Lördagsnöje: Lilla leker i gymmet

Och jag då, vad leker jag? Jag leker just ingenting, jag är den fulaste, tjockaste, tråkigaste människan i stan. Jag har satt i mig chips och pizza fast jag inte fick. Inte lämnat huset på hela dagen, trots att jag slutit avtal med mig själv att ta mig ut varje dag för att undvika depression och fetma. Det stavas B A K F U L L.

För igår hade jag skoj. Fest med dockorna, rödtjut, turkisk pepparshot och 70-talsbuskar. Än kan kärringen!

Turning Torso ligger i lä - och Paris ligger i London?

Turning Torso - släng dig i brunnen. Där står du och fånvrider dig runt din axel ett futtigt halvt varv, och inte har du förmågan att vrida tillbaka, vicka på höften eller alls röra dig förutom att lite fjuttigt vaja för vinden. Där står du förstenad och vriden som ett bevis på löjlighet. Och med bara futtiga 54 våningar. Trams.

För om ett år eller så kommer storebror och tar dig med hästlängder. Här kommer en torso som verkligen vrider sig, runt runt går det, våning för våning. Och detta spektakel händer så klart i Musselandets modernaste stad, de rika shejkernas mecka-bingo Dubai. Man kan till och med parkera sin bil i sin, inte lägenhet utan VILLA,  på våning 70 - vad det ska vara bra för begriper jag dock inte. Men flott ska det vara och för att flytta in torde man vara tvungen att vara miljärdär, alternativt ligga med en.

Det dynamiska tornet söker nu hyresgäster.

Och Paris Hilton är i London och letar efter sin nya brittiska bästis. Ett program på ITV2 (Paris Hilton's British Best Friend, förkortat BBF) som går ut på att ett 10-tal total-CP slappers fjäskar och suger Paris Hiltons kuk för en chans att gå med en av världshistoriens mest korkade och ointressanta människor på en röd matta. Mer ogenuin vänskap verkar omöjligt att ens visualisera. Mer ointressant människa än Paris med den idiotiska minihunden, irriterande rösten och tråkiga intressen verkar också svårt att tänka sig. Men det är bra TV.

En gång i tiden var jag bäst i klassen

Fy fan vad genant för mig som gammal person. Vi var på pub quiz igår afton, jag och ett gäng svenska bönor (varav alla varit bosatta i England i snitt 10 år), och vad som var så genomgenant med detta var att vi kom SIST. Skam gick på torra land, alla frågor handlade om engelska sportfånar på 70-talet, nursery rhymes, tv-profiler of the 80s och ordlekar. Och vi satt som levande frågetecken i våra virituella cp-rullstolar, fattade noll. Pinsamt dåligt.

Och det är ju så det är nu. I England är man en sepe utlänning som inte har varken koll eller kunskap, man vet inte riktigt hur saker fungerar i samhället och man kan inte frågorna i Weakest Link. Och när man flyttar till Sverige har man missat för mycket där  under de åren man varit utomlands - vet inte hur man fyller i en blankett, stirrar dumt på Magnus Härenstam när han ger svaren i Jeopardy och har ingen aning om vilken fråga han vill bli ställd (och så är det inte ens Härenstam som håller i Jeopardy längre, men det har ju jag missat, eller så går inte ens programmet längre, vad vet väl tant).

Vart man än vänder sig är man alltså numera bara halvbra, halvsmart, har halvkoll. Kan aldrig bli perfekt på det engelska fär man är inte engelsk, men har missat för mycket av det svenska för att man ska kunna springa ikapp när man flyttar dit.

Åh, den ljusnande framstjärt i vår.

Jag är så glad att jag är svensk

8 år i London. 8 år utomlands. Och resultatet, vad tar jag med mig hem i bagageluckan? Först och främst en äkta make och ett litet barn, inte illa pinkat. Därtill en jävla massa bra minnen, upplevelser och människor på vägen;  Allt det viktiga; cancer, tre blinka, kärlek, knulla, döden. Och förmodligen har jag, utan att jag ens märkt det själv, förändrats (till det bättre) och blivit mindre Sven.

