Nakenhets och bastu -big big no-no

Nu blommar askfaten. Vi ska ha en night out med jobbfan, och så långt är väl allting jättehärligt, sånär som på det faktum att tant tjock måste vara nykter. Mot sin vilja, alltid mot sin vilja.

Men temat för festen är alltså- hör, häpna och få den berömda dåndimpen - nakenbad och bastu. Du vet vad jag tycker om kallbad, offentlig nakenhet och bastubölja. Och vet du inte så kan du säkert nog räkna ut med lilltån att jag tycker det är pest, pina och plågsamt. Senast jag genomgick dessa vidrigheter var när jag fick den smått djävulska 30-årspresenten som inkluderade ett besök till helvetet på jorden, Malmö Kallbadhus. Men det var med riktigt goda vänner, så då kunde man nästan blunda för alla tantblygdisar och hängpattar som omgärdade en. Men med ett gäng kollegor. Kan du tänka dig något vedervärdigare. Människor som man på något sätt vill upprätthålla en professionell relation med, inte fan vill man se deras hud, fladdrande pungar och rygghår. Nu är visserligen bastun och badkamrarna könsuppdelade, tacka fan för det, men ändå. Jag vägrar vara med, så härligt osvensk är jag.

För jag tycker inte att offentlig nakenhet är naturlig. Jag anser inte att alla är likadana utan kläder på, tvärtom. Jag vill inte visa upp mig utan kläder, än mindre se andra avskalade och håriga och fula.

Jag sa till en kollega "Tycker inte du att det är en jävligt främmande tanke att du och chefen ska vara nakna tillsammans?". Det tyckte han alls inte, däremot tyckte han att min attityd var väldarns lustig och komisk och värd att sprida till alla och envar. Vad konstig hon är va, den där Ulla-Britt, som vägrar sitta och fladdra brön och blygd i bastun, som inte tycker det är urhärligt att kasta sig i 10-gradigs vatten med nakna kollegor, som man kan daska lite lurigt på stjärten, man gör alltid så. "Du kan ju alltid sätta på dig en burkino, höhö!"

Men då är det så. Jag är konstig. Och oerhört kontinental. För istället ska jag sitta i restaurangbaren med japanen, som självklart också vägrar bastudbadnakenhetsen, och drinka flådiga drinkar. Fullt påklädda ska vi vara. För nakenheten den behåller jag helst för mig själv inom hemmets fyra väggar. Kalla mig pryd, kalla mig trist, men sån är jag, visst är jag.

2010-08-30 20.20.56

Hej hej lekplats

Anna Book, Stene och Gojoj

Tjatiga människor är rätt jobbiga. Man brukar kalla dem kärringar, oavsett om de är snoppisar eller snippisar, kanske lite orättvist, men man gör alltid så. Såvida de inte är barn. När barn tjatar är det nästan bara gulligt. Iallafall om de är under 2 år gamla.

Några exempel.

När vi läser bok hinner man knappt öppna första sidan innan lilla börjar skandera:
Anna Book! Anna Book!
Visst är det lite irri, men vad fan gör man när det också är så förskräckligt gulligt. Man byter självklart till annan bok. Om och om igen.

När vi hade skiljts åt från Stene häromdagen, frågade jag:
-Var är Stene?
Och hon bara:
Stene där, en till sten, en till sten, en till sten!
Och så vidare. På den kullerstensbeklädda gatan i Lund. Stene Stensson, fy fan vad rart.

Och så det här omtänksamma som är så jävla gulligt att man inte kan låta bli att tycka det är charmant istället för jobbigt. Som att hon alltid ska ge mig Gojoj. Jag står och diskar med händerna i hon:
Goj-oj, Goj-oj - säger Lilla och sticker in Guran mellan mig och vasken så att han nästan ramlar i. Och när vi ska sova, då måste jag ha Gojoj, för han är min, och det vet Lovisa. Eller om han är i det andra rummet, och jag sitter girafflös, då måste hon hämta honom åt mig. Utan att jag ber om det. Hon kan sin Ullaguran, och det är ju jävligt imponerande, smart och gulligt, innit.

