Kylskåpskall mellanmjölks-svennebanan

Nu kommer han snart, Kung Bore. Men i mitt fina svenska hem kan jag sitta barbent och t-blus-klädd - det stavas trippelglas och centralvärme. Vi har det bra.

Annat är det i England - med sina fjuttiga värmefläktar och enkelslipade glas. Där kan man sitta i sin olle och huttra över sin tekopp, för ibland är UK ett U-land, och det är till exempel när det kommer till inomhusvärme - där ligger de sorgligt efter. Eller så är det bara jag som bott i solkiga hus, vad vet jag, vad vet en ko.

Och Brasilien sen då - när det är "vinter" där dvs 15 fjuttiga grader varmt, då lämnar fan inte ens huset. Och eftersom husen är anpassade för de 9 av 12 månader då det är snorvarmt är det således iskallt i lyorna när köldknäppen kommer. Är det 15 ute så är det kanske 10-12 inne. Och inte fan har de duntäcken att lägga i lakanenen, för de har inte ens påslakan, det är minsann ett lustigt påfund tycker brassen och slänger över sig en gammal filt.

Idag fick jag höra något oerhört. Att brassarna, som skulle komma hit till Sverige i augusti, alltså varma sköna fina svenska sommaraugustimånaden då det väl knappast är kallare än de där 15 graderna som ger 12 inne, nu bestämt att vi istället ska ses i Portugal, för att, hör nu och häpna, DET ÄR FÖR KALLT I SVERIGE FÖR BÄBISEN. Skämta lite till, dra mig baklänges med en snöplog, vad är det för rent ut sagt trams? Här har Svenne Banan stått och fött barn i snökyla och snålblåst under en jävla björnfäll i säkert 100 000 år, och så kommer nån mopsig brasse-buse och säger att det är FÖR KALLT för en 6-månaders i augusti. I augusti!!! De tror på allvar att man direkt och utan pardon blir sjuk om man utsätts för en temperatur under 22 grader. I Brasse går man så klart inte ens ut om det är under 22, för det är ju FARLIGT. Kanske dör man, det vet man inte, för man har aldrig testat. Ni får mycket gärna prova!

Jag vet inte vad jag ska göra med den här informationen, mer än att ondgöra mig över den bloggledes samt bli oerhört trött på mänskligheten. Troligen ska jag även infinna mig i valfri ort i Portugal typ den 15 augusti 2013, med ett jävla glatt flin och en kappsäck full med baddräkt och solskyddsfaktor 30, tackar som frågar!

I still love you, Sonny E

Varje anställd ska verka som en ambassadör för företagets produkter. Det är det ultimata, då har du lyckats som arbetsgivare i en kommersiell koncern. Själv är jag inte anställd, och har heller aldrig ens varit det. Lik förbannat går jag runt som en livs levande ostystare och promotar Sonnys heta nallar som om jag hade betalt för det.

Baktalar iPhonen som alla älskar så urskillningslöst. Pratar om batteritid, vattentålighet, kvalitetskameror, friheten och mångfalden med Android.

Jag vet inte vad jag ska vinna på det? Alla har ju en iPhone och så var det bra med det. Det är ju inte precis som att ett helt företag kommer att byta operativsystem och teknisk utrustning för att jag håller låda.

Jag är så jävla lojal, det är vad det är. Och jag vill så förbannat gärna att det ska gå bra för Sonny-snyggingen. Så jag ambassaderar, promotar, säljer in, berättar. Om en japansk produkt tillverkad i Kina, är jag inte multikulturell i sinnet så säg.

Frihet i en liten plåtburk

Att ha körkort är att ha frihet. Så har det alltid förklarats för mig.

Fast inte MÅSTE du tuta till Ica när du lika gärna kan trampa dit på järnhästen. I hällregn. Och uppförsbacke. Två kassar dinglande på var sida styret. För visst KAN du promenera till jobbet, det är ju bara 2,5 kilometer. Så får du frisk luft. Motion. Och så tänker du på miljööön. Det går faktiskt bussar till både Emporia och Ikea. Till Alexandra Olssonovich också, det är bara 3 byten och 80 minuter inklusive väntetid, sluta mjäka dig. Gångavstånd till Momoi är 2 kilometer, så spara din bensin, in med unge i vagn, stora kan gå, det mår hon bara bra av.