Sven har det snyggt hemma för det är ju där han tillbringar sin fritid. Sven röker inte, super inte och svär inte. Knark - det är ju bara för dumt. Sven är politiskt korrekt, artig och har rena underkläder (utifall att han skulle hamna på sjukhus, ty det blir ju pinsamt annars om det skulle förekomma bromsspår i kallingarna, vad ska läkarna tycka), han röstar i alla tre valen och har lagom mycket bregott på limpmackan. Han oroar sig för vad andra ska säga om man inte är som folk är mest, han håller låg profil, han uppträder passande för sin ålder (när man är gammal har man kort hår och lång kjol, inte tvärtom). Bara på midsommar snapsar han loss och hoppar säck, får gräsfläckar på knäna och fjantar Små Grodorna. Och så är han klädsamt snål, vänder på kronorna, bjuder inte men blir heller inte bjuden. Så ungefär.

Och så kommer jag med mina åsikter, mitt för långa hår och min för korta kjol, min brasilianska man och min rättframma attityd, min sugenhet och min övertygelse om att allt blir mycket roligare om man är snygg. 

Hur fan ska det gå?

Spänningen är olidlig, fortsättning följer.

Lovisa och Nina

Här ser du två av mina favoritdockor, fångade på en och samma bild, och tre gånger om dessutom. Älskar't.

Lord Palmerston, Dartmouth Park, 27 Januari 2009. Älskar't, som sagt.

"Livets efterrätt"

Dagens citat, jag läste det i ett kommentatorsfält på en blogg:

Nu väntar jag bara på barnbarn - livets efterrätt.

Fy fan vad satans ostigt. Livets efterrätt serveras i form av ostbricka.

Får mig att tänka på:

Hundar är mitt liv, därför vill jag ge dom det allra bästa (Pedigree Pal)

och en av skvallerpressens mest förnäma rubriksättningar genom tiderna:

Mehmet tog min oskuld, nu ger jag honom ett barn (Anna Book)

Don't ask me why, nu ska jag ut och dricka kaffe på lokal. Lattemamma.

Gräset är grönare i gamla Svedala?

Jag har kommit på mig själv med att småljuga lite när mina framtidsplaner kommer på tal. Inte för folk jag känner eller bryr mig om, nej då är det öppna spjäll som gäller. Jag ska säga upp lägenheten och sticka till Brasilien i slutet av April. Jag har biljetten med retur den 11e Juli. Då flyttar jag till Sverige - då flyttar jag "hem" som folk säger, fast jag är inte säker på vad som faktiskt är hemma just nu, det får framstjärten utvisa, home is where the heart is. Så lyder planen och det jävligaste med den är ju att lämna dockorna i London, men den är ju samtidigt ganska självklar med tanke på hur sjukt mycket bättre Sverige är än England när det kommer till små barns potential att växa upp till en någorlunda normal människa, Eller?

Jo, så tycker nog jag, men när Health Visitors, NHS-personal, kvinnorna från antenatal-klassen, gamla kollegor - den typen av bekanta - frågar hur jag ska lösa frågan om barnomsorg och när jag ska börja jobba igen, då ljuger jag. Augusti säger jag, då ska jag jobba (fast helst i Danmark). Och min man ska jobba på kvällarna - så löser vi barnomsorgsfrågan. Vi kommer aldrig att ses men om dagisplats kostar ca 1000 pund i månaden är det skiftarbete som gäller. Vi funderar på att flytta till Sverige dock, kan jag säga. Jaså, reagerar dom, är det bättre där ja kanske. Och jag blir generad och tillstår att jo det är det nog. Klart som fan det är. I Sverige finns mamma-mormor, kusiner, maxtaxa på dagis, snygga lägenheter och alla talar svenska. Det ska väl inte jag behöva skämmas över?

Jag vet ju samtidigt vad som är bättre i London, och jag vet att jag kommer att tycka att Sverige och svenskarna är sepe, stela, fula och töntiga. Men jag bjuder på det, jag ska ändå bara sitta i min snygga lägenhet, eller hur?

Jeremy and me

Under deras drygt 2-åriga relation har hon legat med 7 andra, de har 3 barn, han är nyss utkommen ur finkan där han satt inne för misshandel (han har dåligt ölsinne), nu röker han braj varje dag vilket har gjort honom paranoid och sjukligt svartsjuk, lite crack på det, de slår varandra där hemma, ingen jobbar, de tar alla bidrag de kan få och drygar ut med tiggeri och kriminell verksamhet.