Vi har redan sagt hejdå

Det kanske bara är jag, men. Så här är det.

Att ta avsked, när man inte ska ses på länge eller kanske aldrig mer, är jobbigt. Därför döljer man ofta detta bakom ett löfte om att man ska ses snart. Till exempel. Man ska resa på långresa. Man säger "men jag tittar in på ditt jobb imorgon och säger hejdå", "ah vad bra, säger den andre, då slipper vi säga hejdå nu". Man slipper alltså taffligkramas. Fast båda vet att det är ytterst osannolikt att den i resfebern stressade kommer att göra ansträngningen att titta in på kompisens jävla jobb. Men man säger så. För att slippa det jobbiga i ett hejdå. I hate goodbyes (a good bajs however, is pretty good).

Häromdagen var det en på jobbet som skulle sluta. Jag smög dit för att det vankades tårta - kände egentligen inte personen något vidare. Men sedan - istället för att vara normal och artig och säga "hejdå och lycka till" smög jag iväg efter att jag tryckt i mig tårtbiten, utan att säga ett skit, inte ens hepare. För att jag tyckte det var jobbigt. För att det faktiskt inte spelade någon jävla roll för någon av samtliga inblandade. Men det var förbannat otrevligt, det kan jag hålla med om. Normalare hade ju varit att inte gå dit alls, till hejdåfikat, men tjock vill ha bulle, så är det bara.

Hela livet kantas ju för fan av jobbiga hejdån. Särskilt för den som vistats i fjärran land under längre perioder, som tant. Men blir härdad. Man låtsas att man ses snart. Man nöjer sig med att kolla i Facebook-rollen vad folk håller på med. För man orkar inte med alla dessa hejdån och take care and have fun, bättre blunda och låtsas att imorgon är en annan dag att ses och kanske kan man dessutom låtsas som det regnar.

Crayfish party with CP's

Live-videoblogg från kvällens kräftskiva. Det gick sannerligen hett till. Oj vad vi tryckte i oss, särskilt jag och farsan, som tur var hade Syster Cecilia sjukskrivit sig så det blev fler till oss.

Om man är riktigt riktigt snygg är det viktigt att man videobloggar regelbundet, tänk på det!

Lolo o Iggle Piggle

Tombliboo

Lilla snygga jagar upp mig på morgonen för att vi ska titta på drömmarnas trädgård. Tombliboerna tar fel byxor, pinkipinklarmet går och sedan sover alla utom Iggle Piggle, men i vanlig ordning är det ingen fara. Och jag som är placebo-bakis efter ett antal alkoholfria pints med Stene igår.

snacka om cool huvudbonad

Du med burka, fez, plommonstop, släng dig i väggen. Ganska skum hatt men illa tuff.

Tvåbarnsmammestämpeln

Jag har svårt att förlika mig med tvåbarnsmamma-rollen. En går ju an, då kan man fortfarande behålla sin värdighet, fortfarande framstå som tuff och ungdomlig. Men med två i släptåg är saken en annan biff. Vem vill barnvakta två skojare? Eller nu har man inte bara man och barn i släptåg utan ett barn till. Vem vill bjuda hem en? Vem får man bo hos när man åker till London? Eller så åker man själv, men då är det plötsligt inte bara en, inte heller två, utan tre människor man ska sakna. Så då skiter man kanske hellre i det.

Tänk om man blir en sådan där typisk som bara berättar urtrista anekdoter om ens barn, deras blöja, napp och tandborstning, för att man har absolut inget annat av värde i sitt liv. Man hinner liksom inte.

Tänk om man aldrig mer ska vara full. För det är ju så jobbigt att vara bakfull med barn. En (unge/pint) kanske går an, men två (ungar/pints). Ujujuj.