Eller så kan man ta bir’n. Glassa in bakom ratten, skvalmusik på radion, lagom temp på luftkonditioneringen, flytta stolen tantaktigt nära ratten. Helst själv. Att lämna mannen hemma med VAB-ansvaret, glida iväg i sin Citroën längs Utmarksvägen, Sandbyvägen, Thulehemsvägen, Tunavägen, parkera i det till kontoret tillhörande parkeringshuset. Smidigt! Och ja, jag är ny i gemet, jag har för helvete bara den där papperslappen med kryss i den gröna rutan, ingen riktig körkortshandling i plastinbakning, men när jag kör min bil, då känns det som jag äger världen. Jag sitter där och formligen SKRATTAR hela vägen till målet, för det är så sinnesstört härligt att JAG av alla människor faktiskt FÅR köra bil. Vilken vinnare!

Så ja, jag MÅSTE ta bilen. Om jag så bara ska ga till soprummet (nåja). Alla jag känner med körkort är så satans osugna på att ge skjuts hit och dit, “jag är ingen jävla taxichaufför” heter det. Men det är jag! Vem vill ha skjuts, jag bjuder! Passa på att smida medan järnet är varmt. Jag blir nog också en sur och tutande kärringjävel bakom min ratt också, vad det lider. Men just nu är jag glad och sugen, så det är nu det är läge att utnyttja mig. Brum brum.

Ballongdansen

Det tar tid att värma upp en cool banan

Idag besökte jag min gamla arbetsplats. På den var jag så jävla rolig, nästan som i verkligheten. En humorist av rang, avslappnad, duktig och öppen.

På min nya är jag snäppet spändare. Fortfarande duktig, tycker jag. Vissa människor kanske hoppar rätt ut i fikarummet, showar på lunchen, tar plats och sig ton. Själv håller jag lite lägre profil, känner av stämningen s.a.s. Vilket dock tyvärr innebär att de kollegor som omger mig lite går miste om min excellens. Jag hoppas kunna väcka den björn som sover ganska snart. För en dag blir det ju för sent. De tror att jag är tyst och tråkig på ricko - hemska tanke! Eller att jag skulle vara artig - fy fan vilken tradig egenskap!

Tills vidare kan jag tänka på vad min förra chef sa om mig i sitt avskedstacktal när min handduk kastades in. Han liknade mig vid Mae West och läste upp följande citat:

“JUDGE: Are you trying to show contempt for this court?
MAE WEST: I was doin' my best to hide it.”

Där det alltså är jag som skulle vara Mae West. Analyze this!

Och hur min vän Kommunikationschefen viskade i mitt öra:

"Inser du att du samlar fler fans än en EMT-medlem?"

Det kan man leva länge på!

Inte berätta!

Du får inte berätta att du är gravid innan du är i vecka 12. För om du får missfall blir det så jobbigt att alla vet. Pekar finger bakom rygg, tycker synd om, vet inte vad de ska säga. Eller än värre grattar till det nya barnet, som inte finns, något år senare när man springer in i den som utannonserat en graviditet på Facebook på stan.

Tydligen ska man heller inte berätta när man har uppkörning. För det blir så genant att alla vet att man har misslyckats.

Jag vet inte om jag tycker det är klokt att följa de där uppmaningarna. Första gången gör man ju som man "ska" av bara farten. Min första bäbis var det inte så många som kände till innan vecka 12. Där satt jag som ett bevis på löjlighet på puben och drack cola med inbillad rom, låtsades bli sludderfull som vanligt. Den andra visste nog till och med bloggfan om i vecka 3 eller nåt. Och hej vad bra det gick!

Med bilkörningsträsket gjorde jag rokad tvärtom. Berättade för alla och envar om tillfälle nummer 1, fejsboken och hela konkarongen, så att jag sedan hade minst ett dussin famnar att gråta ut i om utifall att jag skulle misslyckas. Buhuhu.

Tillfälle 2 berättade jag dock bara för en ytterst liten skara människor, såsom min man, min chef och min körfröken tillika bror. När jag sket i det blå skåpet bitandes i det ultrasura äpplet var det inte många man kunde gråta ut hos, och det kändes fan rätt snöpligt. Inte ens mamma!

