Du undrar förstås
hur det går med mitt körande. Jodå, åt helvete skulle man kunna säga. Eller
skitbra, beroende på hur man ser det.
Jag skulle i
princip kunna sätta mig i en bil, själv helst, INGA BARN TACK, och ratta den
till valfritt ställe.
Min mamma, som
har rest tillbåde Skrylle och Ica Bröderna Andersson med mig vid styrmuffen,
tyckte att ”det var som att resa med vem som helst” och att det kändes ”jättetryggt”,
det enda var att jag körde en smula ”långsamt”.
Och det får väl
ses som ett gott betyg. Att jag kör långsamt beror naturligtvis på att jag
faktiskt, till skillnad från alla andra vägdrullar, håller mig inom fartgränserna.
Min man, som fick
trycka ner sig mellan barnstolarna igår för första gången, för att jag och
Fröken Carl måste sitta fram, verkade också någorlunda imponerad (eller var han
bara artig?) när jag rattade från SoMC till dagis och sedermera till den ökända
svåra parkeringen med alla stenpelarna (där ovan nämnda man faktiskt råkade
riva av en av våra sidospeglar en gång, YES DET VAR INTE JAG) på Ica Tuna. Med
bravur, parkerade jag, mellan två snett parkerade biljävlar, ställde jag mig
som den köng jag väl är.
Fast visst, det
tar sin lilla tid. Och fickparkera tror jag då rakt inte att jag kan. Och jag
har aldrig beträtt en motorväg. Känner att det vore läskigt att flyga som en
vante in på en 110-väg, parera alla fordon, hålla denna hastighet, ta detta
ansvar. Jag är väl inte mogen.
Denna mogenhet
har jag hört ska komma med mängdträning, och här har jag ett problem. Jag har
inte TIIIID. Tid har man inte, det tar man sig, säger du. Ja, men då är det väl
så. Jag tar mig inte tiden för jag tycker det är mycket ballare att sitta hemma
på mossen med mina söta barn om kvällarna. Än att vara ute på vägarna och slösa
bensin.
Så körkort 2012,
tror vi på det? Ja, jag tror fan det. Nån gång innan jul typ. Om jag hinner.
1 comment:
Do it Ulla.
Post a Comment