ute på landet

Ring klagomuren

Vi älskar att klaga. Ja, jag med. Jag kanske allra mest. På små petitesser mest, men också på det stora hela. Som ju är för jävligt.

Politiker ska man klaga på. De gör ju inget. Bara köper horor och tjockglad för våra skattepengar, ljuger och har sig.

Och på tv-program klagar man, så fort man har tittat. Vad dåligt det var, vad fula de var och vad fan hade de på sig.

Och bloggar. Jävla horor är vad de är, det är ok att kommentera någons blogginlägg anonymt och hetsa hora, det är något man bara gör. För de är ju horor, iallafall de det går bra för.

Själv klagar jag väldigt mycket på Sverige och på svenskar. Säger stötande saker som att bara de svenskar som bott utomlands är något att ha (det finns givetvis ett fåtal undantag - du kan vara ett av dem). Att Svenne Banarne är så jävla torr i sitt planerande skitliv och i sina patetiska praktiska korta frisyrjävlar och sina tillrättalagda liv i SkönaHem-inredda villor och förutsägbara rutiner. Så säger jag, lite för att provocera, och lite för att det är sant, men mest för att det är så förbannat befriande att få klaga. För det får man, i synnerhet på sin egen blogg där det ju inte finns något lästvång för någon. Self-righteous cunts, säger min man att Svenne är när han blir arg. Det kan vara att ta i, men han har ju rätt ibland.

Vilket givetvis gör oss till självgoda fittor, vi som tycker att vi är bättre, häftigare och roligare än gemene man. Men det är ju det som är det roliga här i livet. Allt blir mycket roligare om man är snygg, hård men orättvis. Prova själv.

Man kan inte bli arg på riktigt på någon som är så jävla söt

Fast om man blir det, om man tappar tålamodet, såsom idiotkärringar som jag gör ibland, då börjar hon blåsa salivbubblor och låta som en ledsen delfin. Jätteläskigt.

Då slutar man vara arg och pussar lilla kinden istället.

Eegentligen skulle vi vart på Öland nu, men eftersom vissa delar av gruppen var lösa i magen och halva dagis ligger hemma i spysjuka, tog vi det säkra före det osäkra, som de pensionärer vi är, och stannade hemma på mattan.

Om ingen har skitit i det blå skåpet vid lunchtid imorgon ska vi göra en ytterst spännande utflykt till Ikea. Det är mest för kött- och negerbullarna (fast Pelto säger att man inte får säga neger, fast det är så gott och fint. Idag sa jag toalettneger, det tyckte hon inte om, fast att de är svarta och jobbar på toaletterna).

Sedan när mörkret faller ska vi ut och supa och knarka med alla våra häftiga kompisar.

Nej just det, det ska vi inte. För vi är medelålders, gravida och har inga häftiga suputkompisar längre.

Vi har världens sötaste docka istället, och det är tamigfan inte helt fel. Jag klagar iallafall icke. Bara lite och bara ibland. Men det är isåfall för att det är så jävla härligt att gnälla. Härligt osvenskt, det finaste man kan vara.

Plåster på såren

Roligare kan man ha. Vi läser boken om Emma hos doktorn, den gamla klassikern från 70-talet. Och Mamma Mu-boken från McRånads. De har ett gemensamt tema, och det är plåster. Emma ramlar ur ett träd och får plåster i huvudet. Mamma Mu ramlar över en taggtråd och får plåster på halva magen.

Så nu, nu vill Lovisa ha plåster. En liten skinnflärp har lossnat alldeles vid tumnageln. Och det gör så förfärligt förskräckligt förbannat ont. Aj, skriker hon. Måste ha plåster!

Och jag mitt nöt hämtar Ikea-plåstren med de fräcka djuren och sätter ett på det egentligen oskadade fingret.

Sedan är det så klart skitkul att pilla av plåstret.

Men så fort man pillat av det vill man sätta tillbaka det igen. Och pilla av det igen.

Och till slut har det alldeles korvat ihop sig och går inte att sätta fast på fingret igen.

Då vill man självklart ha ett nytt plåster. Då får man det av Papai. Men det plåstret är också jättekul att pilla av. Sedan måste Papai sätta på det igen. Fast det går inte, för det är alldeles ihopkorvat i klistret. Då blir man arg, sur och ledsen och gråter, precis som Emma Tvärtemot.