Och jag kan tänka mig att det känns lite liknande, fast givetvis 1000 pannor värre om man får tro de som gått igenom det, om man får ett missfall. Där sitter man med sin blodiga trosa och har liksom ingen att dela den med.

Därför måste det ju vara bättre att berätta om jobbiga saker man eventuellt ska gå igenom i förväg, så att säga ta ut pyrrhussegern i förskott, om ifall att det skulle gå åt helvete, vilket det ju, som den av erfarenhet vise vet, ofta gör. Om det går bra är det bara jättehärligt alltihopa, om inte, har man någon att krama när åskan går.

Jag är inte gravid och hade aldrig tänkt bli det igen, men jag har däremot genomfört en uppkörning, och helt i enlighet med principen "tredje gången gillt" kläppte jag den jäveln. Lappen. Jag har den! Och den här gången med en måttfull skara fans som kunde "tänka på mig" och "hålla sina tummar", inget för-fejsbokande. Inlägget efteråt, när jag var den lycklige jävel jag tvivlat på att jag någonsin skulle bli, genererade dock över 50 likes. Fler än när jag födde barn tror jag. Är jag lycklig? Ja, fast mest lättad.

Nu har jag det där förpillade körkortet så att jag äntligen kan ratta till Ica i min ensamhet med hög musik och en känsla av freiheit. Ska slå två fulla flugor på smällen imorgon, gasa på till Mårtenstorget med min farsa som vill till Apoteket emedan jag glider in i Coops fotoautomat med mitt snyggaste grin och som den vinnare jag är. I fucking did it!

Bildcollaget förresten. Det där jag sitter och spänner mig vid ratten, tror jag är nåt. Det är fake. Togs vid hemliga tillfälle nummer två när jag blev dragen baklänges och vid näsan av en väderbiten gubbjävel från Trafikverkets dystra skara. Satt och försökte spänna av på ett sätt som bara riktigt spända människor försöker. Tänkte det som ett omvänt omen - om jag sitter här och ystar en hel jävla ostbricka av bildbevis på min förträfflighet kan jag ju inte annat än lämna bilen som segrare. Men det kunde jag visst det. Tyckte den väderbitne fulingen som nästan fick mig att börja gråta. Men bara nästan. Vulban är tuff. "Du är inte riktigt där än". Sug min salte, var ord jag funderade på att yttra, men avstod.

Det funkade ju lika jävla bra att använda collaget till succén vid tillfälle tre! Hurra för mig! Rullar runt i min lilla stad och är väl ungefär det snyggaste man kan skåda bakom en ratt.

Man blir inte yngre med åren precis

Har du tänkt på hur mycket du fokar på just din ålder? Det går iallafall inte en konversation utan att jag nämner att jag är tant. Och i många sociala sammanhang jag befinner mig i, i synnerhet när det är med folk i min egen ålder, påpekas det att vi är gamla nu. Att vi inte kan göra ungdomssaker längre. Att vi är trötta. Är slitna, och SER slitna ut.

Vi ska gå på hak där det finns soffa. Där det inte är skränigt. Och där de inte spelar dunkadunka. Helst en hotellbar då. Vilka tanter!

Samtidigt spinner jag som en katt när jag får visa leg på systemet eller ännu hellre på Ica. En gång för inte så länge sedan skulle jag köpa snus på Ica Äckel-Linero, och blev NEKAD. För att jag inte hade med mitt pass. Vilken ynnest! Skit i snuset, jag blir för fan tagen för en ungdom och jag älskar't.

Och när hon på jobbet igår blev chockad över att jag ens passerat 30. På långt håll och i mörker är jag fortfarande lammkött. Vad nöjd man kan bli.

När jag träffar nya människor blir jag ofta förvånad när jag får veta hur gamla de faktiskt här. Rent instinktivt brukar jag anta att de åtminstone är äldre än jag. Vem fan är inte det liksom. Alla dessa tanter och farbröder i kontorskläder, inte fan spelar de i ungdomslandslaget. Men så visar de sig vara födda på 80- och ibland till och med 90-talet. Det är ju helt sjukt - dessa spjuvrar i kostymbyxa och kavajsing, varför är ni inte lastgamla som jag, och varför uppträder ni inte som er ålder?