Och allt detta framför de tre barnen som suger åt sig och lär sig allt för att själva växa upp och bli s.k. thugs - engelska låglandskossor, bidragsfuskare, outbildade knarkare med kriminella tendenser. Samhällsbelastare. Ledighetskommitten.

Iklädda innebandybyxor äntrar de scenen hos Jeremy Kyle, skriker svordomar åt varandra genom tradiga trasiga gaddar och bonniga dialekter. Du din, ska du säga din lättfotade hora, men gör det bättre själv då din jävla knarkare, vrålar dom med spott i varandras ansikten - klipp dig och skaffa ett jobb skanderar Jeremy.

Lögndetektortestet visar att han legat med såväl hennes syster som mamma. DNA-testet bevisar det faktum att inget av de tre barnen är hans. Intelligenstestet mäter en kvot på cirka 2, värre än apan, dummare än sista vagnen på tåget, för det hänger ju iallafall med.

Vad som är anmärkningsvärt är att ALLA i programmet Jeremy Kyle Show är vita brittiska. Inte en enda med utländsk bakgrund. Alla dessa vita fula brittiska arbetarklassvin, misslyckade människor som hamnat snett och som är för dumma för att hamna rätt.

Jeremy Kyle - ett oerhört intressant fenomen. Finns det något liknande i Sverige eller måste jag lägga denna hobby på hyllan när jag flyttar dit?

Ulrika-ka-ka-ka

Ganska fräckt måste jag tillstå att Engelska Celebrity Big Brother i år vanns av en svensk kvinna vid det snygga namnet Ulrika (Jonsson). Jag följde inte precis serien ("jag ser nästan aldrig på TV nuförtiden"), men för allmänbildandets skull såg jag finalen i Fredags. Det var naturligtvis ingenting mot 2002 års dito när söta fina duktiga Mark Owen från Take That vann till min och Annies tårars skval och eviga kärlek, men det var ändå lite speciellt när min namne i kort jeanskjol och blont hår, som lärt sina housemates säga "jag har stor kuk", trädde ut som vinnare.

PS Spotify i all ära, men när maskinen spelar Killing Me Softly i gubbjäveln Nisse Landgrens tappning har man gjort en cp-sökning och det är dags att gå och lägga sig va?

Ny Maskin

Jag köpte häromdagen en ny laptop på Dell.com. Dell gör bra maskiner till förmånliga priser, resonerade jag, Dell gjorde mammas nya och Dell gjorde min senaste maskin som vart stark och snygg i cirka fem långa år. Dell ska jag ha. Men medan jag väntande på leverans ringde en kärring från det indiska call-centret för att bekräfta några detaljer angående köpet. Jag orkar inte gå in på dessa detaljer - kan bara säga att jag redan när telefonen ringde var på sjukt dåligt humör, bäbisen skrek och jag var trött, så vi hamnade på kant med varandra redan från början. Jag väste "vad vill du" och hon hade skarp indisk brytning och kallade mig ma'am. Det hela avlöpte med fler otrevligheter och avslutades med att jag sa dra åt helvete fitta och slängde på. Gissa om min Dell-order blev cancellerad, johodutack.

Men lika glad var jag för det och gladast var nog röefwen, för samma kväll hittar jag dealen av dealar - för 100 pund less en HP snygghetshistoriett med blåstråle (framstjärtens DVD), feta RAM-minnet, inbyggd kamera och mikrofon, hela kittet och därtill 17tums-LCD-skärmen. Allt var vackert och kunde beställas för avhämtning på (indiska?) Curry-shoppen i Camden.

Hej och välkommen min nya maskin. Just nu älskar jag Spotify och We don't need another hero med Tina Turner. Älskar't, kan man säga.

Objektivt sett Snyggast

Alltså, nu har jag ju ett par pints innanför västen och kanske är en smula konstig, men jag TYCKER faktiskt på fullaste allvar att mitt barn är snyggare än andra barn. Jag ser mig själv visa bilder av sagda barn för bekanta på puben i afton, och tänker att deras reaktion kommer att vara "oh nej men guuud vilket exceptionellt snyggt barn du har", eller till och med "nej men herregud, så oerhört jävla perfekt hur fan gjorde du, duktiga människa", något sådant känns som den naturliga reaktionen när man ser en bild på fulländade Lovisa Teresa, eller? Men det HÄNDER inte. De bara tittar och säger "jaha, den var fin, kul för dig, bla bla, ska du ha en pint elleR?", ingenting om att deras ögon gör ont så gullig hon är eller falsettartade skrin av extas över snyggheten - bara ett enkelt konstaterande, jaså det är ditt barn.

