Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt

...det sa Voltaire. Sedan var det någon som sa:

Filosofi är sunt förnuft i frack.

Alldeles riktigt, säger jag. Och det här med sunt förnuft, det glömmer jag ofta bort, att det har inte folk. Och så förväxlar jag ibland min intelligens, min fixarfrasse-ådra och min snillrika slutledningsförmåga med vanligt sunt förnuft. Med andra ord tror jag inte att jag är så jävla speciellt duktig i vardagslivet, utan att sånt jag kan och gör, det kan vilken fåne som helst kirra, bara han använder lite sunt förnuft.

Men det gör de inte. Folk över lag alltså, de fattar inte, de fixar inte. De är inte så fasligt sunda i förnuftet, eller särskilt logiska i sitt tänkande.

Nu ska jag inte dra några exempel från verkliga livet för då kanske det är någon som blir kantstött, men jag vill bara påminna mig själv om att det där jag tror är mitt gamla sunda förnuft är inte särskilt vanligt, och i själva verket ett osedvanligt och ovanligt tecken på min duktighet.