Jag försöker komma upp mig i världen, alltså uppdaterar jag mitt CV och försöker författa ett s.k. Personligt Brev. Jag som avskyr ostystande och saknar förmåga att fara med osanning, tycker förstås att detta är asjobbigt. Jag vill inte bli en parodi på mig själv, vill inte bli en ostburgare på tomgång.
Men det blir man ju i dessa sammanhang, det finns inte mycket man kan göra åt. I mitt första utkast till personligt brev skrev jag på fullt allvar saker som:
I am entirely confident that I have the skills and personality to...
I’m a creative thinker with a can-do attitude
I am accustomed to working in a high-pressure environment
I pride myself on my ability to deal with pressure and multitask with a
positive and flexible attitude
I am a proactive team member who can also work independently; I always
aim to go above and beyond my set duties
Det var väl en herrans tur att detta dravel endast visades för en person, min man, och han är ju inte den som skräder orden, och det ska jag vara jävligt tacksam för. Han var brutalt ärlig och sa att han blev trött av att läsa smörjan efter bara några rader, att han aldrig skulle anställa mig, att jag lät som en, och nu citerar jag, "cunt".
Man tackar. Sedan gjorde jag en annan lite mindre skrävlande version där jag tog bort några av dessa vidriga uttryck såsom ovan, och lät min tyska kollega kolla på skiten, varpå jag fick ännu en avhyvling (en tysk sådan, hujedamej). Nu sitter jag med nästa nya version, där jag säger att jag ser rollen jag söker som ett "lifetime opportunity", och jag känner mig som en mycket gammal, möglig ost.
Att se min framtida chef i ögonen efter det uttalandet har jag svårt att tänka mig är lätt.
Jobbansökan - falsk blygsamhet i en liten ask. Det är en mycket svår balans mellan skrytsamhet, ren jävla lögn och en saklig beskrivning av verkligheten.
Sunday, November 10, 2013
Monday, November 04, 2013
Vet du ditt eget bästa?
Frihet. Den mest grundläggande mänskliga rättigheten. Att själv få välja. Att kunna röra sig fritt. Att inte vara tvingad till något.
Inom lagens gränser förstås. Och moralens. Vilket skiljer sig något vad den innebär beroende på kulturell kontext.
Men grundtanken är att alla människor ska kunna handla fritt utan att utsättas för förtryck eller yttre begränsningar. På samhällsnivå kallar vi det demokrati. Frihet att välja (kanske mellan pest och kolera, men ändå), frihet att ha en åsikt (bara den inte är kränkande mot någon annan, vilket i stort sätt alla åsikter tenderar att vara, tyvärr). Vilken frihet!
Tanken är förstås god. Att individen är fri att välja vad den ska tycka, vad den ska ha på sig, vad den ska äta till middag etc etc.
Men ponera att människor vill saker som egentligen inte är så jävla bra för dem. Barn vill t.ex. en herrans massa saker som föräldrar har rätt att neka dem, oftast pga omtanke och omsorg. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa.
Men tänk även på vuxna som vill eller inte vill saker, de har ju frihet att välja, så vem skulle neka dem det fria valet så länge de håller sig inom vad lagen tillåter? Nej, ingen. Man kan bara tyst konstatera att de flesta människor jobbar inte efter målsättningen att ha det så gött som möjligt. För det finns ju ingen egentligen mening med något förutom att ha det gött, det kan vi väl ändå enas om?
Detta med frihet att själv välja, det är en sådan okränkbar rättighet att vi villigt accepterar att människor utsätter sig själva för oförrätter, för att de själva vill det. Det tydligaste exemplet kanske är vissa kvinnors slöjbärande. De känner sig absolut inte tvingade att dra på sig mask varje gång de lämnar hemmet, utan detta har de själva valt. Helt själva, jo jo. Eller de som rakar sig eller sminkar sig, för den delen. Detta har de själva valt, för det är så fräscht att vara slät, för att man vill känna sig fin, inte alls för någon annans skull, joråsatte. Ingen människa är en ö.
