Oflyt

Att påstå att resan gick smidigt vore att fara med osanning. Vi vet ju alla hur farsiell min resa från London till Kastrup var, hur jag spenderade en sexatletisk natt på den blåa plastsoffan på Stansted, och då kunde man ju hoppas att hemresan skulle kontrastera med sin smidighet. Men helt i enlighet med Lagen Om Alltings Jävlighet var mitt plan försenat med ca 2 timmar, och när man har varit uppe och möhippat hela natten, är sliten i kubik och bara vill gråta av utmattning är detta ingen humoristiskt laddad upplevelse.

Det är i dessa lägen man önskade att man var rik så att man alltid kunde skita i lågprisflygbolagen och gå direkt till Heathrow och normala flygtider utan att passera gå och banken. Men fisens mosse, som jag sitter på, hindrar mig. Pungen med pengar måste hållas.

Stansted är så sjukt osmidig. En halvtimme måste man köa för att ens få visa passet. Direkt när man kommer ut från Transfertåget sitter det en propp av människor som vill komma ut på andra sidan UK border. Kösystemet är obefintligt, knuffa, buffla, jag ska först - alla jobbar efter denna sköna princip.

Jag började måla upp andra mer logiska kösystem för mitt inre. Först skulle det vara en sluss i vilken man konstaterade vem som hade kortast förväntad sovtid innan de måste upp imorgon, de skulle få förtur. På samma sätt skulle det även finnas en sluss innan köerna till incheckning/säkerhetskontroll, den som har kortast tid till boarding får gå först. Sedan babblade jag vidare med mig själv att den som är kortast ska få stå längst fram på konserter, alla ska stå i längdordning, alla måste därmed mätas (med eventuella klackar) innan de blir tillvisade en plats. Den som är törstigast eller nyktrast ska få beställa först i baren, detta kan man vetenskapligt mäta med saliv- och blodprover innan man går in.

För någon rättvisa får det väl fan vara här i världen. Och tänk vilken tid det skulle ta, dubbelt så lång minst. Men ack så rättvist.