Ett kioskbiträde och en sur

ICA City och ny kavajsing

Istället för att bjuda hem dig eller för den delen träffa dig på stan, visar jag härmed upp mina nya inköp på bloggfan. En HM-kavaj för 90 spänn! Vad ger du mig för den. Fanns bara i storlek 36 så spänner lite, men det är ju bara ett jättebra incentive att bli lite magrare om chipsbuken.

Och se här vilka fräcka stekpannor Ica har lanserat. Man blir ju sugnast i stan på att steka upp nåt maffigt och flottigt bara man vilar ögonen på den. Tror den var rätt dyr, men vem fan tittar på prislappar?

Rött, svart och vitt, modernt priciss som jag älskar't. "Vad fur't" gapade någon, vad snyggt framhärdar jag.

Imorgon blir jag kontorets most stylish. Och med ett par skivor bacon innanför kavajen, stekta i min urstiliga panna. Det går bra för Sverige, det gör det allt.

Lolo Zipadoo - Facebook lover

Min telefon kraschar, mitt i att vi tittar på "Kul med Claude" på SVT play. (jaja, börja inte nu, det är för fan en prototyp).Varpå Lovisa säger:

"När den har laddat kan vi kolla på Fejsbook!"

Och idag kollar vi igenom alla DVD:er och hon ratar den ena efter den andra:

"Den vill jag inte se, den jag vill jag inte se, inte den, inte den, inte Hello Kitty, inte Nicke Nyfiken, inte Pelle Svanslös...jag vill titta på Fejsbook!"

Alltså vad jag undrar är, pratar vi mycket om fejsbok eller? Jag får själv inte den uppfattningen, men tydligen är det så. Här har det minsann snappats upp. Det var länge sedan jag borde ha slutat svära och säga konstiga saker, det står klart. Inte just för att Facebook är så jävla farligt, men nog allt är det ett tecken i tiden.

Bananer i pyjamas

Tjenare, där bet jag mig själv i röven - bara för att jag sa igår att jag ridits av tristessmonstret, fick jag 20 nya saker att göra idag. Stora och skitviktiga saker. För att ryktet går att Ullaguran är så jävla bra på intränätdesign. Joråsatt.

Dessutom har min chef sagt till min riktiga chef att jag är duktigast i kommunen. Eller så sa han väl inte precis, men han sa att jag "tar tag i saker", "ser vad som behöver göras" och "är uppskattad av många i organisationen". Så sa han. Hur snyggt är det på en skalad banan?

På tal om bananer sa min fröken i körskolan att "nu har du slutat göra banansvängar, nu blir det rondeller nästa gång". Den farliga vid Mobilia. På självaste nationaldagen. Se upp i backen.

Infart / utfart

Ibland händer det att det blir stiltje på arbetsfronten. Hur man än kuckilurar och tänker kreativa lösningar kan man inte komma på något att göra. Allt är gjort, med snabb hand löste jag alla outstanding issues, svarade på alla förfrågningar, färdigställde allt som låg på mitt bord. Visst kan man då som den slashas man är ge sig in i bloggträsket eller läsa aftonbajset, men för min del känns det jävligt beige att sitta avlönad och viktig utan att samtidigt uträtta något. Jag är väl för ambitiös eller något, de flesta andra verkar tycka det är skönt ”när det lugnar ner sig”. Inte jag. Jag vill ha tusen bollar i luften, stimulerande arbetsuppgifter, jag vill uträtta något, känna att jag bidrar med något. Jävlar vad pretto. Men det är sant, det är säkert.

Just nu är det alltså en sådan där bögig period av stillhet. Alla jävlar är bortresta. Och jag dör tristessdöden flera gånger om. Sitter mest själv och krullar mina tår. Men låtsasjobba vill jag inte. Därför förbereder jag saker som kanske ska göras snart. Som att rita bilder till en ny intranätsida som jag tror jag ska få göra snart. Det blir kul! Brainstormar lite med mig själv –vill ha en bild som representerar SPEED, snabbhet, fart. Och jag googlar. På engelska först. Men sedan tänker jag att jag vill dubbla upp med svenska resultat. Och just som jag googlar bildsökningar på FART passerar min chef bakom mig. Detta ser han:

Och säger: Är detta avdelningen för roliga bilder?

Jag kan bara skylla på min trötthet efter att ha blivit uppjagad av ett gråtande barn under natten, somnat som en stoppkorv i en barnsäng, vaknat för att krypa till egen kojs men där hittat en bananformad bäbis på ”min” plats så att jag fick ligga på kanten som en annan grönsak. Att jag inte fattade att resultatet för FART inte skulle motsvara det för SPEED.

