Mitt liv är ganska risigt, jag dricker sliskig whiskey och när sen kilten faller står jag med rumpan bar

Berg- och dalbana. Berg-och dalvana. Finns det någon som är helt 100 nöjd med sitt liv? Ska man någonsin vara det?

Jag fick ett mail från en Londonskojare. Han lever fortfarande det livet jag levde för några år sedan innan jag blev tjock på riktigt för första gången. Det där underbara, lite busiga, on a school night och allt för pinten. Jobba, supa, sova. Svenne Banan hade lätt tyckt att jag var alkad. Själv tyckte jag att jag hade förbannat roligt, men var för det mesta bakis och någorlunda underpresternade på jobbet. Skit i det, ny pint i afton, chefen är ändå ett rövhål, med smör på.

Han, 34-åriga singelmannen i London, sa: Mitt liv är tråkigt. Jag bara super, ljuger på puben, sedan går jag och jobbar så att jag kan supa lite till. Tråkigt!

Jag, 34-åriga småbarnsmamman i Lund, sa: Mitt liv är tråkigt. Jag bara leker med min familj, är trött, sover, jobbar, har inget socialt liv whatsoever, inga vänner, ingen sprit. Tråkigt!

Men är det någon som vill byta med den andre? Tror inte det. Men klaga vill man, och klaga får man. För det hör väl till saken att helt jävla nöjd kan man aldrig vara, för då blir man en jävligt jobbig typ som ingen vill beblanda sig med, och bara en sådan sak hade ju kunnat göra en jävligt missnöjd.