Och så är det ju. Alla föräldrar yvs som rävens svans över hur fantastiska deras ungar är, tror som jag på allvarets allvar att deras har mer perfekta drag än genomsnittsfultjocka bäbisen att det är något att skryta om att man har producerat ett barn som är en perfekt avbild om inte av Gudomligheten så iallafall av mig själv på en av mina bästa dagar. 

Alla tror det, men i de flesta fall är tron som tro är i de flesta fall - tron på gud, allah och köttets lust och själens obotliga ensamhet - tro du så jävla mycket du orkar men tro är inte kunskap och kunskap är makt, så jag säger som Skalman: Jag tror inte, jag VET.

At the end of the day

I afton har jag varit på Big Red, eller Stora Röda Knullgrottan som vi säger i folkmun, och firat Frk Dufmats fylleridag. 29 fyllde dockan och många för mig intressanta människor var på plats. Jag hade så sjukt trevligt att jag var ledsen när jag var tvungen att kila hemåt redan 2330 - till råga på allt mötte jag självaste Ratunsson på vägen ut när tantens curfew var på väg att träda i kraft, och alla dockor och dockpojkar var kvar där inne samt fyra pints innanför min väst men med plats för fler. Surt stolpade jag Holloway-Road-natten hemåt och tänkte lite såsom att stackars mig som måste gå hem när alla andra får lattjolajbanslåda på vidaste av gavlar.

Men så träder jag över tröskel och ser dom två vackra - min familj. Min lilla söta docka och hennes lika söta lilla pappa. Som Ratunsson sa när jag frågade hur det var - nej, jag har inte gjort något särskilt, bara vart på ett gig, du vet det gamla vanliga, ingenting har hänt, men du däremot, fucking hell, sa Ratunsson. Ja fucking hell. Jag har något att gå hem till efter allt det roliga på puben. Där ligger docka och skrattar och älskar mig mer än någon annan. Jag kan pussa mjuka kinden, armarna fäktar och jag kramar tillbaka. Visst är det vackert?

Igår var jag hemma hela dagen i min fulaste pyjamas och i mitt tjockaste fulaste av sinnesstämningar. Jag grät ikapp med mitt barn, kallade henne fula namn och undrade när fan hon skulle växa ur cp-skadan, jag var den sämsta av mödrar, den osexigaste av fruar och den tråkigaste människan sedan Sverre i 7D.

Idag har jag varit ute med barnvagn och skrattat och varit glad, fikat och köpt laptop-maskin, gått ut på lokal och lämnat barn och man för publivet, sminkad och med fettlagret intryckt i jeanskjolen, glad att se alla, Amstel i strupen. Och efteråt får jag komma hem till min lilla familj. Jag har det bästa i två skilda världar, jag får bara inse hur bra jag har det, så kan jag skratta både bäst och sist.

Uma boneca brasileira

Lilla är numera brasiliansk medborgare, häftigt va. Här är den vindögda passbilden. Muito legal. Muito prazer. Eu falo inte mycket portugisiska i dagsläget, men jag har min kursbok och min goda vilja, så en dag ska jag kunna kommunicera med mina nya släktingar på deras modersmål.

Not just a pretty face.

L.O.L. Lots of Love - Ludde o Lovi - Lika som bär?

Tycker du att vi är lika? Om man bortser från blusen. Eller är hon mer lik sin farsa kanske - så här såg han ut någon gång 1973, nästan lika snygg då som nu.

Ludde

Lovi (och idolen Darwin)

Allt blir ju mycket roligare om man är snygg. Man är helt enkelt en mer lyckad människa som snygg.

Ibland är det synd om barn som är lika en väldigt ful förälder och man kan se den oattraktiva mammans eller pappans anskrämliga drag i det lilla ansiktet. En överdimensionerad höknäsa, ett fyrkantigt hakparti, obefintliga läppar, utstående ögon eller öron. Ingen av oss lider ju av dessa lyten, vilket ju är tur och förmodligen anledningen till att vi fått en så superperfekt bäbis som är snyggare än alla andra - och detta ser jag självklart rent objektivt.

Kort praktisk frisyr?