Tvåbarnsmorsa – det är ju nästan ett skällsord skulle jag vilja påstå. Jag frågade en kollega häromsistens: ”Hur är hon, den där xx?” ” Ja, du vet, en sådan där typisk tvåbarnmorsa…” löd svaret. Och jag vet inte riktigt vad det innebär och om jag vill betraktas som en typisk sådan. Är det mindre smink och fulare kläder? Ännu kortare och än mer praktisk frippa? Längre, bekvämare kjolar? Tycka att musiken är för hög och dånig, bara snacka barnsnacket, aldrig vara rolig, aldrig svära och bära sig åt, ständigt vara en god förebild?

Nej, jag vet inte om jag ska bli sån. Jag ska nog fortsätta vara tuffaste snyggaste Vulban Vulbansson, mamma till två superfräcka kids, joråsatt, jag tror det funkar.

Jag har en kanylballe i ungen

Jag vet inte om jag är bisarrt funtad, men jag tycker att det ofta känns väldigt genant att berätta för folk att jag är gravid. Jag spände mig som fan i måndags när jag skulle säga till min chef.

För att det är ju att berätta för någon att man har legat. Och det vill man ju absolut inte diskutera med sin chef, svärfar eller bror. Men plötsligt står man där och säger att:
Ja, jag har haft oskyddat oavbrutet samlag. Till sin chef! Eller mamma! Piiiinsamt.

Då är det en del som vill veta – var det planerat? Vilket naturligtvis är en oerhört privat fråga som handlar om på vilket sätt och hur ofta man ligger med sin man. Varför frågar folk det?

Då säger jag att nej, jag var full och det var ett karnevalsligg, men det är bäst att smida medan järnet är varmt, man blir inte yngre med åren och det är ju så förfärligt lätt att bli gravid, eller hur (och det sticker i folks ögon, för tydligen är det alls inte lätt för oss 30-plusare, bara för fertilitetsmongot Hammarlund), och oj vad häftigt och skojigt att Lovisa ska få ett litet syskon va!

Så var det med det. Vecka 15 ser ut som 25 men egentligen är det mest ostbollar, mcDonalds-mat och en och annan karamell där inne. Målet är att hålla sig på rätt sida 80, that’s all.

Diary of a tjockis

Vecka 9 (någon gång i början av juli 2010)

Hissen går uppåt. Från våning 2 till 5. Två individer i hissen som inte känner varandra. Den ena är jag, den andre en asiatisk man jag känner vagt till utseendet, men ej närmare.

Någonstans mellan våning 3 och 4 känner den asiatiske mannen att han vill bryta den rofyllda tystnaden och utbrister:
"Are you expecting?"
Jag bara "No". Skitsurt.
Han: "Sorry".
Pinsam tystnad. Ridå. Dörrarna öppnas.

Här missade han alltså några av de mest fundamentala reglerna i socialt umgänge: Man påtalar ALDRIG att en kvinna är tjock. Man frågar ALDRIG en kvinna om hon är gravid, annat om hon är så pass fet att det ser ut som hon har en fotboll innanför blusen (månad 8 och beyond).

Om man så TROR att någon är gravid i ett någorlunda tidigt stadium, så inser man att frågan kan vara GANSKA KÄNSLIG, varför man naturligtvis väntar på att den gravide själv väljer att ta upp frågan och delar med sig.

Det finns med andra ord ALDRIG någon anledning att fråga en person huruvida hon är gravid. Antingen är det uppenbart att hon är det men då är det ändå inget att snacka om, eller så säger hon det själv för att hon vill snacka om det.

Jag hade till exempel kunnat säga till kinesen i hissen så som så att: "Hej du korpulente kines, jag heter Ulrika, jag ser att du tittar lite på min rundade mage och du kanske tycker att jag ser lite gravid ut. Nu är det så att anledningen att jag är tjock är inte bäbisen i min mage utan det är gaser, vatten, svullenhet och ett visst mått av överätning som gör att jag ser så fet ut. Tänkte bara upplysa dig om det. Utifall att du undrade. Och ja, du gissade rätt, jag är gravid. Men bara lite".