Nytt plåster? Ja, man kan hålla på i all evinnerlighet tills samtliga inblandade totaltröttnar, men det finns ju en liten snygg i mitten av all action som aldrig verkar tröttna. Förrän hon somnar.

Nu sover vi!

72 - men låter som 60 på telefon, det var la roligt

Vikt och inkomst -saker man alltid ska hymla med och som man aldrig ska vara nöjd med.

Jag tjänar för lite och är alldeles för tjock.

Jaså du, men om du hade tjänat mer hade du kanske haft råd att köpa ännu fler bullar och godispåsar att trycka i dig så det var väl en herrans tur att du inte gör det.

Jag vägde mig häromdagen. Och alla tycker förstås att det är helt normalt och jättebra med tanke på att jag är nästan 6 månaders gravid på smällen att jag går upp i vikt. Men snälla nån. Fostret, som vi kallar Sofia Isabella Linnea btw, väger 750 gram. Jag väger 72000! Sjuttio-fucking-två kilogramjävlar som en käftsmäll i ryggen på länsman. Inte ok. Inte läckert. För fet för ett fuck.

Sist jag var på tjocksmocken slutade jag snyggt på 83 kilo fetma på sista invägningen. Ska man lyckas tangera det, på ett alldeles speciellt sexigt vis? Eller slå det med råge och peta på tresiffrigt?

Jag vet inte. Jag vill inte. Men jag är så jävla småsugen hela tiden. Och de där jävla vetesnusarna gör mig bara förbannad. Allt jag vill ha är en balja rödtjut och en snulle under läppen. Men eftersom jag inte får det får jag nöja mig med tjockglad och en och annan säck snask.

Bedrövligheten vet inga gränser. Man äter inte för två och det finns ingen anledning att gå upp mer än 10 kilo, särskilt om man redan var tjock från början. Jag känner snygga tjockisar som GÅTT NER i vikt av att vara gravida. Hur de gjorde vet inte jag, man får anta att de var jävligt förnuftiga och åt bara bra mat som var näringsriktigt sammansatt för den lilla bäbisens skull. Att de skippade pinten utan att ersätta den med annat (själv bytte jag bekant pint till bulle, mitt nöt).

Bulle i ugnen var det, men man ska inte vara så dum att man tar det bokstavligt och ständigt har en fetdeg på jäsning. Usch nej.

Odd love

Ojojoj, tourette's och sepe-skada på en och samma gång, vilken grej. Och allting kryddat med lite osmidighet och gåpåig stil. Grattis till alla som får äran att träffa mig, grattis till er.

Idag inträffade en sk nätkalsong, fast på svenska. Du vet när man bräker på och skojar om hur sepe det är att vara cp, och så säger den man pratar med "Du, min bror är faktiskt cp". Ridå. Eller man pekar och skrattar, kolla fjanten där borta, vilka kläder, vilken stil, undrar om han någonsin får ligga - "Du, lägg av, det är min farsa". Piiinsamt.

Så idag då. Vi pratar om staden Kumla, av någon anledning. Jag kommer så klart tänka på gubben med den tokroliga ringsignalen som satt bakom oss innan i kontorslandskapet, hur han skrävlade om jakt, fiske och jazzmusik, hur han bräschade loss på sin närkiska, hurr irri han var. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom Odd, för det var så han hette.

Och när jag har malt på om denne mans oddness (pun intended) en god stund säger en i sällskapet: "Jag har faktiskt bott med Odd".

Jag bara tystnar och tappar både koncept och tråd. "Du menar att du varit ihop med Odd??"

"Ja det var längesedan, när jag bodde i Kumla, typ 2003".

Jaha. Där ser man. Vad kul. Nu skojar vi bort det va. Eller nu börjar mötet. Vilken tur, nu brukar vi allvar. Fy fan va.

Härom veckan inträffade en liknande händelse. Jag träffade en gammal bekant och expojkvän till en av mina bästisar, vars barn skulle till att döpas. Vilket jag berättade för honom. Sedan sa jag att det ska bli kul, att träffa gamla bekanta osv. Då sa han: "Men ibland kan ju det vara jobbigt, när gamla gubbar i lådan ploppar upp sådär". Då sa jag, smidigheten: "Nej några sådana tror jag inte kommer dyka upp, jag tror ju inte precis att M S-Berg kommer" Och då, ja då kom han med dåndimpen: "Du jag är faktiskt skitbra kompis med henne, jag är bland annat gudfar till ett av hennes barn". Varpå jag fick jävligt bråttom att hoppa upp på cykeln och bege mig. Ajöss. Ha det.