Det grämer mig, för jag är inte en sån person som sitter och googlar tokroliga bilder på arbetstid. Särskilt inte om fisar. Fisar intresserar mig nämligen inte alls.

Ball på ballen

Nu är det sommar. Den firar jag genom att flyga på min balle.

Till middag svängde jag ihop en banankaka. Barnen fick förstås fisk, jag är ju en bra mamma, ska du veta. Allt fanns hemma, noll spänn spenderades (bananer fanns i fruktkorgen i lunchrestaurangen, taximocka).

Själv får jag väl se till och banta snart, annars kanske folk börjar undra om jag har en bulle i ugnen, och det kan jag berätta att det har jag ej. Bullen är innanför ugnsuckan och när den är färdig går den via munhåla och strupe till min magsäck. Vad som händer sedan, när den nedre magmunnen öppnas efter spjälkningen, tycker jag inte vi behöver gå in på.

Jag ska förresten få en svägerska när jag åker till brasselandet i juli, vilken fin gåva, som tur är kommer Jesus inte vara inblandad, eller den där jävla vildavästerntomten från Höör för den delen. Det blir rajtantajtan för hela slanten.

Så här glad blev jag när jag öppnade mitt lönebesked idag

Min man, som är en filmare av rang, råkade fånga detta historiska ögonblick på sin skräptelefon (iFånen). Wow, vilken summa!

Det är någon vajsing med folk som tjänar mycket, att de aldrig vill berätta exakt hur mycket, det har jag liten förståelse för. Vill man inte bara basunera ut, ropa hurra, ryggdunka sig själv, fy fan vad jag är bra?

Det ser jag ut att vilja göra iallafall. Hur jag liksom rycker till när jag ser den oerhörda siffran, gör en liten myrsloksmin och kommer rusande med beskedet och vill skryta, peka med hela handen, KOLLA HÄR LUDDE, VAD JAG FICK AV MENSPROPPARNA.

Men jag tar väl seden dit jag kommer, brer lite lagom Jante över mig, och tiger still om vad beskedet visade. En jävla massa iallafall. Dubbelt upp. Och i det här fallet drabbar det ingen fattig, det GYNNAR en fattig.

Dessutom är jag tydligen så genialiskt duktig att jag fått mitt töntiga konsultuppdrag förlängt. Ska man jubla över det? Tja, men det var ingen som filmade när jag nåddes av det beskedet idag. Helst hade jag ju hoppats på anställningen allan, så glad vore väl en överdrift, lättad mer sanningsenligt.

På fredag kan han filma när jag skrapar en trisslott om han vill, då kanske man får se hur det ser ut när någon blir miljonär. Det ser nog jävligt kul ut.

Korven och mjölken

Med våra sura sista slantar promenerade vi igår afton till Ica. Köpte en falukorv och ett paket mjölk. Vi hade till och med tömt pantpåsen för att ha råd.

Sedan gick vi hem och åt nån annan mat, nån köttfärs som låg färdig i frysen. Nu klarar vi oss till fredagsmyset, jublade vi.

Tills vi nästa morgon ska gå till dagis och jobbet och till vår fasa upptäcker att korvjäveln och starkmjölken ligger kvar under vagnen. Satan i gatan, vilken katastrof. Dra både mig och min vagn baklänges, will ya.

Bara att hiva i skräppåsen och låtsas se glad ut.

Som plåster på såren blev jag sedermera bjuden på lunch av en cypriot. Kalops. Men ändå. Vad fan ska jag nu äta till middag?

Därför är Sverige ett vackert land

Den som betalar en vara som kostar 86 kronor med en femhundring och får 14 kronor tillbaka är av lätt insedda skäl inte särskilt nöjd nästa gång han kollar plånboken ett par timmar senare. Som ska hosta upp för ett gäng pints, kollar alla fack, rannsakar sitt minne, undrar "var fan är mina 400 spänniga spänn".

Vi kommer fram till att han fått fel växel tillbaka, de mer cyniska i gänget antar att expediten skrattat gott och glatt stoppat i egen ficka. Men jag är storsvensk och insisterar: Ta dina apostlahästar och vänd åter till bion, när de räknar kassan för kvällen kommer de inse att de ligger oförklarliga 400 riksdaler plus, och du med din ärliga uppsyn kommer att vinna storkovan, iallafall har du ingenting att förlora.