Det hade jag kunnat, men eftersom jag är socialt någorlunda kompetent höll jag käften och tittade på hisstavlans siffror, så som man alltid gör, och så som man bör göra när man åker hiss med främmande människor.

Kines kines, det var du som fes.

Slut på sötebrödsdagarna

Stäng kakluckan och ta dig samman tanta, nu är det slut på det roliga förlustandet - imorgon är det jobb för vissa och dagis för andra. Det bästa med att börja jobba är att jag nu har chansen att bli Foursquare-mayor i Glasgow-byggnaden. Min filosofi är att jag alltid ska vara med på allt nytt från början så att jag kan spela allan sedan när det blir stort. Det töntigaste som finns är ju Facebook-vägrare som till slut ger med sig. Nehejdutack, lika bra att vara med på allt från början om utifall att det skulle slå igenom stort. Därav Four square. Och Govalla. Det tycker jag verkar bra för framstjärten.
Det kan eventuellt hända något spännande imorgon på jobbet. Om jag vågar. Gonatten.

Krama mig

Nu har Lovisa vart på slumber party hos Momoi i nästan 24 timmar, nu vill hon nog krama sin snygga mamma.

You and me always and forever

Då har vi ännu en gång fått konstaterat att jag kan bara sjunga i badrummet, i bilen och eventuellt spontant till stereon hemma på säker mark.

Ställ mig dock på en scen och sätt en mikrofon i näven på mig och plötsligt som vore det magi sjunger jag falskt, i otakt och i fel tonläge. Every time. Lägg där till att jag ser generad och stel ut, håller mikrofonen för långt bort från munnen, så man inte hör, vilket eventuellt dock är lika bra.

Ja, det är mycket genant för mig som gammal person. Särskilt som jag ibland tänker att nu ska fan tant upp på karaoke-scenen och visa var skåpet ska stå, visa att gammal är äldst. Och så blir det en sådan pinsam pannkaka av alltihop.

Det hände senast igår på den magnifika bröllopsfesten jag var på. Jag tänkte att nu ska jag göra ett bejublat framträdande av en klassisk wedding-song: I do, I do, I do, I do, I do. Men istället för mig var det en kraxande pensionärskärring på scen som fulsjöng stirrandes stelt på skärmen och hållandes mikrofonfan som vore den pestsmittad eller iallafall fisluktande. Jag blir så trött.

I övrigt var det en alldeles fantastisk tillställning. Och självklart är det ju så att den som ska lysa starkast är bruden, och det gjorde hon med besked. Hon var nämligen snyggast på hela festen, sjöng bäst av alla på karaoken, dansande tuffast och var den ballaste dj:en. Precis som det ska vara alltså, och man kan bara gratulera den unge engelske ynglingen för val av wife. Hurra vad roligt!

Sedan gillar jag, som inte är den traditionsbundna typen, detaljer som att det inte var någon prästjävel där. Att hon hade en röd klänning som matchade hennes snygga hår, och att klänningens mönster återkom i makens slips. Och skor! Att bröllopsvalsen var "You and me song" och inte någon ostig gammeldans. Att pensionärerna bjöds upp till ungdomsdiskodans. Att de flesta gästerna var från snygga gamla London och att partajet därmed blev därefter, inklusive ett antal Camdenprofiler. Att folk hette saker som Kinky och Blue. Att det serverades korv vid 2-draget. Men störst av allt är kärleken och den var det absolut bästa och den ser du här nedan, fy fan vad bra.

Söta dockor

Anna & Ben, 14 Augusti 2010, Södra Sandby

And it's always you and me always and forever

Ta'na på bröna

Och här sitter i min docka i knäet på en stentant och tar henne på patten. Med all rätt.

Slottsparken, Malmö.