Att man aldrig lär sig va. Smidigheten, grodorna som hoppar ur mun, en dag kommer man kanske få stryk, och det är ta mig fan inte alls välkommet. Skärpning!

Gotta be snygg

Man till mig på barndopet igår, om mitt barn:

Ojojoj, hon måste ha en VÄLDIGT snygg pappa!

Jag:

För hon kan inte ha det efter mig, menar du?

Ja, hur tänkte han? Antingen:

Fy fan vilken snygg unge, men mamman är ju så jävla ful så det måste vara pappan som sitter inne med de snygga generna.

Eller:

Fy fan vilken snygg unge, hon är tamigfan så snygg att det måste ha krävts TVÅ snygga genpoler för att uppnå denna perfektion!

Vi satsar på tvåan va.

Det var bättre förr....eller?

Läsa bok - det kan ju visserligen vara riktigt roligt. Och chockerande. Har du läst om några av dem vi läste som barn? Hur tuffa var vi på en klase skalade bananer? Knark, sprit, negrer och så knullandet. Så var det då. Nu är det blekfeta Igglepiggle och Björnes tramsmagasin och Fåret Shaun i sin välansade bondgård.

I vår bok om Barbapapa tackar brandmännen Barbapapa för hans hjältemodiga insats, inte med nån jävla pk-mjölk eller ens larre, nej killen ska ha ett glas vin! Mera vin till Barbapapa. Smutt, smutt.


Och här sitter Alfons Åbergs pappa och läser saga - med en pipa i munnen! Vilken chock, vilken stil, passiv rökning är ju jättefarligt, hur tänkte han?


Sedan har vi Tintin, som skjuter noshörningar och elefanter, nästan för skojs skull, och som blir buren av negerslavarna som vore han kungen själv. Läpparna fläskiga och hjärnorna små, så var det då.


Och negerkung, det är ju Pippis pappa, på Kurrekurreduttön. Det är vad han är känd för. Inget fel med det.


En gång hittade Långben en massa kul knark och han rusade hem till sin polare Musse Pigg för att prova. Och oj vad de studsade och hoppade, höga som hus, oj så skoj, vill ha mer, vi fixar mer och säljer till alla vi känner, fy fan vad bra, vilken grej!




Sedan var det det här med liggandet. Och hur man ska förklara blommor och bin för sina barn.Numera finns det inget bekvämt sätt, men när jag var liten raffsade man fram Per, Ida och Minimum där föräldrarna berättade för sina småbarn om hur skönt det kunde vara att ligga, och det var då, just då, man tillverkade småsyskon, med ord som snopp, slida och jätteskönt. Till och med jag rodnar ju av eländet, då är det illa.

Kanske inte bättre förr, men en smula mindre tillrättalagt, och det är ju kul för oss icke-pk tourettes-människor, eller hur.

Läsa TV vs titta på bok

Idag har vi tittat på Barbapapa. Och nu tittar vi på Lilla Spöket Laban. Jag tänker att det är roligare att titta på rörliga bilder och en professionell tant som läser med inlevelse än att glo i en platt bok uppläst av en trött kärringmorsa med noll skådespelartalang.

Men så säger ju mästermorsorna och förståsigpåarna att tv är skadligt, det heter inte dumburk för intet. Och på dagis får man aldrig titta på film, bara läsa böcker. Tänk på det!

Men jag fattar som vanligt inte varför. Det måste vara någon gammal kvarleva från tv-apparaternas ungdomstid, då radio fortfarande kändes häftigt och det här med tv-lådan var lite läskigt. Man sitter ju bara där rakt upp och ner och glor - ingen interaktion, ingen aktivitet. Men vad är skillnanden med boken, undrar jag. Det ä väl ingen som gestikulerar eller ens kommunicerar mer när man glor i den? Snarare är det ju lättare att interagera runt tv-filmen.

Jag ser nästan aldrig på tv nu för tiden, det är ju bara skräp.

Hör jag gemene man svennebananigt säga.

Läser du böcker, frågade en man på 30 november-demonstrationen i slutet av 80-talet.