Varje slöja är en sjö. Alla med förnuftet i behåll måste ju inse det faktum att tanken att alla med slida bör täcka hår och ibland även ansikte för att de med snopp inte ska tappa besinningen, är fullständigt barock, och innehåller lika delar unken kvinno- som manssyn. Alla får självklart bära slöja om de tycker det är praktiskt, snyggt eller för att de helt enkelt vill gömma sig (alla kan ha en dålig hårdag, en ful finne), men att just den del av befolkningen som händelsevis har den kvinnliga varianten av könsproduktionsapparaten, ska göra det, och ingen av manligt släkte någonsin skulle få för sig att vilja detsamma, får iallafall mig att ana oönskade genusstrukturer i mossen.
Men du kan inte neka den kvinna som vill bära slöja att göra det. Du kan inte heller neka någon att sminka upp sig i brygga eller klä sig "som en hora" (dagens ungdom). För frågar du dem så har de valt det själva. Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män! Heter det. Varför då?
Låt mig ta min mammas favoritexempel. Om kvinnorna på åkrarna för hundra år sedan, som drog upp rovor eller vad fan de gjorde, arbetade på fälten gjorde de iallafall. I långa kjolar som kletade med soggiga jordkockor längs med benen, i regn, rusk, geggamoja. Varför har ni långa kjolar på er, när det vore så mycket mer praktiskt med byxor eller allra helst shorts? Nej men vi vill ha kjolar! Vi är ju kvinnor! Vi vill, på ricko, inte kan ni neka oss detta? Tvinga på oss byxor? Självklart icke. Fritt val, luften är allas.
Eller saudiska kvinnor som inte får köra bil - de vill inte köra bil, för kvinnor ska vara just kvinnor, mannens lilla kuttersmycke och ägodel, inte för att sharialagen så säger, utan för att vi vill (nåja, vissa vill, andra vill inte - de vill köra bil). Men inte ska vi tvinga dem att köra bil om de inte vill? Det kan väl vara rätt tryggt att luta sig tillbaka och låta mannen köra (bokstavligt och bildligt), om man nu vill det?
Om man dock antar att de flesta människor är idioter som inte vet sitt eget bästa (ja, så illa kan det vara), då är ju det där att man visar solidaritet och stöd för deras val ganska så befängt. Man behöver inte håna eller se ner på, men att aktivt ifrågasätta och motarbeta sådant man inte tror är bra för individen eller för den delen mänskligheten i stort, måste väl ändå vara det yttersta måttet på människokärlek och godhet?
Fri vilja bygger på att det finns möjlighet att handla på något annat vis, men att man själv aktivt valt att göra på ett visst sätt. Jag tror att fri vilja i många fall är en illusion. Strukturer och kulturer tvingar oss att vilja saker vi egentligen inte vill samtidigt som vi inte är medvetna om att vi egentligen vill något annat.
Vad vill jag säga med detta? I korthet:
Allt vi gör, gör vi av fri vilja - vår egen eller andras.
Den som inte kan vad han vill måste vilja det han kan.
Man kan inte rädda den som inte vill bli räddad.
Inom lagens gränser förstås. Och moralens. Vilket skiljer sig något vad den innebär beroende på kulturell kontext.
Men grundtanken är att alla människor ska kunna handla fritt utan att utsättas för förtryck eller yttre begränsningar. På samhällsnivå kallar vi det demokrati. Frihet att välja (kanske mellan pest och kolera, men ändå), frihet att ha en åsikt (bara den inte är kränkande mot någon annan, vilket i stort sätt alla åsikter tenderar att vara, tyvärr). Vilken frihet!
Tanken är förstås god. Att individen är fri att välja vad den ska tycka, vad den ska ha på sig, vad den ska äta till middag etc etc.
Men ponera att människor vill saker som egentligen inte är så jävla bra för dem. Barn vill t.ex. en herrans massa saker som föräldrar har rätt att neka dem, oftast pga omtanke och omsorg. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa.