It ain't happening. Hon kan dra i testarna allt vad hon vill, det kan bli hur mycket dreadlocks som helst - men kort hår ska jag fan inte ha. Kort hår är för töntar i fleece med radhus och hund, eller eventuellt för lesbiska kvinnor. Håll det emot mig när jag kommer med mitt pensionärspermanentade gråa, men jag tror inte ens det kommer att ske.

Stor flicka, liten gura

Minns ni denna bild, tagen i forntiden den 26e November 2008?Idag ser samma upplägg ut enligt nedan. Oerhört ståtligt, längre än giraffen, som ju är känd för att vara världens längsta djur!Då blir man nöjd så det förslår.
Tjusigt, flinade Vargen.

Likvaka på Slottet

Så nu har gubben gammal sprungit in i väggen. Eller inte sprungit, snarare långsamt segnat ihop i en skrumpleverhög efter år av alkoholmumsande och nikotinsug. Vi snackar om pappa Dublin, gammelgubben som för inte alls så länge sedan sågs i baren med sprit och cigarill, men som den senaste tiden varit totalt sängburen och fruberoende. Det sägs att han var en Camden-legend men jag vet inte.

Nu har jag iallafall blivit inbjuden till likvaka nästa vecka, kistan ska levereras till puben som kommer att vara stängd för allmänheten. Vi snackar om ett 12 dagar gammalt lik. Hur ska det gå till? Har det frusits ner och kommer det isåfall tina under kvällens lopp? Eller är det kremerat? Vad betyder det? Balsamerat? Kommer kistan vara öppen, eller hur gör dom, kissolikerna? Hur gör djur?

Jag må vara en rå sälle som gottar mig i en farbrors död, gör mig lustig på hans bekostnad, men jag tycker mest det ska bli spännande. Skål på dig, gubbjävel.

Blunda och njut

Har ni hört den här klyschan:

Passa på och njuta nu när din bäbis är så liten, tiden går så fort och den ljuvliga spädisåldern kommer aldrig tillbaka.

Säger du det. Men jag vill att tiden ska ticka, för det blir väl roligare att hänga med någon som man kan snacka med, som man kan indoktrinera och forma? Jag har aldrig varit ett big fan av bäbisar, har aldrig varit den som hoppar fram och gullar och jollrar. Tycker de flesta bäbisar ser ut som fula gubbar (Billy Corgan, snygg gubbe, i mitt fall) och är allmänt jobbiga.

Nu är det visserligen så att min lilla är snyggare och snällare än snittspädgrisen, men eftersom hon dessutom blir snyggare och roligare för varje dag är det väl inget att hänga fast vid att hon ska vara hjälplös mini-människa?

Får för mig att det handlar om förälderns maktbehov och den ljuva känslan av att någon är så fullständigt beroende av dem för sin överlevnad, en egotripp att få känna sig så jävla viktig och behövd. Men jag kan ha fel. Kanske jag också säger ta vara på spädbarnsåren en dag, kanske jag också kommer haspla ur mig att det var bättre förr och att gräset inte är grönare och all annan ostmassa, kanske jag blir en cp-kärring en dag. Men då hade jag iallafall nedtecknat detta dokument som bevis för att jag en gång var någorlunda normal och o-cp.

Sluta spänna dig

Ah vad jag spänner mig. Måste kolla att barnet andas. Rör sig bröstkorgen, kan man höra andhämtningarna, det ligger väl inte en filt över lilla ansiktet? Hela tiden, så fort det blir tyst. Rusar upp ur sängen på natten för att kolla. Jodå, hon lever. Pillar på henne så att hon sträcker armarna i luften och utbrister "va fan colo!", vad fan vill du? Jag har hört att många människor som skaffar barn lider av denna cp-skada i början. Rädsla för plötslig spädbarnsdöd, vidriga tanke. Jag trodde det blev mindre och mindre risk med tiden, men så berättade den jävla home visit nursen för mig igår att de flesta fall inträffar i 4-5-månadsåldern, fy fan vad jobbigt. Men det hjälper ju inte att oroa sig och det är ju ruskigt ovanligt, eller hur. Jag borde sluta spänna mig, det är vad jag borde.

Men lilla är ju så liten. Och jag är så stor och har så mycket ansvar.

