Ja,
vad gör en sugen 80-talshjälte som fastnat i ett gammalt chokladpuddingsträsk?
Som inte kan fokusera på något annat än sinnebilden av mig själv mumsande på
denna retro-delikatess, med skivad banan och fluffig grädde?
Skickar min man till Ica så klart. Mannen
från Brasilien som aldrig hört talas om tjockgladpudding, men som självklart
blir minst lika sugen han med.
Off he goes, och in i badrummet går jag och
badar mina två barn för att döda lite tid innan Ekströms står på bordet och
frosseriet kan börja.
När vi kommer ut från badrummet ser jag dock
8 missade samtal på min mobilaja. Den stackars saten håller på att gå upp i
limningen, han kan inte hitta puddingen. Den är inte bland bake-off-produkterna,
inte bland sylten, inte bland oboyen, inte bland bullarna. Och det går då rakt
inte att fråga någon ur Icas personalstyrka. Nejdå, inte om man har en fru som
vet bäst, inte om man knappt kan uttala chokladpudding, än mindre vet hur det
smakar.
Till slut hittar vi den jäveln med gemensamma krafter, inklämd bland
godishyllorna, vad ger du mig för den, och hjälten kan rulla hem till
sugenheten personifierad (jag) som står redo med vispen.
Så rattar jag snabbt till 4 portioner som vi två vuxna
häver i oss under smackande och mm-ande, fy fan vad gott. Barnen då? De tittar
mest på och tyckte inte alls att det var särskilt gott. Bara bra, mera pudding
till maj!
3 comments:
Barn förstår ju inte sånt här. Vadå jordgubbsoboy ? Vadå Zingo banan, säger de.
Just de där två fattade nog inte jag heller, vadå är du från 60-talet eller nåt?
Mina barn fattar inte tjockglad och lakrits, det om något är sjukt. Men bra för den sugne mamman som får mer, förstås.
Jag är nog en halv generation äldre än du, så min barndoms obskyra sötsaker har du iofs missat/sluppit.
Men med chokladpudding ligger vi lika - barnen tycker inte att det är särskilt gott helt enkelt. Men det är det ju, väl kylt, med hårdslagen riktigt kall vispgrädde.
Post a Comment