Efter en pint innanför västen vågar han, lyssnar han. Fast brasilianare och engelskan står fast vid övertygelsen att det är lönlöst. Men det är mig han lyder.

Fatta lyckan när han återvänder som en segrare till puben en kvart senare. I handen bär han inte en flagga, ej heller en fackla, men däremot inte mindre än fyra stycken hundralappar fladdrar han stolt mot dunkla skyar, lik en glimt av sommarens sol.

För så funkar det i Sverige, ärlighetens kranka uppsyn varar längst. Här uppstår visserligen en och annan kulturkrock, när fifflare och smygare från andra platser inser att den här Sven Banan kan vi utnyttja, den lättlurade, godtrogne jäveln. Men på det stora hela tycker jag det är vackert. I alla fall när det gynnar mig i och med att man bror rusar in på puben där jag sitter med ett gäng sedlar i näven, redo att bjuda mig på pints.

This is my life

Som jag fejar och står i, aldrig är det annat. En unge i varje näve, en trasa i den tredje. Och mamma undrar varför jag inte bloggar. Jag har för fan inte tid och dessutom tycks jag inte ha något intressant att berätta. Hejdå.

You are what you shiit

Intet nytt under solen. Eller under kjolen för den delen. Samma gamla sugenhet, samma gamla snippa, om vi nu ska ta oss under bältet.

På slottsutflykten idag tog jag mig an en jävligt smarrig rabarberpaj @ 40kr. Snäppet mindre god än den jag och Annie kläppte förra helgen vid ett annat slott, nämligen Svaneholms. Men det kan ju vara så att priset är skillnaden. 75 rackare gick den lös på.

Det som förvånade mig mest idag var när vi gick in i en kyrka i Ystad och min man TOG AV SIG HATTEN OCH BÖRJADE PRATA LÅGMÄLT. Så otippat vördnadsfullt. Själv fick jag som vanligt tourette's.

Isabella

Titta, Lovisa har ritat sin lillasyster. Gulligheten. Talangen. Sötman. Kärleken. Stoltheten. Jag bara säger.

Rundgång, tomgång, enkät

Folk är ju så jävla upptagna. Det är aktiviteter hit och dit, inplanerade grejer sedan månader tillbaka, upptagenhet, osugenhet, barn som får hosta, barn som ska rida.

Därför är det oerhört svårt att planera in en träff med ett eller annat damlandslag, och för den delen säkert även herrlandslag.

Istället för att maila fram och tillbaka i runda tal ett 100-tal vändor eller odemokratiskt välja ett datum taget ur luften som givetvis ingen ens kan på, har jag kommit på en smart metod för att utröna när man kan ses i grupp. Enkätmetoden. Man låter helt enkelt alla potentiella festdeltagare svara på en enkät. Där de kan kryssa i vilka datum de kan och vidare var man ska ses, vilken stad, vilket kök, vilken restaurang, eller vilket hus. Möjligheterna är oändliga.

Problemet är ju förstås att eftersom alla kan så väldigt få datum så ska det jävligt mycket till att man ska få 100%-ig respons på något alternativ. Det händer ju typ aldrig.

I ett damlandslag om 9 personer lyckades 5 ens svara på enkäten (bara det kanske är en bedrift för den som bollar två barn, ett heltidsjobb och en oengagerad man, vad vet jag). På datumet som till slut "vann" dök tre hjältar upp. Jag var en av dem. Astrevligt hade vi!

I ett annat gäng på mitt jobb körde jag också enkätgrejen. Det började med en mailsväng som jag inte kunde se änden på - "jag kan inte det datumet, men gärna ett annat" - "nej, inte jag heller, men gärna någon gång i juni, typ mitten", lät det i koskällan och jag såg framför mig en ändlös rad av datum hit och dit, artigheter fram och tillbaka, tills 10 tanter var med i loopen. Här var det dags för Enkätpolisen att rycka in!

Efter en hel dag, och här snackar vi kvinnor som jobbar i högteknologibranschen och som får antas ha minst en smartphone i varje näve 24-7, har 7 personer mäktat svara på enkäten. Ett antal datum fram till slutet av juni erbjöds frikostigt, men tror du det var något datum som ALLA kunde på? Inte en chans. Never med ett gäng svenska låglandskossor med barn, hus, dans, tapdance, zumba, you name it. Det går helt enkelt inte. En vinnare hade kryssat i ETT datum, hur suget?