Ja, blev svaret och så fick han stryk.

Lilla sötaste, se inte så ledsen ut

Du är sötast i hela världen.

Och duktigast.

Och roligast.

Och du får titta på gubben och flickan sjunga Aranha Feio så många gånger du vill.

Prata aranha feio

Hur skapar man verbala individer? Man pratar med dem förstås. Fullständiga meningar och hela tiden och pladder pladder (och ja, nu låter jag som min mamma). Vi pratar till exempel om den stora spindeln som var på mormors vägg när vi skulle äta men så bar Clara ut den i ett glas. Det pratar vi jätteofta om. Prata aranha feio, säger Lovisa. Det betyder att nu ska vi snacka om den fula spindeln.

Och idag har jag lagat middag, Jamie Oliver-style. Och då menar jag inte att maten var så jävla god som hans, en sådan skrytmoster är inte ens självgodheten själv Ulla-Britt Korv, även om jag vill tillstå att mina vegofyllda paprikor var förbannat fina. Nej, jag syftar på det faktum att jag under lagandet berättade vad jag gjorde, hur jag gjorde och varför jag gjorde det. För tv-publiken, dvs Lovisa som stod på en stol och fascinerades.

Nu tar jag bort kärnorna ur paprikan. Man kan inte äta dem.
Nu sköljer jag i durkslaget. Alla grönsaker måste sköljas, noga noga.
Nu blandar vi allt i stekpannan, blanda blanda.
Oj, oj varmt. Akta, cuidado!

Sedan skållade jag mitt finger av bara farten, men skit i det. Fy fan vad roligt det är att umgås med världens snyggaste, roligaste, smartaste nästan-2-åring. Du borde prova.

Restaurangbesök

mmm...gott. som lolo säger.

Mitt liv är ganska risigt, jag dricker sliskig whiskey och när sen kilten faller står jag med rumpan bar

Berg- och dalbana. Berg-och dalvana. Finns det någon som är helt 100 nöjd med sitt liv? Ska man någonsin vara det?

Jag fick ett mail från en Londonskojare. Han lever fortfarande det livet jag levde för några år sedan innan jag blev tjock på riktigt för första gången. Det där underbara, lite busiga, on a school night och allt för pinten. Jobba, supa, sova. Svenne Banan hade lätt tyckt att jag var alkad. Själv tyckte jag att jag hade förbannat roligt, men var för det mesta bakis och någorlunda underpresternade på jobbet. Skit i det, ny pint i afton, chefen är ändå ett rövhål, med smör på.

Han, 34-åriga singelmannen i London, sa: Mitt liv är tråkigt. Jag bara super, ljuger på puben, sedan går jag och jobbar så att jag kan supa lite till. Tråkigt!

Jag, 34-åriga småbarnsmamman i Lund, sa: Mitt liv är tråkigt. Jag bara leker med min familj, är trött, sover, jobbar, har inget socialt liv whatsoever, inga vänner, ingen sprit. Tråkigt!

Men är det någon som vill byta med den andre? Tror inte det. Men klaga vill man, och klaga får man. För det hör väl till saken att helt jävla nöjd kan man aldrig vara, för då blir man en jävligt jobbig typ som ingen vill beblanda sig med, och bara en sådan sak hade ju kunnat göra en jävligt missnöjd.

Håll till godo

Den ene är snyggare än den andre. En uggla, ett barn. En kostade ett ligg, den andra 550 spänningar.

Lovisa & Ugglan

Den här bilden är extra snygg för den har mästerfotografen Ludde Korv tagit med sin professionella kamera. Och så är så klart motivet det absolut snyggaste i hela vida världen. Mitt barn och min uggla. Älskar't. Fy fan, vad jag älskar´t.

Ugglor i mossen

Stora ugglan - Ullas & Lolos, mini-Ugglan Ludde Korvs och Mellan-Lilla Ugglan tillhör Peltokungen av Kungar!

Det drabbar ingen fattig, som jag lite stöddigt brukar säga. Alltid retar det någon. Men 550 riksdaler för en mjukisuggla kan måhända vara att ta ifrån fotknölarna för en lågavlönad tant.

Men se så stor den är! Se så ståtlig!