Stortorget - Gamla Stan

Där hade de gömt en pärla - bakom ett tråkigt namn - Stortorget. Så jävla fint. Chokladkoppen och Kaffekoppen heter syltorna, Svarta Fåret ett annat hak. Och så är det färgglada hus, Nobelmuseum och kullersten. Och här står två snygga brassar, vad mer kan man begära?

Astrid Lindgren och vi

Hon sitter i Astrids knä. Om Astrid hade levt kanske hon hade berättat en saga på sin darrande småländska. Jag tyckte aldrig så mycket om Astrids röst, får man säga så? Men jag tycker vädligt mycket om hennes berättelser. Särskilt Mio min Mio tycker jag är skön. Det var ingen hand, det var en klo av järn. Bröderna Lejonhjärta lite för religiös för min smak. Annars alla böcker skitbra, Här kommer Pippi Långstrump och Lilla Ida i flaggstången, Pilutta dig och mig. Classic.

Jag ville helst gå in på Junibacken-museet och åka Sagotåget och träffa alla karaktärerna från min barndoms berättelser, men det var det ingen av brassarna som lockades av, så det blev Nordiska Museet istället. Inte fy skam, bara lite tråkigare och vuxnare än vad jag gör anspråk på att vara.

Snygg familj

Här glor vi på det där oerhört rafflande högvaktsbytet som alla turister så suget vill titta på. Själv fattar jag inte riktigt vitsen med all denna teater och hästskit, men jag är kanske en alldeles för modern människa.

Och sen serru, sen blir det spex. Alla turisterna vill stå bredvid kungens vakt utanför slottet och göra något busigt. Min svordomsmorsa låtsades till exempel att hennes käpp var ett vapen på sin bild, riktigt flippigt.

När jag var liten pyssling var jag så pass fånig att jag cp-ade mig med en sådan där högvakt i syfte att få honom att skratta. Du kan tro att jag löjlade mig och dansade runt och grimaserade, men inte fan rörde killen i blått en min. Om något skulle han väl sträckt ut benet och sparkat ungen i ansiktet för maken till irritationsmoment kan man svårligen finna. Så är det att vara högvakt, man har liksom gynekologerna sett allt, och nu är allting tråkigt.

Lolozinho och Storkyrkan

Jag har varit i Stockholm. Utan tvekan Sveriges kanske världens vackraste stad. Jag förundras varje gång jag kommer dit hur jävla snyggt det är. Vilken stolthet! Den som påstår att Göteborg eller Malmö har någonting att erbjuda i jämförelse kan gå och lägga sig och passa på att dra en väldigt gammal filt över sig.

Här tornar Lilla Lolo upp sig vid den Stora Kyrkan där Prinsessan Vicky gifte sig med lantisen. Gamla Stan är det finaste jag vet, det vackraste i världen.

Vi älskar varandra som du kanske kan se

Lolo och kussarna

Hon längst till vänster fyller år om ett par veckor och blev tillfrågad vad hon önskar sig på 12-årsdagen. Den lilla smarta sa att hon önskar sig inget för hon har ju redan allt hon behöver, till och med en mini-laptop, det enda hon önskade sig var en till kusin. Sa hon. Aaauu, vad gulligt, då får jag bjuda på det va?

Jocke Gahan

Man har vart på Kent-konstjärt i ett slott. Och det var fan inte dåligt en endaste sekund. Bara en sån grej som att de inledde skarpt med en upphottad version av låten jag framförde på Dublin Castles scen för cirka två år sedan (ja, jag skryter, ja det var folk som grät, inte för att det sög utan för att det var vackert, hävdar de som var där) - Utan Dina Andetag.

Här är jag med två av de medverkande brassarna innan evanemanget sparkade igång.