Så det är bara jag som typ kan jämt, utom på min mans födelsedag och kanske helst inte på midsommarafton. Men annars kan jag, om jag vill. Och det är väl just vad man vill? Möta upp med ett gäng glada medelålders, alltså i min egen härliga ålder, och snacka strunt, dricka vin, och skratta vuxenskratt, är det inte det man vill helst av allt?

Jag blir inte klok på Svenne Banan, det blir jag inte. Han har så mycket för sig, så många järn i elden, så många måsten, så mycket pengar på banken, så välansad trädgård. Men är han lycklig? Det vetifan.

Jag blev så jävla sugen på chokladpudding, bara

Ja, vad gör en sugen 80-talshjälte som fastnat i ett gammalt chokladpuddingsträsk? Som inte kan fokusera på något annat än sinnebilden av mig själv mumsande på denna retro-delikatess, med skivad banan och fluffig grädde?

Skickar min man till Ica så klart. Mannen från Brasilien som aldrig hört talas om tjockgladpudding, men som självklart blir minst lika sugen han med.

Off he goes, och in i badrummet går jag och badar mina två barn för att döda lite tid innan Ekströms står på bordet och frosseriet kan börja.

När vi kommer ut från badrummet ser jag dock 8 missade samtal på min mobilaja. Den stackars saten håller på att gå upp i limningen, han kan inte hitta puddingen. Den är inte bland bake-off-produkterna, inte bland sylten, inte bland oboyen, inte bland bullarna. Och det går då rakt inte att fråga någon ur Icas personalstyrka. Nejdå, inte om man har en fru som vet bäst, inte om man knappt kan uttala chokladpudding, än mindre vet hur det smakar.

Till slut hittar vi den jäveln med gemensamma krafter, inklämd bland godishyllorna, vad ger du mig för den, och hjälten kan rulla hem till sugenheten personifierad (jag) som står redo med vispen.

Så rattar jag snabbt till 4 portioner som vi två vuxna häver i oss under smackande och mm-ande, fy fan vad gott. Barnen då? De tittar mest på och tyckte inte alls att det var särskilt gott. Bara bra, mera pudding till maj!

Dj RunkblöjaN

Jag är väl infantil, det kan jag utan omsvep erkänna (jag skrattar ju till och med på min treårings nivå när det gäller bajsskoj), så det roligaste jag hörde igår var ett anagram:

DJ RUNKBLÖJA

Alltså, det kanske inte är nytt, det är det säkert inte, han kan mycket väl ha förföljts av detta lustiga namn sedan han gjorde sitt regeringsinträde år 2007, men jag såg det först igår (tror det var på Facebook, var annars).

Kan du lista ut vem som är DJ Runkblöja, mamma?

Namnet är ju så enastående för att kombinationen runk och blöja är så jävla sjuk och otippad, och att det dessutom skulle vara ett DJ-namn, de ska ju jämt vara så coola (utstuderat coolt blir oftast extra fånigt). Jag dör, vad kul. Och som grädde på moset, att förlöjliga en så töntig figur som mannen som gett Folkpartiet ett jävligt ovälkommet kristet ansikte i all sin frikyrklighet, det gillar jag extra mycket.

Nästa val röstar vi bort DJ Runkblöja tycker jag.

Unna dig, det drabbar ingen fattig

Just nu är jag dock tyvärr ganska hårt ansatt av fattigdom. Jag har typ 2 papp på kontot, månaden har väl i princip bara börjat, blöjor ska köpas och helst gärna en födelsedagspresent till min man (ett paket Stimorol?). Visst, man kan äta falukorv och Euroshopper-pasta, sno toalettpapper och bananer från nåt gammalt jobb, men det är väl ta mig i brasan ingen stil som anstår en köng? Ikväll ska jag dessutom sätta på mig min spenderbyxa, för jag har restaurangdate med en jävligt het tjej som jag känt sedan jag var som snyggast (typ 16), och kanske en till. Man måste prioritera  här i livet, detta känns viktigt och värt en vecka med Euroshopper/Eldorado.

