Ungdomarna i huset har fest. Det är han den där långe ranglige ynglingen som aldrig säger hej och bär hög hatt. Föräldrarna är visst out of town och har lämnat rum för ff-fest. De spelar s.k. dunkadunka och röker på balkongen i spretiga frisyrer.
Och jag, som känner mig gammal än äldst, nattar mitt barn, läser lite saga, stoppar om i lilla sängen.
-Oj, barnen! säger Lovisa när hon har oljuden och skratten.
Ja, de är barn, men det vet de inte om.
Det visste inte jag om när jag hade fest med killarna från Åkarp i Thulehemsvägens kvarterslokal. Det som gällde var att bli som fullast utan att spy men tillräckligt för att få hångla. Det är säkert samma som gäller nu.
För inte så länge sedan, när jag var tuff och ungdomlig och bodde i London, hade jag också fest nästan jämt. Bodde i Primrose Hill och hade den fräckaste balkongen. Aktarej vad det röktes och hånglades på den. Och jag var ungdom till långt efter 30, man gör alltid så, iallafall i England och särskilt om man heter något i stil med Rick Gill eller Sam Perrin.
Själv drog jag mig ju som bekant tillbaka och blev tant på riktigt, lade allt vad socialt liv och cp-fylla heter på hyllan.
Och just idag när ungdomslandslaget har fest tänker jag på kontrasten, hur det var och hur det är nu. Jag vill inte byta tillbaka, aldrig i livet, men jag är jävligt glad att jag hade så förbannat skojigt medan jag blev tant.
1 comment:
oj, barnen!! älskart. undrar om våra ex-grannar sa liknande söta saker om oss..
Post a Comment