Jag får skylla på (eller tacka) Årets Bästis 2010, Peltokungen, för det var hon som tvunget skulle ha en uggla när hon såg min lilla. Och jag skickade mail till den japanske assistenten: Kan du möjligtvis köpa mig en liten uggla, frågade jag försynt. Min chef tar den hem på planet och ger dig slant, så gärna så. Men sedan att hon skulle ta i så att hon nästan sprack i sin välvillighet, det visste inte jag. Ugglan var ju stor som värsta Barbapapan och skulle i princip behövt eget säte på planet om inte Jesus varit så tuff att han helt fräckt tryckte ner i den arma ugglan i sin väska.

550 spänn fattigare men en jätteuggla rikare. Och hela familjen beter sig som vore det julafton när jag kommer hem. Mitt liv är fan underbart.

Pippi-dockan

Sitt fint

Jag sa till Lovisa:

Kan inte du och Goj-oj sitta i stolen over there, så ska jag ta ett foto.

Jojo, i 3 sekunder, hinner ju inte bli så snyggt så verkligheten överträffar dikten. Som jag hade tänkt.

Mina dockor

Hon har en lustig sak för sig. Och det är fan inte jag som har lärt henne. Hon bara gör't, som ticks. Hon tar alltså Guran, den där giraffen hon kallar Goj-oj, och gnider hans horn mot sitt ansikte medan hon gör en oerhört besynnerlig min, ser liksom spänd ut som om hon riktigt ansträngde sig och säger uuuuuuuuuuuuuuuuuuh.

Det var väl lustigt, som Iggle-Piggle sa.

Här sitter mina två små barn och ritar.

I ursinhon

Japaner, japaner

Jag älskar min nya uggla. Straight from Tokyo this morning. Fy fan vad underbart.

Konversation inför det stundande 2-årskalaset

Vad ska du ha på din tårta?
Nej inte tårta!
Nähä, vad ska du ha då?
Ärtor!
På tårtan?
Nej, hihi. Ärtor!
Bara ärtor?
Ja!

Kisset som glömdes, hämtades och sedan inte dög

Eftersom jag förstått på några av mina mest trogna lovers (alltså min syster och min syntbästis) att information om mitt kiss är av stort intresse, böjer jag mig nu för massan.

Ni vet väl att gravida människor blir allt mer kissnödiga ju tjockare de blir. Att man vaknar mitt i natten, ibland flera gånger, med en nästintill smärtsam kissnödighet. Jag vet inte om det är något med fostervattnet som ska ständigt förnyas, det är iallafall helt sjukt vad mycket man kissar. Inte som när man har urinvägsinfektion och tror att man är kissnödig stup i kvarten men så kommer det bara några blodiga droppar, nej nu snackar vi syndaflod, jedesmal. Jag tror att jag uppskattningsvis kissar 20 gågner om dagen totalt 6 liter, men jag kan ha fel.

En gång för inte så länge sedan ville Södertulls Mödravårdsavdelning ha mitt kiss i ett provrör. Det kunde jag väl bjuda på, men så kom jag dit och det visade sig att jag glömt urinproverna hemma. Varpå jag skickade hem min man med vromvrom-bilen att hämta de sura dropparna jag lagt i kylskåpet (sexig kan man vara på annat sätt). Men efter några dagar ringde dom från vårdcentralen och upplyste mig om att mitt urin var kontaminerat och jag måste lämna nytt - testresultaten var som man säger i England inconclusive. Först tänkte jag att jag av misstag måste ha fisit i provet. Men sedan kom jag på att jag först kissat i ett pintglas och att det förmodligen bjöd på lite kemikaler från diskmaskinen, sammansättningar som ej finnes i en normal människas urin (nu kallar jag mig sällan normal, men mitt kiss är väl iallafall). Då kissade jag rätt i röret, lade i påse och skickade ännu en gång min man till vårdcentralen med mitt kiss i näven. Och nu var kisset tiptop-jättebra och säkert gott också om de smakade på det, gissar jag.

Min snygga dotter gillar förresten Kiss. Varje gång den där reklamfilmen från Lotto kommer, där de 4 sminkade herrarna sitter i baksätet, blir hon jätteglad och skrattar "KISS!".

playing

Nu är det nästan sommar. Jag och min snygge spelar spel på ballen. Dricker kaffe och snaskar snask. Livet va. Och oj vad alla balkongväxterna har dött. Ge mig inga blommor, för jag kan inte ta hand om dem. Mindre gröna fingrar än mina finns inte. Trädgårdsarbete är ta mig fan det tråkigaste jag vet. Både att ägna sig åt och att tala om, som vissa envisas med i sin enfald. Tristesskantade svenneliv är vad de leder. Mitt liv är däremot, som en viss Londonflicka brukar säga, ganska underbart.