Jag ska bara klaga lite, för jag är ju inte ett socialfall i alla fall. Inte än. Inte på långa vägar faktiskt. Perspektiv, lilla vän. Och nästa gång jag får lön får jag SJUKT MYCKET PENGAR, och då ska jag unna mig följande:

• Ett klipp hos herr frisör
• En genomkörare hos käftis
• En ny jefligt teflonig stekpanna som äggen inte tokfastnar i
• En ny sexig garderob (sedan ska jag fan slänga allt urtvättat 90-talsskit som jag envisas att behålla ”utifall att”)
• En sån där färgglad, härlig och dyr fleccejacka som alla rika ungar har, eller varför inte två, en per snyggt barn
• En körskolelektion i veckan, en dubbel alltså, varken mer eller mindre
• En DVD-box med en spännande amerikansk serie i som jag kan titta på om kvällarna efter att mina barn gått och lagt sig fast jag inte egentligen orkar
• Ett gäng dyra krämer och sminkprodukter (åldern tar ut sin rätt, men bara man låter bli att skratta och prata så förbannat ser man någorlunda slät ut trots pensionens annalkande)
• En ny fräsch, ungdomlig parfym, så att jag kan sluta använda den brasilianska barnparfymen (den luktar visserligen gott, men den luktar väl….barn?)
• Dyra möra köttstycken, och kanske pilgrimmsmusslor (nu vattnas det i min mun)
• Exklusiva bilutflykter till alla skånska slott, med tillhörande fika på varje (det finns typ 50…minst)

Åh, vad allt är roligt!

Kan kärringar verkligen köra bil?

Du undrar förstås hur det går med mitt körande. Jodå, åt helvete skulle man kunna säga. Eller skitbra, beroende på hur man ser det.

Jag skulle i princip kunna sätta mig i en bil, själv helst, INGA BARN TACK, och ratta den till valfritt ställe.

Min mamma, som har rest tillbåde Skrylle och Ica Bröderna Andersson med mig vid styrmuffen, tyckte att ”det var som att resa med vem som helst” och att det kändes ”jättetryggt”, det enda var att jag körde en smula ”långsamt”.

Och det får väl ses som ett gott betyg. Att jag kör långsamt beror naturligtvis på att jag faktiskt, till skillnad från alla andra vägdrullar, håller mig inom fartgränserna.

Min man, som fick trycka ner sig mellan barnstolarna igår för första gången, för att jag och Fröken Carl måste sitta fram, verkade också någorlunda imponerad (eller var han bara artig?) när jag rattade från SoMC till dagis och sedermera till den ökända svåra parkeringen med alla stenpelarna (där ovan nämnda man faktiskt råkade riva av en av våra sidospeglar en gång, YES DET VAR INTE JAG) på Ica Tuna. Med bravur, parkerade jag, mellan två snett parkerade biljävlar, ställde jag mig som den köng jag väl är.

Fast visst, det tar sin lilla tid. Och fickparkera tror jag då rakt inte att jag kan. Och jag har aldrig beträtt en motorväg. Känner att det vore läskigt att flyga som en vante in på en 110-väg, parera alla fordon, hålla denna hastighet, ta detta ansvar. Jag är väl inte mogen.

Denna mogenhet har jag hört ska komma med mängdträning, och här har jag ett problem. Jag har inte TIIIID. Tid har man inte, det tar man sig, säger du. Ja, men då är det väl så. Jag tar mig inte tiden för jag tycker det är mycket ballare att sitta hemma på mossen med mina söta barn om kvällarna. Än att vara ute på vägarna och slösa bensin.

Så körkort 2012, tror vi på det? Ja, jag tror fan det. Nån gång innan jul typ. Om jag hinner.

Fina flickor

Här har du två av mina favoritmänniskor. Jag tycker väldigt mycket om de här två snyggisarna.

Vi är tuffa, vi är snygga

Hej på dej du, här är vi. De tuffaste, snyggaste och duktigaste på hela SoMC. Den som inte fattar det heter förmodligen Bert Karlsson eller något annat fånigt.

Nej, jag är inte bitter. Jag är bara tuff.

Tandborste, yeah yeah yeah

News flash! Tandkläckning på g!

Jag har väl aldrig hört talas om en mer senfärdig bäbis när det gäller att få tänder. Över 14 månader gammal, och nu jävlar sticker det äntligen fram en liten gadd ur tandköttet. Hon är jättestolt och glad, för det har jag lärt henne att vara.

Var är din tand? frågar jag.

Då visar hon, som på bilden, och säger "dä!", sedan klappar vi händerna i gemensam förtjusning.

Vi har till och med firat med att borsta den lilla tanden med den blåa tandborsten, den hon fick av tandläkaren när hon besökte folktandvården alldeles tandlös för ett par månader sedan. Nu ska de tydligen ploppa upp som popcorn. Snyggt!