Och som vanligt vinner den som är snyggast

Tjockglad

Efter att den senaste veckan ha satt i mig 5 askar choklad, Paradis, Wienernougat, Anton Berg, you name it, och cirka 950g lösgodis, detta toppat med rabarberpaj, smörgåstårta och ca 8-10 månader av frosseri och fika med bulle och kaka och glass varje dag, en chokladbit eller glasstrut på vägen hem från Tesco, baka massor av kanylballar, kakor och mums,2 pundare för två paket kakor på Sainsburys, mums lilla babba, den tar vi sa polisen och pållen i kör - efter allt detta och ett par stenar tjockare än vad som kan anses attraktivt har jag nu satt en käpp i mitt hjul.

Stopp och belägg, nu är det slut på sötebrödsdagarna, nu håller vi i hatten och blir smala och snygga tills bikinisäsongen börjar i April när jag reser till Brasilien. För om jag inte aktar mig kanske jag måste byta bikinin mot en burkini och det vill jag lova är inte något jag vill, gud förbjude.

Wo ist der chokoladen laden laden?

Att sluta med socker är nästan lika svårt som att sluta med heroin, har jag hört.

Guran är en hjälte

Jag har investerat i ett Guitar Hero-spel, med tillhörande gura. 

Ascoolt är det att dra några hårdrocksriff på eftermiddagskvisten eller kvällsdito. 

Men aldrig efter 10 PM - det är ju det som är den allmänt kända regeln i hyreshus, eller hur, det vet ju alla. Utom den katolska pisskärringen i lägenheten bredvid som efter en etermiddagssejour av gitarrbattlande mellan mig och min snygge make lämnade denna hotfulla lapp på vår dörr.

Om ni fortsätter att störa människor med att spela hög musik kan ni förlora ert hyreskontrakt. Var snäll och var mer hänsynsfull.

 

Högaktningsfulla hälsningar, Anonym.

Men dra du till Gud-horan, man får faktiskt föra oväsen på dagtid. Jag har haft noll efterfester sedan jag flyttade hit, du borde vara jävligt tacksam kärring. Nästa gång klagar du väl på att jag har ett gråtande barn. Get a life, säger jag surt som räven.

Blöja

Kul ord förresten - blöja. Säg det ett par gånger (helst på skånska) så får du se hur bisarrt det låter.

Blöja. Blöja. Blöja.

Inte som nappy som det heter på engelska. Eller diper på amerikattska.

Så mycket blöja består min tillvaro av att jag drömt om blöja 2 ggr den senaste veckan.

I första drömmen var det min mor som deklarerade att hon bar blöja om nätterna för att det var så kallt att gå upp och kissa. Inget konstigt med det. Bara att kasta på morgonen ju.

I andra drömmen var det en av London-dockorna (du kan roa dig med att gissa vem), som avslöjade att hon hade en sjukdom (analinkontinens?) som gjorde att hon behövde bära blöja. Men det var bara ungefär vart 8e dag det läckte, var hon noga med att poängtera. Och tänk vad konstigt att vi känt varandra så länge och så avslöjar jag detta nu, sa hon. Nej nej, tyckte jag i drömmen, inget konstigt alls, helt naturligt ju.

Libero Liksom - Det känns tjyggt.

Älskar att resa

Ta dig en titt genom kontaktannonser eller internetprofiler folk har skrivit om sig själva. Skogspromenader har man ju hört förut, mysiga hemmakvällar en annan känd klyscha. Vem fan har dessa som sina två huvudintressen, eller vem fan tycker inte att dessa två aktiviteter är ok då och då? En annan vanligt förekommande favoritsysselsättning är då den om att man älskar att resa. Inte att man gillar att besöka nya platser och kulturer, kryssa av på sin Places I've been-lista, inte ett ord om att det är spännande att bo på främmande ort. Bara det där med resandet. Jag älskar att reeeesa. (Och Paula Pennsäter tycker det är så rooligt att sjoonga)

Nej, jag älskar inte att resa, jag hatar't rentav. Cp-bussar som kommer lite som dom vill och luktar svettig pung, tåg som alltid är försenade och stannar i tunnlar och urskog, flygande plan som har trånga säten även för den minsta av brummor och skapar öronont och har råäckligt krubb, sjösjuka på Viking Line, öststatsfärjan Rödby-Puttgarten, vedervärdiga båtluffsfärjorna i grekiska ö-världen med snuskigaste skinkmackan i världshistorietten, allt detta hatar jag.