Och varför är vi så besatta av vår ålder? Vi ska ju vara glada att vi fortfarande får vara med. Alternativet till att inte åldras är ju inget ball alls. Så länge Forever Young inte existerar i verkligheten, utan bara på ett Alphaville-album från 1984, vill jag faktiskt gärna hellre bli äldre än död.

Och nej, tant är ingen ålder, ej heller kärring, det är en mentalitet.

Anledningen att vi är besatta är förstås att vi för varje dag vi åldras kommer ett steg närmare slutet på denna resa som kallas livet. Det fattar jag ju.

Men det tjänar ju verkligen ingenting till. Och att alla, inklusive jag själv, ständigt måste påpeka att nu jävlar är gumman gammal, skröplig, krämpor hit och dit - det är väl ändå ett jävla slöseri med liv.

Tro och skrock

Gillar att TRO och SKROCK sammanflätas så naturligt i en och samma kategori när man spelar Quizkampen på sin iFån. Ännu bättre hade så klart varit TRO/SKROCK eller helt enkelt bara SKROCK, dvs att man i begreppet SKROCK inkluderade all form av sagor som människor eventuellt tror på.

För mig är ju råttor i pizzor sak samma som jesusfigurer som går på vatten. Jultomten lika töntig som Allah. Lika väl som jag gärna svär i kyrkan lägger jag nycklar direkt på bordet. Jag är inte räddare för siffran 13 än vad jag hyser respekt för 3-enigheten eller den 7-armade staken. Spöken, gudar, näcken, tomtefar, moses i vassen, enhörningar och änglar, finns dom? Nej, men vet du vad, vad tar du mig för?

Skrock och tro är alltså, om man får tro Quizkampen, i ett modernt samhälle sak samma samma sak. Gillar't!

Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Sa Hjalmar Söderberg. På tal om något annat sa han också: "Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt". Och "Det var alltid mitt tungsinne som gjorde mig skarpsinnig".

En klok man, det där.

Hur går det till? I den riktiga världen? Utanför den jag vill ska vara?

Med fördel ska du inte vara för duktig. Inte jobba för hårt, inte ta i från fotknölarna. Den som högpresterar får onda ögat, iallafall i smyg. Kanske känner sig andra hotade av den där flitiga lilla jäveln som alltid jobbar över, aldrig joinar fredagsfikat, inte sitter kvar och gafflar en timme i lunchrummet.

Det är den där trevliga tjommen som går långt, som blir chef. Den som nätverkar. Den som är allas bästis, som går från dörrpost till dörrpost i kontorslandskapet och därmed får all inside information, den apa som känner alla, som sjunger först och högst på julfestkaraoken, som är på förnamnsbasis med CEO:n.

De högpresterande som de facto uppbär företagets existens och i princip ansvarar för dess eventuella vinst, ser så klart igenom denna spjuver till skojare, ser att det är en jävla massa snicksnack men för den sakens skull ingen ishockey. Men den som förlorar på att påpeka ett sådant missförhållande är ingalunda den korridorsdansande lustigkurren, utan helt klart den där surmulne strebern som för fan inte ens lägger slantar i fikakassan, som är för fin för en vetelängdsstund klockan 2:30 pm när man ju är som sugnast, som tror sig vara förmer, som har mage.

Alltså bör man, om man är duktig, sänka sina krav på sig själv såväl som på andra. För i längden vinner du inte på att vara Bror Duktig. Det provocerar att vara flitig, att ständigt prestera. Det är som högstadiet all over again; den som har bäst på provet ska fan mobbas. Sänk garden, ribban, stridsyxan. Acceptera att de flesta är, vill vara och tjänar på att vara just sopor eller iallafall halvsopor.

Och glöm för allt i världen inte av att högljutt klaga på din arbetsbörda. "Det är mycket nu". Säg det ofta och tydligt, allra helst när cheferna är närvarande, så att alla och envar förstår vilken stress och press du arbetar under. Säger du det tillräckligt ofta och inlevelsefullt börjar du tro på det själv, och det är bra.

Där har du nyckeln. Få andra att tro att du jobbar häcken av dig, även om du mest lallar. Du lurar inte alla, du lurar inte de där tysta duktiga irriterande jävlarna, men det gör inget, för det är ändå ingen som gillar dem.

