Londinium och Stock City

Varje gång jag reser till Stockholm tänker jag: ja tack, här kan jag tänka mig att bo. Det är nog faktiskt den enda staden jag känner så inför av alla jag någonsin besöker. Jag vet att svennar är torra(re), oartiga(re) och har förutsägbara vanor och fördomar. Jag säger inte att jag skulle trivas maximalt, men det känns som att tillvaron skulle vara vuxnare där än här, mindre på låtsas, men ändå med visst utrymme för tjyverier och bus. Och här finns några av de godaste kexen samlade och stan är full av vatten och är vacker. Alla talar svenska.

Fast sedan tänker jag på att jag bor i världens bästa palats i Primrose Hill, att jag älskar Camden och måste upprätthålla min Prinsess-status på Dublin-slottet, att jag har hittat en räv som vill vara min bara min och att London-dockorna är dom bästa, att livet är spontant och fyllt med galna upptåg, att det finns möjlighet att göra precis vad man vill vilken dag som helst (fast jag aldrig gör det), att London är världens mest mång-facetterade och bästa stad att leva i.

Eller så tänker jag att det är för mycket folk, att jag aldrig växer upp, att mina chefer är horor, att jag inte orkar dricka fler pints och att jag vill dra mig tillbaka och ha en lill-Ulla.

Men mest undviker jag att tänka på dessa livets stora frågor och passar på att leva istället.

Just nu är jag mest sugen på Debasers uteservering Fredagen den 17e Augusti klockan 18. Välkommen. Jag är den snygga i kattklänning.