Men tänk även på vuxna som vill eller inte vill saker, de har ju frihet att välja, så vem skulle neka dem det fria valet så länge de håller sig inom vad lagen tillåter? Nej, ingen. Man kan bara tyst konstatera att de flesta människor jobbar inte efter målsättningen att ha det så gött som möjligt. För det finns ju ingen egentligen mening med något förutom att ha det gött, det kan vi väl ändå enas om?
Detta med frihet att själv välja, det är en sådan okränkbar rättighet att vi villigt accepterar att människor utsätter sig själva för oförrätter, för att de själva vill det. Det tydligaste exemplet kanske är vissa kvinnors slöjbärande. De känner sig absolut inte tvingade att dra på sig mask varje gång de lämnar hemmet, utan detta har de själva valt. Helt själva, jo jo. Eller de som rakar sig eller sminkar sig, för den delen. Detta har de själva valt, för det är så fräscht att vara slät, för att man vill känna sig fin, inte alls för någon annans skull, joråsatte. Ingen människa är en ö.
Varje slöja är en sjö. Alla med förnuftet i behåll måste ju inse det faktum att tanken att alla med slida bör täcka hår och ibland även ansikte för att de med snopp inte ska tappa besinningen, är fullständigt barock, och innehåller lika delar unken kvinno- som manssyn. Alla får självklart bära slöja om de tycker det är praktiskt, snyggt eller för att de helt enkelt vill gömma sig (alla kan ha en dålig hårdag, en ful finne), men att just den del av befolkningen som händelsevis har den kvinnliga varianten av könsproduktionsapparaten, ska göra det, och ingen av manligt släkte någonsin skulle få för sig att vilja detsamma, får iallafall mig att ana oönskade genusstrukturer i mossen.
Men du kan inte neka den kvinna som vill bära slöja att göra det. Du kan inte heller neka någon att sminka upp sig i brygga eller klä sig "som en hora" (dagens ungdom). För frågar du dem så har de valt det själva. Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män! Heter det. Varför då?
Låt mig ta min mammas favoritexempel. Om kvinnorna på åkrarna för hundra år sedan, som drog upp rovor eller vad fan de gjorde, arbetade på fälten gjorde de iallafall. I långa kjolar som kletade med soggiga jordkockor längs med benen, i regn, rusk, geggamoja. Varför har ni långa kjolar på er, när det vore så mycket mer praktiskt med byxor eller allra helst shorts? Nej men vi vill ha kjolar! Vi är ju kvinnor! Vi vill, på ricko, inte kan ni neka oss detta? Tvinga på oss byxor? Självklart icke. Fritt val, luften är allas.
Eller saudiska kvinnor som inte får köra bil - de vill inte köra bil, för kvinnor ska vara just kvinnor, mannens lilla kuttersmycke och ägodel, inte för att sharialagen så säger, utan för att vi vill (nåja, vissa vill, andra vill inte - de vill köra bil). Men inte ska vi tvinga dem att köra bil om de inte vill? Det kan väl vara rätt tryggt att luta sig tillbaka och låta mannen köra (bokstavligt och bildligt), om man nu vill det?
Om man dock antar att de flesta människor är idioter som inte vet sitt eget bästa (ja, så illa kan det vara), då är ju det där att man visar solidaritet och stöd för deras val ganska så befängt. Man behöver inte håna eller se ner på, men att aktivt ifrågasätta och motarbeta sådant man inte tror är bra för individen eller för den delen mänskligheten i stort, måste väl ändå vara det yttersta måttet på människokärlek och godhet?
Fri vilja bygger på att det finns möjlighet att handla på något annat vis, men att man själv aktivt valt att göra på ett visst sätt. Jag tror att fri vilja i många fall är en illusion. Strukturer och kulturer tvingar oss att vilja saker vi egentligen inte vill samtidigt som vi inte är medvetna om att vi egentligen vill något annat.
Vad vill jag säga med detta? I korthet:
Allt vi gör, gör vi av fri vilja - vår egen eller andras.
Den som inte kan vad han vill måste vilja det han kan.
Man kan inte rädda den som inte vill bli räddad.
Sunday, November 03, 2013
Titta så ni umgås!
