Spenderbyxan – jag är inte så jävla sugen på den. Folk frågar mig, hur göööör ni, bara en lön och liten fjuttig sådan, du måste ju köpa skor, väskor och plagg? Ut och supa med ungdomslandslaget? Men mest av allt måste du ju köpa nya pjucks. Stup i kvarten. Minst en halv månadslön ska gå på shoppingkrafs.
Men nja, jag vet inte. Shopping i sig, gå och riva i klädesplagg och trycka fötterna i pumps, hur ball är det på en skalad banan? Glida in i provrum bara för att få svart på vitt att man är för fet för ett fuck? Prova partystassar man aldrig får tillfälle att använda för att man ju aldrig går på kalajs?
Ska jag ut i shoppingsvängen, vanligtvis på Nova Lund för där finns både mcD och Max, så går jag i alla fall direkt till barnavdelningen och checkar fräcka outfits till Lolo. Inte till mig själv, inte till tjockemiau. Sedan går jag och fikar. 38 spänn för en mellan latte på Espresso House. I say hutlöst, men det sprar jag ju in på den strumpbyxa jag aldrig köpte loss på Lindex.
Det roligaste att titta på är varken klädesplagg eller skor. Nej, det är för fan mat. Att botanisera i en mataffär eller en stormarknad, det är da shit. Hitta nya spännande produkter, scanna efter förmånliga extrapriser och smälla ihop en middagsrätt bara sådär spontant efter att ha hyllbrowsat en sväng. Sätt mig en timme i en matbutik, Willy’s, Ica whatever you say, och jag roar mig kungligt. Ställ mig däremot på Scorett eller MQ och jag dör en smula av tristess.
Det är inte bara surt-sa-räven-effekten som spökar. Jag har kanske inte råd med snajsiga sneakers och fräsiga modeplagg, men sanning att säga vill jag heller inte ha dem. Fly mig en bulle och jag är nöjd. Ge mig lite kärlek och jag står mig en hel dag.
No comments:
Post a Comment