Slöfockens tecken

Trodde du att jag skulle komma ur pyjamasen idag, ja då trodde du fel. Här har jag gått och slirat på mitt barnmatskladdiga köksgolv hela dagen. Ja, förutom den stunder jag legat för ankar, i soffan eller allra helst i sängen. Det återkommer till mig varje gång jag dricker "lite vin", att de gamla alkoholisttakterna är ett jävligt avlägset (men vackert) minne, att jag inte kan dricka mer än kanske högst två baljor innan jag ligger som en utslagen dagen därpå. Fan, baginboxen är inte ens tömd, men ändå var det till och med uppe på tapeten i morse att jag eventuellt skulle behöva spy. Patetiskheten. Eftersom jag bara kalasar en gång i kvartalet ungefär, hinner jag glömma mellan varven att jag är den känsligaste utav blommor numera. Same old, same old.

Jag upptäckte dock något glädjande idag, kanske tack vare bakfyllan. Att om man beställer pizza hos en viss pizzabagare via onlinepizza.se, så kan man även beställa hem chips och godis! Hur nöjd? Oerhört. Och med en minimum order på 120 spänn kan man ju i princip beställa hem bara ett gäng göttepåsar, kanske en chirre på det. Skita i pizzan (det är ju ändå bara "en massa torrt brö"). Gyllene lösning för slöfockar i pyjamas.

Det enda dåliga nu är att jag delar en Gott-å-blandat-påse med en som inte äter lakrits. Alltså hallå, jag gillar de svarta bitarna som fan, men själva poängen är ju att det ska vara varanannan salt varannan söt. Men han bara FÖRSTÖR. Fort som fan äter han också, nu är det bara svarta bitar kvar. Jag blir så lack.

Efterkälken

Jag har inte en trädgård som är lika stor som min LKF-lägenhet, nej det har jag inte. Å andra sidan har jag inte heller en jättetråkig svennebanan-man som vill "titta på sport" eller "konstgödsla gräsmattan".

För jag har ingen gräsmatta. Jag har inget hus. Jag har inte det som svenska 35+åriga kvinnor "ska" ha. Hell, jag har knappt en fast anställning. Jag jobbar på det, men jag har inte nått dithän än.

Jag sitter på fredagsfikat, de pratar om att mocka i trädgården, vad har jag att komma med. Jag är väl jokern i leken, kan man inte få vara det. Jag HAR iallafall trädgårdar jag kan gå till om det kniper, det kan väl vara min mammas eller min systers, men de är iallafall fina så vem bryr sig. Om min LKF-trea. Vem har synpunkter på den? Har du det så får man hoppas och anta att du ingår i den ledningsgrupp som väldigt snart kommer att besluta om min framstjärt, och att du isåfall kommer att inse att jag BIDRAR TILL FLER SÅLDA TELEFONER.

För det är ju det allt handlar om, så jag brukar räkna. Om jag gör det här - bokar denna resa, fixar denna intranetsida, skickar detta mail - hur mycket tid frigör jag då för en person som VERKLIGEN bidrar till att fler telefoner säljs, mao hur många sålda telefoner bidrar jag då till? Så måste jag tänka. It's all about the money, it's all about the dum-di-da-da-di-dum.

Vad kostar jag? 272 kronor i timmen. Vad kostar pappa? Ta den summan gånger fem och du fattar hur jävla viktigt det är att ha kungliga administratörer som är villiga att ta skit så att du kan ägna dig åt det du har betalt för.

Nej, jag har ingen pergolia, nej jag har ingen trädgård. Frågor på det?

Let's do it soon again

Jag har haft dejt med mina vänner från 90-talet, jag är så glad, de var här hos mig, det var så fan-fucking-tastic.

Låt mig förklara min lycka för den som inte fattar.

Alltså. Jag har suttit i min bäbisbubbla så länge. Missuppfatta mig rätt, jag älskar mina barn. Men de tar all min kraft och min tid, förutom den jag spenderar på Sony Snygg som jag också älskar, klart jag älskar't.

Men ikväll fick jag lystmäte på två snygga tjejer från mitt absoluta favorit-90.tal och ett barn som Lovisa beundrade på köpet. Axel, jag har också stort glas. Axel, jag har spelat det spelet. Axel, jag vill också visa en dans. 

Låt mig nämna namn, varför inte. Jag har ju bara bra saker att säga- De hette Alexandra och Anna. Och får jag önska mig något i present så är det att vi ska träffas snart igen. Och det sjukaste är, för en småbarnsförälder utan socialt liv, är att vi ska ses igen på torsdag. Jag blir så jävla lycklig.