Kents största styrka är ju annars att deras låtar börjar lugnt och stilla för att sedan öka, byggas upp för att explodera i fyrverkerier och orgasmer. Ta det ultimata exemplet - 747. Så fantastiskt att man skulle kunna skjuta sig själv efteråt för att det är en så fullbordad låt att man inte behöver höra några fler någonsin. Mannen i den vita hatten ett annat - och med en himmel fylld av fyrverkerier var det så storartat att gåshuden tog fullständigt över normal hud.

Jocke Berg är dessutom mer än någonsin sexig på scen, inte för att han är snygg för det tror jag inte att han är, men för hur han rör sig, hur han tar mikrofonen, hur han älskar't. Hade han bara slitit av sig t-blusen hade han varit en Dave Gahan (gud förbjude, nej tack till blekfet gubbtorso).

Sedan är det fascinerande att publiken på Kent-konserter är så oerhört brokig. Du har 13-åriga mangakids, 40-åriga lönnfeta, familjer med mamma-pappa-barn, en och en tant (som jag), hårdrockare, töntar i piké och permanentade frånskilda på ett och samma ställe. En kvinna i 30-årsåldern dansade marijuana-aktigt och suget. Två människor med likadana Kent-tatueringar på överarmen respektive underarmen tittade nyfiket på varandra. En snubbe med bara ett ben och kryckor slog sig ner med ett gäng ungdomar framme vid scen. 1000-tals små brokiga. Det är häftigt och imponerande att Kent kan trollbinda i stort sett varenda jävla svenne.

Här är vi, trollbundna och glada - detta var vad vi såg

Och korven var fan den godaste jag ätit sedan den konfirmationsmiddag jag aldrig smakade, trollkorven that is. Kryddig, tjock och knäckig.

Med den i näven kan jag tillstå att Kent Sofiero var årets bästa konsert (skit nu i att jag bara varit på en enda konsert år 2010, jag är inte kärring för intet, men jävligt bra var det).

Och lite fyrverkerier på det och storslagenheten var ett gåshudsartat faktum - fy fan vad bra!

Dagissnutsfasoner

Coola människor förstår humorn i filmer som Dagissnuten. Dvs att den är alls inget skämt, alls ingen komedi, utan lite av en rumantesk halvaction. Riktigt jävla rolig är den med andra ord och självklart mest tack vare Arnolds odödliga repliker. Tysk brytning är nog det fånigaste som finns, näst indisk.

Tumour!
utbrast Lovisa imorse och flinade högt.

Då citerade hon alltså Arnold som dagissnut. Han har ont i huvet en dag på skolan han cp-jobbar på och yppar detta för barnen varpå en unge säger:

Maybe it's a tumour

Och Arnold replikerar, jätteargt:

It's not a tumour!

Humor på hägsta nivå och självklart fattar mitt synnerligen roliga barn detta. Hela filmen är ett enda 1,5-timmeslångt humorinslag med den sjukaste repliken efter den andra. Som när Arnold har mjölkmusse och detta påpekas som om det vore gulligt. Helt sjukt ofräscht ju och riktigt jävla kul.

Arnold kan vara en av världens sämsta, och fulaste skådisar, ytterst märkligt och skrattinjagande att han därför blivit så framgångsrik. Dagissnuten måste vara hans absolut bästa film, alla kategorier.

I'm a cop you idiot. I'm detective John Kimble.

Älskar't.

Stortorget Gamla stan, Lovisa matar Milou med äpple

Snart börjar bästa bandet

Greetings från Sofiero Slott, 5km norr om Helsingborg

äta piggelin o låtsas vara sepe

äta piggelin

Titta vilka snygga jag umgås med. I Halmstad.

Ingen höjdarplats

Jag rekommenderar ingen att besöka den plats jag händelsevis befann mig på idag. Vi snackar om 80-talets Polen, innan kommunismens och die Mauers fall, när allt var grått, trist, sunkigt och täckt med ett fett lager damm. Jag har alltså varit på Center Syd, det fulaste av Shopping Center, det närmaste man kommer Östtyskland utan att använda tidsmaskin eller en väldigt livlig fantasi.