Detta har vi fått lära oss av vår vän MöM-mentorn, och det ligger fan något i det.

Är det bajs?

Jag dör, med min infantila humor i högsta hugg, vad roligt.

Sitter på ett möte om mitt nya fräcka intranät. Det finns en Blocket-liknande funktionalitet där anställda kan utannonsera grejer de önskar sälja till sina kollegor.

Just nu finns det bara ett fåtal poster. Vi tittar på dem i grupp och uppmanas använda funktionen.

En tant i gruppen utbrister: "Den där i mitten är min, det är jag som har leksaker!"

Varpå den som sitter bredvid mig vänder sig om och säger:

"Är det bajs?"

Och jag bara, hur menar hon, är det bajsiga leksaker, dvs skitgrejer, varför i hela fridens frågar hon så, är det av oartighet eller är hon lite knäpp?

Tills jag fattar att hon snackar svensgelska: "Är det buys?". Kan man köpa leksakerna, ja vad fan tror du - man kan det.

Men åh vad jag skrattar hea vägen till skrivbordet när jag tänker att hon frågade om det var bajs. Så jävla roligt. Vilken rolig arbetsplats jag har!

Och så tänker jag på tysken jag bodde med i Primrose Hill, som indignerat sa, via sms, när jag smög ut ur lägenheten sista gången jag såg dåren:

"I can't believe you left with no good buys".

Good bajs.

Ojdå

Så kan det gå när man slarvar och glömmer. Fy fan, vad vidrigt. En kråkinfestation på ballen, skrikiga svarta kräk som river ut blöjinnehåll, gammal gryta och brödskalk i horder av flaxiga vingar. Vilken vedervärdig syn för gudarna.

Och uppenbarligen, vilken vedervärdig syn för Gertrud. Att hon mäktade hålla en så oerhört trevlig ton i sin lapp, det är i det närmaste stoiskt, åtminstone ytterst beundransvärt. Undervisande, tålmodig och vänlig. Man hade ju annars kunnat tänka sig en och annan harang och svordom i sammanhanget, det hade inte alls varit att gå över gränsen, kan jag tycka.

Men inte Gertrud. Vilken oerhört trevlig dam! Och vilka oerhört äckliga människor vi är som glömmer sopor på balkongen, till kråkornas glädje, till grannarnas halvt dolda förtret.

Regelverk för egentidsfördelning

Som småbarnsförälder är det oerhört viktigt att ha koll på sitt egentidskonto. Övertrasserar du blir du sedan sittande där, i pyjamas, med en skrikig på varje arm, kan varken bajsonera eller vila i frid. Det måste vara rättvisa med i gamet, annars blir det sura miner och tandagnisslan, sådan står jag själv för ibland. Därför finns det en massa oskrivna regler, som man hoppas att fler än en själv ska följa.

Det är således ett knep att inte vara den som går och knyter sig först på fredagskvällen, för gör man det åker man på morgonpasset nästa dag. Och om man är tvungen att välja pass, lördag eller söndag, är söndag alltid att föredra, för då sover folk normalt längre, det vet alla som varit med ett tag. Är man alltså skittrött på fredag afton, är det alltså klokt att ändå försöka vänta ut den andre, ingen håller till efter klockan 23 ändå, herrejesusgeten vad tar du mig för, en ungdomslagsspelare, för håller du så bara fem minuter längre än den andre blir det du som får sova, så enkla är reglerna, om än de är oskrivna.

Vidare ska man undvika att slösa sin egentid på trista saker såsom motion och bilträningskörning (om man kan undvika det, vilket ju idioter som misslyckas på sina uppkörningar stup i kvarten inte kan) - iallafall om man har chansen på riktig kvalitetsegentid, såsom att gå på fest, resa på semester eller ljuga på en pub med högstadiegänget. Förbrukar du delar av egentidskontot genom att gå ut och jogga vareviga afton, ja då kan du ju inte sen komma och hävda att du tänker dra till ölhaket och häva några pints på lördagkvällen, det fattar ju alla. Egentid måste fördelas nästintill på minuten millimeterrättvist - åk du en helg till London, men då blir det fan inga ölhallskvällar med korpenlaget den närmsta månanden, det ska du ha klart för dig.

