Jag väljer som vanligt kassan där den söta pratsamma pojken som jag spanat in jobbar.
"Vänta ett ögonblick så ska jag bara ta hand om den här stulna produkten", säger han och pular med en ask dyr ansiktskräm. Han fortsätter: "Jag vet inte varför folk måste sno sånt här".
"Jo", förklarar jag, "man snor alltid små dyra saker, såsom mascara".
"Nej men jag fattar om man snattar mat och dryck för att man inte har råd att köpa, det har jag all förståelse för, det hade jag gjort själv, men sånt här onödigt", säger han och håller upp ansiktsburksförpackningen.
"Du, jag snattade alltid små dyra saker under mina snattarår, man gör alltid så, den glider lätt upp i jackärmen till skillnad från en korv", förklarar jag.
"Ja", säger han eftertänksamt, "jag brukade ju också snatta när jag var liten, så du har rätt, man gör alltid så. Tack för att du påminde mig!"
Att vi båda erkände att vi brukade snatta var i det läget riktigt olämpligt och därmed jätteskojigt. Därefter snattade jag (inte) en prickig-korv-macka, vilket han naturligtvis inte lade märke till eftersom han i det läget var fullständigt bedårad av min charm och humor.
No comments:
Post a Comment