Stressen när man blir försenad och nästan missar ett plan, jag har varit med om det ett antal gånger och det var aldrig mitt fel. Med Lisa i taxi från Archway och jag fick nästan hjärtattack, åtminstone åldrades jag 10 år på 10 minuter. Med min bror på Finchley Road och inga bussar kom och vi hoppade in i en bil med främmande karl men eftersom det varit en olycka på M25 missade vi horplanet iallafall och jag tillbringade natten på flygplatsbänk som värsta lodisen. Och nu i helgen med Ludde Korv när cp-tågen över sundet plötsligt blev inställda och jag blev så stressad att jag höll på att bli riktigt otrevlig och slutligen fick betala 600 spänniga spänn för en taxi för att sedan rusa in som en cp-skadad skottskada på terminalen fem minuter innan incheckningsstängning.

Det är fan inget kul att resa - det är stress, det är trängsel, det är dålig lukt.

Målet - ja tack. Men resan - fy fan.

Billy Corgan i min spjälsäng

Jag kanske är skogstokig, halvblind och har fel, men jag tycker att mitt barn är så väldigt lik Billy Corgan. Särskilt när hon har svart på sig. (Och svart är snyggt på bäbisar, glöm aldrig det - till skillnad från rosa och ljusblått som alltid är dödsfult).

Eller alla bäbisar kanske ser ut som flintskalliga rockstjärnegubbar? Gubbar ser dom ju iallafall ut som. Din kanske ser ut som Ulf Lundell eller  Peps Persson, grattis isåfall, men min är snygg som Billy Boy.

Och rent objektivt är ju min snyggast, eller hur Emma.

Today's the greatest

Day I've ever known
Can't wait for tomorrow

Tomorrow's much too long

2008

Allting 2008 överskuggas av en stor liten pryl som heter Lovisa. Det var det största, det bästa, det sjukaste jag varit med om. Och förlossning är en vidrig, absurd och smärtsam tillställning.

Brakfylla-08 upplevdes därför redan i början av Februari. Det var en Company Night Out på Bloombury Bowling Lanes - jag och Yvonne gick ut hårt och fortsatte i snabb och snygg takt medan vi kastade bowlingklot, skrålade karaoke-hits, shottade shots, skrev fitta och kärring med spritpenna på glasen och slutligen tog en taxi till Dublin Castle där vi var dom enda cp-fulla på lock-in-eftersläckningen. Dagen efter turades vi om att spy på personaltoaletten.

Den sista pinten togs på samma kära Dublin-slott, det var jag och Sofie och varsinn halvpint serverade av den snyggaste av barmän. På vägen hem rökte jag två cigariller, lika bra att passa på tänkte jag. Och med all rätt för nästa morgon kissade jag plus på stickan och rökandet och därtill Camdenskojerierna fick sig ett abrupt slut.Ett tag var det ok att sitta med och dricka läsk, men även det förlorade slutligen sin charm i takt med att bukfetman tilltog. Årets fest, bröllopspartajet på DC where else, den 10e Juli, var fantastisk även för en spiknykter. Med stolthet kan jag skryta med att jag stått på Dublin Castles scen och jag inbillar mig att det inte lät för jävligt (även om Simon Cowell nog skulle hävda det). Snyggt ska det vara och snygg var jag.

Men 2008 kommer framför allt bli känt för 3 saker som kan sammanfattas i det skrämmande begreppet vuxen. Bröllop. Bäbis. Beslut att flytta till Sverige. De 3 b:na. De tre benen. No more liggande (kanske på sikt, men bara brasilianskt), no more knark (jag var ju ändå allergisk), no more efterfest (trots att Hugh o Yvonnes soffa var sjukt skön), no more cp-fylla minneslucka somna på toaletten. Jag har hällt i mig ett par pints och några glas vin sedan jag ploppat, men när det viktigaste är att Lilla mår bra och inte jag, så blir tyvärr fyllan lidande. Kalla mig tråkig, jag kan lätt definieras som detta, kalla mig ostig, jag skriver under på cheddarn. 

Men mest av allt är jag glad och nöjd för att jag har skapat något så fulländat som den lilla dockan Lovisa Teresa. Well done, säger jag och dunkar mig själv i ryggen när ingen annan gör det.

Eller? Kanske borde jag kamma mig, banta och skaffa barnvakt så jag kommer med i matchen igen och kan sopa banan med alla sopor. Jag ska göra allt det där, jag ska, bara inte just nu.

Grått nytt hår.