Jag är så glad att jag är svensk

8 år i London. 8 år utomlands. Och resultatet, vad tar jag med mig hem i bagageluckan? Först och främst en äkta make och ett litet barn, inte illa pinkat. Därtill en jävla massa bra minnen, upplevelser och människor på vägen;  Allt det viktiga; cancer, tre blinka, kärlek, knulla, döden. Och förmodligen har jag, utan att jag ens märkt det själv, förändrats (till det bättre) och blivit mindre Sven.

Sven har det snyggt hemma för det är ju där han tillbringar sin fritid. Sven röker inte, super inte och svär inte. Knark - det är ju bara för dumt. Sven är politiskt korrekt, artig och har rena underkläder (utifall att han skulle hamna på sjukhus, ty det blir ju pinsamt annars om det skulle förekomma bromsspår i kallingarna, vad ska läkarna tycka), han röstar i alla tre valen och har lagom mycket bregott på limpmackan. Han oroar sig för vad andra ska säga om man inte är som folk är mest, han håller låg profil, han uppträder passande för sin ålder (när man är gammal har man kort hår och lång kjol, inte tvärtom). Bara på midsommar snapsar han loss och hoppar säck, får gräsfläckar på knäna och fjantar Små Grodorna. Och så är han klädsamt snål, vänder på kronorna, bjuder inte men blir heller inte bjuden. Så ungefär.

Och så kommer jag med mina åsikter, mitt för långa hår och min för korta kjol, min brasilianska man och min rättframma attityd, min sugenhet och min övertygelse om att allt blir mycket roligare om man är snygg. 

Hur fan ska det gå?

Spänningen är olidlig, fortsättning följer.