Om så hela lokalen var nergången, jävlig och lockade till noll shoppingsug, var ändå det allra värsta mattorget. Och vad kallade de sig? Jo, helt fränt och modernt "4 kök" såsom Domus restaurangkök fram till ungefär 1989, inte längre. Inte en kotte frekventerade etablissemangen runt mattorget 4 kök denna tisdagseftermiddag och när man spanade över diskarna såg man gammal intorkad indisk gryta i kastruller på oavtorkade spisar, bleknande osmakliga bilder på ful mat, oaptitliga danskar som serverade potäter bakade för 10 timmar sedan. Fy fan och tvi vale, sa vi och körde raka vägen till Nova, förmodligen det enda shoppingmeckat värt namnet i hela Skåne.


Det snyggaste Center Syd i Löddeköpinge hade att erbjuda var en bänk utanför mcD där man kunde sätta sig och låtsas att Ronald McDonald höll om en. Gissa om jag gjorde't och tyckte det kändes spexigt.

En smula blåsigt på Lomma beach

Det ballaste man kan göra

Gunga ligger fortfarande högt på listan, iallafall topp tre.

Den här plastbilen vi hittade i en trädgård på Ven var heller inte på något sätt trist att sitta på, tvärtom var det lattjolajbansfräsigt som fan.

Och sedan att man fick sitta på hästryggen på Simrishamns Ica-pålle för ynka fem spänn, det var ju sannerligen en hit. Men varför slutade den så fort? Trams. Och varför galopperade den så fort så att tanten med cp-slutaren på sin kameramojäng inte hann med i svängarna? Hoppla hoppla.

Det ballaste kan dock har varit att puttra fram i veteranbil med mamma-dockan, det kan mycket väl ha varit sommarens höjdpunkt. På Tivoli. I love it.

Snygga är vi, det kan ingen ta ifrån oss. Det ser man här med de egna ögonen. Tycker man att det känns otroligt eller svårt att begripa kan man använda lupp.

Glad på en båt

Ja det är för jävligt att jag inte lyckas producera minst en bild på Sveriges kanske världens snyggaste om dagen för alla att njuta. Helt orättvist att det bara är ett fåtal som får se. Skärpning. Så varsågod, here's one for you.

Flickan med hålet i handen

En fascinerande sak med mig är att jag är så galet dålig på sport. Och till skillnad från de flesta andra blir jag inte bättre när jag tränar, jag blir sämre.

Som idag när vi spelade kubb. Luiz Alberto Senior och Junior som hade spelat noll respektive en gånger i sitt liv, inledde svagt på min nivå och kastade kubbstickan åt helvete. Men efter hand de spelat några omgångar lärde de sig och kom allt närmare för att slutligen mästra och välta kubbarna. Men icke jag. Jag fortsatte kasta som en cp-skadad, fler och fler meter från kubben. Det är som om kubbpinnen fastnar i handen, liksom klistrar fast och sedan måste jag göra ett cp-ryck så att pinnen lossnar och faller högst ett par meter bort. Eller som om handen blir till gelé när det är dags att göra det där sista slängknycket och styrningen mot målet. Noll koll, noll bollkänsla, noll målinriktning.

Riktigt genant för mig som gammal person. Men å andra sidan, som jag sa, är jag bra på annat. Jag är till exempel en mästare på att stava. Och det tycker jag uppriktigt sagt är viktigare än att kasta pinnar på träkubbar.

Dagens outfit. www.snyggastikommunen.com

Stenshuvud

Vissa människor kuskar runt på resande fot f0r att det är intressant, spännande och lärorikt att se nya platser. Andra för att kunna skriva i sin Fejjan-status, på Twitter eller Gowalla att "Cp-Ulla was here" eller liknanade. Bara för att verka.

Här är jag med Brasse-familjen och klättrar runt i bergen vid Stenshuvud på Österlen. Det tyckte jag var spännande. Fast jag tog också en bild och postade på Gowalla. För att verka.