Yes, I am snygg

Kolla in blocket jag fick av min mamma-docka idag. Gissa vem som kommer vara snyggast på mötet på måndag, gissa det du. Allt blir mycket roligare om man är snygg. Precis allt.

The owls are not what they seem

Jag har helt snöat in på att jag måste ha en sådan här uggla. Inte till lilla barnet, utan till mig själv. Jag, jag, jag. Det är alltså en sådan uggla Scarlett Johansson får av Bill Murray i Lost in Translation. Och jag som inte ens har sitt filmjäveln i sin helhet, jag försökte två gånger både till och från Australien typ 2004 men jag somnade lik förbannat varje gång för att den var så jävla tråkig, jag låtsas att det är en av mina favoritfilmer. Att jag vet vad jag snackar om.

För det är nämligen så att den coola ugglan kan bara köpas i landet Japan, sägs det, och där har jag aldrig varit och är heller inte på väg. Däremot min japanske kollega Haraguchi-san är där just nu, och har fått i uppdrag att köpa en uggla till mig. Och misslyckas han har jag backup i form av min chef, även kallad Jesus men i folkmun Grodan, som ska dit på business trip måndag till torsdag.

En uggla ska jag fan ha. Det är det minsta man kan begära.

Vill ni veta något nytt så fråga Ugglan. Eller Ullan, som jag lite stöddigt brukar sjunga.

Burkatrams

Lovisa ser en kärring i burka på teven och utbrister:

-Oj, titta gubbe där inne!

Vilket ju utan konkurrens är dagens roligaste. Fy fan vad jag älskar min dotter!

Intresseklubben antecknar med frenesi

Varning. Det mest intressanta i mitt liv är inte mitt liv utan mitt barns och mitt kommande barns. Så nu koncentrerar vi oss på det.

Hade vi fokuserat på mitt liv hade det blivit typ steg upp, åt, kissade, cyklade, jobbade, kissade, åt, jobbade, kissade, åt bulle, jobbade, kissade, cyklade hem, lagade mat, åt, kissade, tittade på teve, läste, lekte, åt bulle, kissade, sov. Och hur jävla spännande är det på en skalad banan?

Att konversera ett barn

Vi läser bok. Bild på elefant. Hon börjar sjunga och tar tag med klädnypegrepp i sin näsa.
"En elefant...snabel..."
"oj har du lärt dig den på dagis"
"ja-a"
"den kan inte jag"
"ne-ej, Anna-Maria kan!"

Anna-Maria är alltså en av fröknarna på dagis. Hon kan hon.

Att föra en konversation med liten snygg tycker jag är vansinnigt kul och givande. Faktiskt mitt huvudsakliga intresse här i livet. Enligt legenden chockade jag grannfrun en gång när jag var i Lovisas ålder med att säga "min mamma kommer snart". Idag sa Lolo, mamma upp i dagen, "Pappa kommer sen". När vi satte oss till bords att äta. Och pappan var i skolan. Så jävla coolt, if you ask me, och det gjorde du ju.

vecka 21

Say no more. Jag ser ut som det är dags i dagarna, I know. Men så är det med nummer två, man ser färdigbakad ut i halvtid. Hur man ser ut i fulltid törs jag inte ens tänka på. Men förmodligen som en ballong och vankande som en anka. Och sen efteråt med två tomma skinnpåsar till brön och en buk såsom sönderklöst av en arg katt. Snyggt. Wish me luck.

Mitt barn - sötare och trevligare än alla andra. Fact.

Ja, du ser ju själv. Nu var du kanske inte med på Skattkammarön, men det kan jag berätta för dig att fifan vad ungar är osnutna, totalego och smått cp-skadade.

Föräldrarna till det där aset som knuffade Lolo satt bara i caféet och tryckte in bullar, så att deras son kunde springa runt och bete sig. Förmodligen gömmer de sig bakom en bokstavskombination - det är så de förklarar sin sons mentalt retarderade beteende, adhd eller nån annan dum ursäkt. Han fick sitt straff sedan när han skräckslaget jagades runt hela lekhavet av ett gäng äldre killar som inte tog skit. Vi skrattade rått.