Vi umgås på ett nytt sätt idag, vad spännande det är!
Man behöver inte sitta i samma soffa för att kunna snacka, inte ens i samma land.
Det finns ett fåtal personer man gillar att ha fysisk kontakt med, i övrigt går det lika bra att umgås elektroniskt, kan jag tycka.
Men hur hemskt är det att ett gäng som samlats på puben inte bara kan sitta och prata med varandra, utan att känna ett behov av att checka in och dela upplevelsen med världen. Why not, kan jag tycka?
Alla som sitter på tunnelbanan och blippar med sin telefonapparater istället för att...ja, vadå? Läsa The Sun? Bläddra i Gratis-Metro? Kolla in annonserna på vagnväggarna? Varför skulle det vara så mycket sämre att titta i sin mobil än att förströ sig med något annat? Det är ju inte precis att folk skulle börja prata med varandra mer, ingen har väl någonsin gillat främlingar, don't blame it on the smartphone.
Detta är ännu ett exempel på hur människan förfasas över nymodigheter. Vart är världen på väg, liksom?
Varför är den digitala aspekten av vår tillvaro så illa ansedd? När världen är vårt ostron, och vi känner människor i världens alla hörn, när de coolaste människorna kanske inte precis bor nästgårds, och man inte har möjlighet att flyga jordklotet runt för att säga tjena hej, då är det väl oerhört härligt att vi åtminstone kan umgås via fiberkabel?
Eller att uppleva det digitala tillsammans, att sitta bredvid varandra i soffan med varsin maskin, hur mysigt är inte det? Det gör vi jämt här hemma, hur trevligt som helst!
Nej, förfasas icke. Det är 2013 nu och utvecklingen går snabbt som attan. För 100 år sedan hade vi knappast något vad gäller teknik. Snart kommer vi kunna umgås på ännu fler sätt, kanske till och med över galaxgränser och med påhittade eller avlidna personer på ett vettigt sätt, vad vet jag vad framstjärten har i sitt sköte.
Take a chill pill och join the revolution, säger jag.
Man behöver inte sitta i samma soffa för att kunna snacka, inte ens i samma land.
Det finns ett fåtal personer man gillar att ha fysisk kontakt med, i övrigt går det lika bra att umgås elektroniskt, kan jag tycka.
Men hur hemskt är det att ett gäng som samlats på puben inte bara kan sitta och prata med varandra, utan att känna ett behov av att checka in och dela upplevelsen med världen. Why not, kan jag tycka?
Alla som sitter på tunnelbanan och blippar med sin telefonapparater istället för att...ja, vadå? Läsa The Sun? Bläddra i Gratis-Metro? Kolla in annonserna på vagnväggarna? Varför skulle det vara så mycket sämre att titta i sin mobil än att förströ sig med något annat? Det är ju inte precis att folk skulle börja prata med varandra mer, ingen har väl någonsin gillat främlingar, don't blame it on the smartphone.
Detta är ännu ett exempel på hur människan förfasas över nymodigheter. Vart är världen på väg, liksom?
Varför är den digitala aspekten av vår tillvaro så illa ansedd? När världen är vårt ostron, och vi känner människor i världens alla hörn, när de coolaste människorna kanske inte precis bor nästgårds, och man inte har möjlighet att flyga jordklotet runt för att säga tjena hej, då är det väl oerhört härligt att vi åtminstone kan umgås via fiberkabel?
Eller att uppleva det digitala tillsammans, att sitta bredvid varandra i soffan med varsin maskin, hur mysigt är inte det? Det gör vi jämt här hemma, hur trevligt som helst!
Nej, förfasas icke. Det är 2013 nu och utvecklingen går snabbt som attan. För 100 år sedan hade vi knappast något vad gäller teknik. Snart kommer vi kunna umgås på ännu fler sätt, kanske till och med över galaxgränser och med påhittade eller avlidna personer på ett vettigt sätt, vad vet jag vad framstjärten har i sitt sköte.
Take a chill pill och join the revolution, säger jag.
Subscribe to:
Posts (Atom)