En gång i tiden var jag bäst i klassen

Fy fan vad genant för mig som gammal person. Vi var på pub quiz igår afton, jag och ett gäng svenska bönor (varav alla varit bosatta i England i snitt 10 år), och vad som var så genomgenant med detta var att vi kom SIST. Skam gick på torra land, alla frågor handlade om engelska sportfånar på 70-talet, nursery rhymes, tv-profiler of the 80s och ordlekar. Och vi satt som levande frågetecken i våra virituella cp-rullstolar, fattade noll. Pinsamt dåligt.

Och det är ju så det är nu. I England är man en sepe utlänning som inte har varken koll eller kunskap, man vet inte riktigt hur saker fungerar i samhället och man kan inte frågorna i Weakest Link. Och när man flyttar till Sverige har man missat för mycket där  under de åren man varit utomlands - vet inte hur man fyller i en blankett, stirrar dumt på Magnus Härenstam när han ger svaren i Jeopardy och har ingen aning om vilken fråga han vill bli ställd (och så är det inte ens Härenstam som håller i Jeopardy längre, men det har ju jag missat, eller så går inte ens programmet längre, vad vet väl tant).

Vart man än vänder sig är man alltså numera bara halvbra, halvsmart, har halvkoll. Kan aldrig bli perfekt på det engelska fär man är inte engelsk, men har missat för mycket av det svenska för att man ska kunna springa ikapp när man flyttar dit.

Åh, den ljusnande framstjärt i vår.