En annan dampig tjej satt uppe på en kloss och hotade med att hoppa på Lovisa för att hon råkade sitta nedanför och sedan sparkade hon på min dotters legobit, lite lagom hotfullt. Då var jag tvungen att gripa in. Jag sa till den fula ungen att "du ser ut som och beter dig som en apa". Det tycte jag var tufft sagt. Dessutom gjorde jag i stundens hetta fuck-tecknet åt henne. Oj vad tuff jag är.

Och ojoj vilken bra dagisfröken jag hade blivit va. Sjukt pedagogisk och favoriserar de snygga samt tycker att det är gulligt med barn som svär. Ja jisses.

Åka rutschkana

Roligt. Innan var det en ful pojke som knuffade Lovisa. Bara sådär. Jag grep honom i armen och sa honom ett par sanningens ord. När du blir större kommer du bli en mobbare med dåliga betyg, sen blir det eventuellt fängelse, sannolikt skitjobb och då rakt inte någon universitetsexamen. Röt jag. Eller inte. Men jag tänkte det hårt och intensivt och spände onda ögat. Jävla cpbarn. Nu ska vi fika.

Vi äter bulle

Trycker in i munnen, Ullas bullar, fy fan vad bra. Love handles i tight klänning är däremot inte så snyggt, men det har jag ändå. Nu ska vi resa till Skattkammarön och leka lattjolajbans.

Ser du i bakgrunden på första bilden, där sitter jättestora Barbapapa i soffan, kostade 30 spänn på 4h-gårdens loppis, den skojar man inte bort. Älskar't.

I still don't get the korvpuss, but...

Man gör så mycket äckligt som småbarnsförälder. Vem minns inte Heidi och Per på Näktergalsvägen i Södra Sandby, deras s.k. korvpuss (tuggad korv från mun till mun). Och där satt jag hänförd, äcklad och oförstående vid deras köksbord. Nog finns det gränser, och min går en bit innan korvpussen, det erkänner jag villigt. Men färdigtuggad mat i sig är inga problem. En lakritsbit hon fått tag i och salivat runt med ett bra tag, ja tack den tar jag, mums. Lite tuggad bulle, hellre än att den smular ner bilen stoppar jag den i munnen, tuggar, sväljer hårt och tänker på något annat. Och de föräldrar som har nappbarn, det ser man ju hela tiden hur de suger av nappen innan de ger den till barnet (vilket jag iofs fortfarande tycker är äckligt, men det kan nog bero på att vi inte sysslar med napptrams). Byta blöja är ingenting, möjligtvis intressant, men sällan äckligt. Mitt eget bajs är fan äckligare, det skulle jag inte vilja hantera på dylikt vis. Eller någon annan människas, inkluderat alla vidriga pensionärer jag bytt på genom åren som vårdbiträde. Det är snusk. Men allt som rör Lolo, det är bara fint, vackert och mysigt, aldrig äckligt och alltid duktigt. E de det här du kallar kärlek?

Guys, it's 4 o'clock in the morning. Please guys.

Ungdomarna i huset har fest. Det är han den där långe ranglige ynglingen som aldrig säger hej och bär hög hatt. Föräldrarna är visst out of town och har lämnat rum för ff-fest. De spelar s.k. dunkadunka och röker på balkongen i spretiga frisyrer.

Och jag, som känner mig gammal än äldst, nattar mitt barn, läser lite saga, stoppar om i lilla sängen.

-Oj, barnen! säger Lovisa när hon har oljuden och skratten.

Ja, de är barn, men det vet de inte om.

Det visste inte jag om när jag hade fest med killarna från Åkarp i Thulehemsvägens kvarterslokal. Det som gällde var att bli som fullast utan att spy men tillräckligt för att få hångla. Det är säkert samma som gäller nu.

För inte så länge sedan, när jag var tuff och ungdomlig och bodde i London, hade jag också fest nästan jämt. Bodde i Primrose Hill och hade den fräckaste balkongen. Aktarej vad det röktes och hånglades på den. Och jag var ungdom till långt efter 30, man gör alltid så, iallafall i England och särskilt om man heter något i stil med Rick Gill eller Sam Perrin.

Själv drog jag mig ju som bekant tillbaka och blev tant på riktigt, lade allt vad socialt liv och cp-fylla heter på hyllan.

