Julen - en stund för eftertanke och fromhet?

Nu står snart julen för dörren och då är man ju upptagen med pepparkaksbak, julstök, inläggningar, pynt och presentinslagning. Som den gravida småbarnsmamma man är. Kunde man tro.

Men trots att jag väl nu är att beakta som vuxen så sysslar jag inte med sånt. Jag har en klädd gran, i plast, den är snygg. Och jag har några chokladlådor i garderoben jag hade tänkt ge bort. That's it.

Stackars barn, säger ni. Ska hon inte få några juuuulklappar? Jo, det kanske hon ska, även om hon ju rakt inte behöver några. Vem behöver det förresten, vem behöver kommerstomten? Jag behöver inget, men självklart vill jag ha allt, för så funkar det.

Många hemfaller åt välgörenhetsträsket så här i juletid. Och det är väl bra att man vill hjälpa de som inte har det lika snyggt som en själv av olika anledningar, men vad jag noterar är att ingen vill, likt den beundransvärde Karl- Bertil Jonsson, vara en Okänd Välgörare. Man vill basunera ut att man minsann ger till fattiga, dunk i ryggen, och fy fan vad jag är bra. Så att man får sin Good Guy-badge.

Minns ni Vänner-avsnittet? There are no selfless good deeds. Phoebe försöker desperat hitta det, men det går ju inte, för det finns inga rakt igenom osjälviska handlingar. För ger du 5 spänn till en hemlös så dövar det ditt samvete för en stund - du hjälper knappast mannen klädd i lump bort från gatan. Och sedan går du hem till Facebook och berättar vad du gjort och vilken god människa du är, och vips har du den som i en liten ask, The Good Guy badge, redo att fästas vid ditt kavajslag.

För att ge bort utan att det märks, det är inget gemene man sysslar med. Så om jag bestämmer mig för att skänka 1000 spänn till RK/NSPCC/Amnesty International istället för att ge julklappar till mitt barn, då ska jag fanimig publicera detta på min vägg, min blogg samt skicka massmail till alla sändlistor jag tillhör på jobbet. För sån är jag. En god människa.