Valnöten

Vid det här laget känner väl alla till hur vedervärdig vårtkärringen är.

Men igår slog hon alla rekord i vidrighet med hästlängder och så här gick det till, fru Gill:
Strax innan stängning går kärringjäveln på dass, kort därefter ska jag slå min sista drill innan jag joggar hem. Precis som jag ska sätta mig till rätta på porslinsgudens tron, gör jag den fasansfulla upptäckten. I hörnet alldeles vid dörren ligger en valnötsstor bajsklutt. Jag gråter nästan när jag halvstående klämmer ut kisset som redan börjat strila. Jag klöker av vomeringslust när jag kilar tillbaka till kontoret för att hämta Yvonne så jag kan visa henne det oerhörda.

Hela vägen till tunnelbanestationen diskuterar vi hetsigt hur ini helvete detta har gått till. Bajsklutten ligger inte ens i närheten av toalettstolen, den har flygit all världens väg, som om hon rest sig upp och vänt sitt tjocka arsle varur en bajskula trillat utan att hon märkt av det. Vi fattar inte hur detta kan ske utan att man märker det, hur någon kan ha ett så stort rövhål att bajskorvarna bara dunsar ut lite hursomhelst. We can, som man säger här, not get our heads around this.

Min hypotes är att hon är halvsidesförlamad efter en oupptäckt stroke, detta styrks även av det faktum att hon brukar ha matrester på ena kinden utan att märka det. En dag gick hon hela eftermiddagen med grötsmörja bredvid munnen utan ta någon notis om det, och sedan hittade vi henne vid busshållpaltsen efter jobbet, fortfarande inkletad i geggan. Det kändes lite som vi vann då.

Men nu är det fan nog, nu är dags för långvården.