Och just idag när ungdomslandslaget har fest tänker jag på kontrasten, hur det var och hur det är nu. Jag vill inte byta tillbaka, aldrig i livet, men jag är jävligt glad att jag hade så förbannat skojigt medan jag blev tant.

Another day in paradise

Nu ska jag berätta om min dag. För det tror jag att de enligt statistiken 48 personer som läser min blogg dagligdags är sjukt intresserade av. Jag skulle till och med vilja påstå att de väntat på denna rapport med spänning.

Ja du, klockan är nästan 19 och jag är fortfarande iklädd min pyjamas. Jag tror inte att jag kommer att komma ur den idag, can you believe it. Det är alltså en lila byxa i cykelbyx-style och ett svart linne, under vilket jag sexigt nog inte bär någon bh (alla vill ligga). Glasögat på svaj och noll smink.

Aktiviteter jag ägnat mig åt idag:
-Legobyggning (försökte få till ett hus)
-Tornbyggning med klossar (clownklossarna Lovisa fick på sin 1-årsdag)
-Teckning (jag har ritat båt på hav, Gojoj-giraff i skogen, en blå elefant, massa fiskar, nån fjäril och mitt nya ritexpertområde: åttaarmade bläckfiskar med olikfärgade tentakler)
-Matlagning (rösti, stekta ägg och bacon - fy fan vad gott). Och Lovisa sjöng Lilla Bacon med Lilla Katt-melodin.
-Bokläsning (Nicke Nyfiken, Barbapapa, Onde Vem och Kevins rittävling, och säkert fler jag inte minns för de var så sjukt intressanta)
-Städning (jag torkade med en dammtrasa som luktade surt avlopp, sen luktade bokhyllan så och jag var tvungen att göra om det. Sedan turades jag och min man om att dammsuga, våttorka och leka med Lolozinha)
-TV-tittning (två avsnitt Twin Peaks medan Lolo sov middag, bland annat det där Bob kommer ut ur Leland och man vet inte vem han ska gå in i härnäst. Fast jag vet!)

Det var nog allt. Jag har inte lämnat huset, inte pratat med någon utomstående, inte haft någon form av social interaktion med någon annan än min familj. Med andra ord, en sjukt spännande dag.

Nu ska vi titta på Pingu. Mwat mwat.

Spenderbyxan är för trång

Spenderbyxan – jag är inte så jävla sugen på den. Folk frågar mig, hur göööör ni, bara en lön och liten fjuttig sådan, du måste ju köpa skor, väskor och plagg? Ut och supa med ungdomslandslaget? Men mest av allt måste du ju köpa nya pjucks. Stup i kvarten. Minst en halv månadslön ska gå på shoppingkrafs.

Men nja, jag vet inte. Shopping i sig, gå och riva i klädesplagg och trycka fötterna i pumps, hur ball är det på en skalad banan? Glida in i provrum bara för att få svart på vitt att man är för fet för ett fuck? Prova partystassar man aldrig får tillfälle att använda för att man ju aldrig går på kalajs?

Ska jag ut i shoppingsvängen, vanligtvis på Nova Lund för där finns både mcD och Max, så går jag i alla fall direkt till barnavdelningen och checkar fräcka outfits till Lolo. Inte till mig själv, inte till tjockemiau. Sedan går jag och fikar. 38 spänn för en mellan latte på Espresso House. I say hutlöst, men det sprar jag ju in på den strumpbyxa jag aldrig köpte loss på Lindex.

Det roligaste att titta på är varken klädesplagg eller skor. Nej, det är för fan mat. Att botanisera i en mataffär eller en stormarknad, det är da shit. Hitta nya spännande produkter, scanna efter förmånliga extrapriser och smälla ihop en middagsrätt bara sådär spontant efter att ha hyllbrowsat en sväng. Sätt mig en timme i en matbutik, Willy’s, Ica whatever you say, och jag roar mig kungligt. Ställ mig däremot på Scorett eller MQ och jag dör en smula av tristess.

Det är inte bara surt-sa-räven-effekten som spökar. Jag har kanske inte råd med snajsiga sneakers och fräsiga modeplagg, men sanning att säga vill jag heller inte ha dem. Fly mig en bulle och jag är nöjd. Ge mig lite kärlek och jag står mig en hel dag.