Ett sätt att skapa lite stiltje i vardagskaoset, lite av ett andningshål, är att ta ett barn var. Med ett barn kan man ju faktiskt ibland emellanåt få en liten paus medan barnet nöjt och glatt pular med något eller sover. Det går aldrig när man har två barn i samma rum. Antingen slåss de eller så vill de helt enkelt olika grejer. Och leker de någon ynka stund någon gång stillsamt tillsammans, då är det så fullständigt fabulöst fascinerande att man måste stanna upp och bara iaktta, förundras och le i lyckligt samförstånd.

Är man riktigt desperado efter den där förbannade egentiden alla pratar om att man ska sukta efter, då kan man komma med ett djärvt anbud. "Du går till parken med ungarna, så stannar jag hemma och storstädar". Oftast blir det dock diskussioner om vem som ska få ynnesten att ägna sig åt dammsugaren och toalettborsten, för detta kroppsliga arbete som normalt sett är pest-pina-tristess, iallafall är ett tillfälle att få sortera sina egna tankar ifred utan att någon ständigt påkallar en uppmärksamhet man inte alltid  orkar ge. Det är ju lite av en vinna-vinna-situation. För antingen kommer du iväg i friska luften, vilket ju trots allt är rätt skönt, med dina barn, och sedan kommer du hem till ett skinande hem. Eller så får du vara själv, svettig och jävlig, men ändock själv, med en eller annan dammråtta och sprayflaska. Mitt trick är att köra detta förslag när jag ändå är rätt sugen på att gå ut och leka, så hoppas jag på att min man ska gå på den lätte, vilket han också gör ibland. Fy fan vad smart va.

Men. Dock ska sägas: Egentid schmegentid. Jag suktar inte så överdrivet mycket efter den till vardags. Jag vet ju att jag får så mycket egenjävlatid att det står mig upp i halsen sen när jag blir pensionär. Då kan jag läsa alla de där romanerna jag missar, alla filmerna, alla internetsidorna, alla tramsigheterna, vinkvällarna och ljugarbänkarna. Det räcker med några minuter här och där, som nu, en stund innan jag kastar in dagens handduk. Resten av tiden vill jag faktiskt leka med mina gapiga, gulliga, jobbiga, krävande, underbara barn. Sådetså, surt sa räven, mums sa jag.

Vid de tillfällen då egentid krävs är det dock viktigt att följa regelverket, för att vara ensam med två småstollar, det är mer jobbigt än mysigt, och alldeles onödigt när man istället kan vara två stora stollar och två små.

Skippa artigheterna, för fan

Du vet det där tröttsamma artighetstugget som man tvingas köra med främlingar, ytliga bekanta och folk man inte sett på länge. Fy fan för det.

Jag älskar så mycket mer vänner som VÅGAR kalla varandra kärring, as och sopa. Som inte ber om ursäkt hit och dit. Förlåt att jag inte hört av mig (men det har ju för fan inte du heller, vi har väl inte orkat någon av oss, helt enkelt, big deal).

Hur det bråkas om den där kalkonhalsen, helt traditionsenligt, på släktträffen. Hur alla börjar gorma och roffa åt sig när maten kommer på bordet. För alla är så oerhört sugna, och varför i helvete skulle vi sitta artiga med servetter och knäppta händer i knäet och dölja det? Så oerhört befriande att vistas i sådana sammanhang, kan jag tycka.

Men det är klart att man samtidigt måste kunna föra sig i sociala sammanhang, det förstår jag. Till exempel när man är ny på jobbet. Det kanske inte var skitlämpligt att häva ur sig att man borde riva Domkyrkan för att den är så jävla ful, på fredagsfikat. Det var möjligtvis att ta i i överkant, kan jag inse såhär efteråt. Inte för att jag tror att någon i sammanhanget var överdrivet kristen, det är väl bara sinnessjuka och riktigt små barn som tror på tomten och dylikt på riktigt, men att hålla på traditioner och fladdriga historiska vingslags kraft är minst lika viktigt som lilla Jesu, har jag förstått. Ut med det gamla, in med det nya - det funkar inte så.

Men jag är hård men orättvis, kräver inget men vill ha allt, och jag gillar hårda ord och inga visor, så det så.

Artig kan du vara mot någon annan, det biter inte på mig.