Om vad 2010 bar i sitt sköte och vad som händer i framstjärten

Dags för Tracklistans årssammanfattning. Årets Låt, årets Artist, Årets Svensk. Kaj Kindvall, vem var bäst? Vem var den klarast lysande stjärnan?

Utan tvekan var det en människa som var bäst, snyggast och roligast 2010, och den personen var min lilla fina avkomma. Och insikten jag redan hade blev bara större. Livet går ut på att föröka sig. Allt annat är meningslöst. Without Lovisa, I'm nothing, sa Placebo 1998. Hon är min bästis, min docka, Everything I do I do it for you, som Bryan Adams gnydde 1991.

Det finns förmodligen bara en som kan mäta sig med henne, sägs det, och det skulle isåfall vara lillasyster Isabella. Kommer som ett brev på posten, fast genom snippan av alla jävliga alternativ, i februarg 2011.

Förra årets nyårsafton fick jag det stora privilegiet att vara full och gå på fest i Torson med en massa stiliga, framgångsrika människor. Nu finns inte Torson i våra liv längre, och förresten är jag nog för tjock för att få vara med. Så det blir nyårssupé hos mamma Eva istället, vilket inte är fy skam alls. Jag hade iallafall tur som blev bjuden på nåt.

2010 kickstartade vi som två förutsägbara Svennar med en pulverdiet från Naturdiet. Men det funkade ju. Vi blev snyggsmalare och det höll i sig, ända tills det där karnevalsligget i Maj som grundade min nya rondör. Men det sägs att man får vara tjock när man är på smällen, man får till och med ha dubbelhaka om man vill det. Trycka i sig en extra kaka, passa på mens man kan, och njuta, glöm ej att njuta.

Så jag njuter, av extra bullar, kakor och gotte. I'd give it all up for a snus och ett glas rött, men den gubben går inte, det får man inte. Bulle i ugnen, bulle i munnen - så enkelt är det.

Tankarna på mat dominerar fullständigt andra halvan av 2010. Är det dags att äta nu? Kan jag ta en till? Mums, mums, fly mig en bulle eller varför inte två. Och ja, resultatet blev det väntade, jag är onödigt tjock. Men check me out in a halvår, kanske kommer jag åter att vara snyggast i kommunen då.

2010 var året vi flyttade till Munindalen och det var ju jävligt bra att få en fräsch lägenhet istället för att bo hemma hos mamma med hela sin familj vid 34 års ålder, för på pappret kan ju inte det ses som annat än patetiskt, även om det i realiteten var riktigt trevligt. I samma veva började Lolo dagis, och how we love dagis!

Och jag köpte min första bil. 29 papp och ganska mycket headache med bromsbelägg och lurendrejare till bilmekaniker hit och dit, men nu går den som bilförsäljarna säger som en klocka och är snyggaste bilen i garaget, min Alfa Romeo. Detta bilköp resulterade också i att vi likt alla andra småbarnsfamiljer i Lund med omnejd hittade en ny helghobby, nämligen att köra ut till Nova shoppingcentre och traska runt. Äta oriental wok eller mcRånalds/Max. Och jag har närt en kapitalist vid min barm, hon gillar pommes frites, bugge och coca-cola. Fast mest vill hon måla bordet med ketchup, vem fan vill inte det?

Årets mest dramatiska var när Londonresan blev inställd pga Islands jävla askmoln och istället skadade sig lilla Bjallan Bus på ett glas i handdisken här hemma och jag fick ringa plingplongdroska till MAS handkirurg och hela baletten. Usch vad läskigt!

Hela den långa fina sommaren gick i brasilianskt tecken. Ma Gang från Brasseland var här och bjöd till äventyr och festligheter. Vi var på paradisön Ven, vi tourade Österlen och mötte lugnet vid Ales Stenar, fell in love with Simrishamn, vi åt trollkorv på Kentspelningen i Sofieros slott och vi hängde i Sveriges vackraste stad, sorry Götlabarj men så är det, Stockholmen och framför allt Gamla Stan. Och åt ett 100-tal pizzor på restaurang Vespa i Västra Hamnen. Fy fan vad bra!

2010 års fyllor kan jag nog räkna med ena handen. Den sista var en höjdare, då var jag redan på smällen men det visste jag ju inte eftersom jag inte gjorde testet förrän jag kom hem från festen, sån är jag. Den var i Göteborg och alla duvor och dockor var där för att fira att världens bästa snyggdocka Maria fyllde 30 bast. Den lilla!

Innan dess:

• Londonbesöket blev till slut av men utan Bjallan men ändå de godaste pintsen med docklandslaget, älskar't. Home is where the heart is, här finns alla de bästa.
• En utekväll med högstadiebrudar i Malmö, som var sådär härlig när alla säger "en till va" och det inte finns någon morgondag.
• Utekväll på engelska pubarna i Lund med min dockpojke till man Ludde Korp, den kvällen kramades Bamse och Brummelisa extra länge och det gjorde vi också och sa hej till Isabella.
• En och annan rödtjutsfryntlighet

That's it. Och som vi vet är det svårt (och tråkigt) att umgås utan sprit innanför västen, därför har jag även tvingats dra mig tillbaka i min lilla kokong här i hemmets lugna vrå och avsagt mig det mesta av socialt umgänge. Eller så har jag inga kompisar längre, det kan vara så att alla glömt bort mig alternativt tycker att jag är en ost.

Det har visat sig under året att jag inte är riktigt kompatibel med Svenne Banan och hans politiska korrekthet, han gillar inte mig och jag är heller inte imponerad av honom. Jag är helt enkelt för tuff, hård och frispråkig - ja, jag är helt enkelt, som min lärarinna i första klass, Aina Stadmark, sa till mig då, "jobbig, för jag är alldeles för bra".

Socialt sett har mitt jobb definitivt varit det bästa under året. Här finns härliga, raka, roliga människor, de där typiskt svenska lyser med sin frånvaro alternativt är så fåtaliga att man kan ignorera dem. Och den allra bästa som förtjänar ett separat omnämnande är min allra käraste Pelto, verbal, snygg, duktig, smart och rolig. Sådana som hon växer inte på trän, håll i den.

Och har jag tur får jag komma tillbaka till mitt snygga jobb under 2011. Det sägs att de gillar mig ju, att jag är duktig. Tills dess har jag iallafall lirkat in en nästan lika snygg, bara inte riktigt lika tjock. Med stolthet ger jag dem Ludde, likt en drottning importerade från exotismens högborg Brasilien, med största sannolikhet den smartaste personen jag någonsin träffat och hey vad de ska vara glada, och kommer att vara glada, att de får låna honom. Kontraktet är signerat och klart, om en vecka börjar han.

Själv ska jag ligga hemma och tokamma. Satsa på att fila på min tvåbarnsmorsestämpel. Kanske bli trendig, smal och häftig på kuppen, vem vet.

2010 - året då jag blev smått socialt handikappad men insåg att jag trivs bättre här, hemma, där jag kan sitta lugnt och skönt och lukta på Lovisas hallonschamponerade hår. Och nu: Välkommen 2011, välkommen Isabella. Delad glädje, dubbel glädje, eller hur. Grått nytt hår.