för fan av jobbiga hejdån. Särskilt för den som vistats i fjärran land under längre perioder, som tant. Men blir härdad. Man låtsas att man ses snart. Man nöjer sig med att kolla i Facebook-rollen vad folk håller på med. För man orkar inte med alla dessa hejdån och take care and have fun, bättre blunda och låtsas att imorgon är en annan dag att ses och kanske kan man dessutom låtsas som det regnar.