Alla älskade Ven så mycket att vi återvände dit efter ett par dagar på fastlandet. Utökade vårt gäng med ytterligare 3 skojare för att som man säger bevisa att det här är ta mig fan himmelriket på jorden. Ven va. Skånes paraiso.
Men så blåste det.
Och var kyligt.
Och när vi skulle sätta igång och cykla var det någon som var tvungen att äta först.
Sedan behövde nån kissa. Var finns toaletten?
Så kom vi äntligen iväg på cykelturen, vi sket till och med i Tycho Brahes museum för snabbast möjligt komma iväg på järnhästarna (Tycke bra, e?, skojade vi, ja tycker jättebra-e!). Då var det en liten som somnade i cykelkärran, och då kunde man omöjligt cykla, iallafall inte snabbt alls. Fick man stanna och staga upp huvudet mot en ryggsäck. Inge vidare funkade det. Leda cykeln och stressa över det dingeldånglande lilla huvudet.
Vi cyklade ner till hamnen för att köpa korv. Men då var kiosken stängd.
Vi tappade bort en på vägen som cyklade 4 varv runt ön utan att kunna hitta oss, istället blev han sur. Det fattar man.
Vi pedalade upp till den sk Turistgården, alltid öppet, men den var full med turister så vi skulle inte hinna få nån pizza innan sista båten. Vi drack en larre och kläppte lite pizzasallad fast man inte fick utan pizza.
När vi sedan tog båten hem var båttjorren stängd. Och vi som hade planerat att köpa snask.
Kallt och jävligt var det också, sa jag det.
Inte alls lika underbart som jag vill minnas det. Kanske får prova tredje gången gillt innan jag flyttar dit och öppnar sylta (Ullas Bullar).
No comments:
Post a Comment