Gräset är grönare i gamla Svedala?

Jag har kommit på mig själv med att småljuga lite när mina framtidsplaner kommer på tal. Inte för folk jag känner eller bryr mig om, nej då är det öppna spjäll som gäller. Jag ska säga upp lägenheten och sticka till Brasilien i slutet av April. Jag har biljetten med retur den 11e Juli. Då flyttar jag till Sverige - då flyttar jag "hem" som folk säger, fast jag är inte säker på vad som faktiskt är hemma just nu, det får framstjärten utvisa, home is where the heart is. Så lyder planen och det jävligaste med den är ju att lämna dockorna i London, men den är ju samtidigt ganska självklar med tanke på hur sjukt mycket bättre Sverige är än England när det kommer till små barns potential att växa upp till en någorlunda normal människa, Eller?

Jo, så tycker nog jag, men när Health Visitors, NHS-personal, kvinnorna från antenatal-klassen, gamla kollegor - den typen av bekanta - frågar hur jag ska lösa frågan om barnomsorg och när jag ska börja jobba igen, då ljuger jag. Augusti säger jag, då ska jag jobba (fast helst i Danmark). Och min man ska jobba på kvällarna - så löser vi barnomsorgsfrågan. Vi kommer aldrig att ses men om dagisplats kostar ca 1000 pund i månaden är det skiftarbete som gäller. Vi funderar på att flytta till Sverige dock, kan jag säga. Jaså, reagerar dom, är det bättre där ja kanske. Och jag blir generad och tillstår att jo det är det nog. Klart som fan det är. I Sverige finns mamma-mormor, kusiner, maxtaxa på dagis, snygga lägenheter och alla talar svenska. Det ska väl inte jag behöva skämmas över?

Jag vet ju samtidigt vad som är bättre i London, och jag vet att jag kommer att tycka att Sverige och svenskarna är sepe, stela, fula och töntiga. Men jag bjuder på det, jag ska ändå bara sitta i min snygga lägenhet, eller hur?