Min alldeles egna giraff

Jag har läst på, för på Söndag ska jag till zoo och mata min fina giraff som jag har fått äran att adoptera.



Giraffen är det högsta djuret i världen, stolt blickar han över världen från sina fem meter. Han har 7 halskotor, lika många som jag, fast större. När han böjer sig för att dricka har han valv i halsen där blodet hålls tillbaka, så han inte får allt i huvudet och blir yr.

När giraffen föds ligger hornen mjuka längs huvudet, för att sedan ploppa upp efter några dagar. När han föds har han skrynklig hals, så det finns utrymme att växa på längden. Lill-Guran mumsar mamman tills han är ett år gammal, sen dricker han vatten. Favoritmaten är acasiablad, men han blir också sugen om det vankas hö eller grenar han kan gnaga på. 34 kg blad om dagen äter en fullvuxen giraff.

Girafferna bor på Afrikas savanner söder om Sahara-öknen. Den fläckiga pälsen ger ett ytterst bra kamoflage på savannen bland träden. Hans mönster är lika unikt som mitt fingeravtryck.

Giraffen har vackra ögon och långa ögonfransar som han använder som känselspröt så att han inte får en gren i ögat medan han äter till exempel. Giraffen har också en blåsvart halvmeterlång tunga och pussiga läppar.

Om man frågar hur en giraff låter möts man oftast av tystnad. Han kan dock utstöta små läten, han kan hosta, snarka, grymta eller gnälla lite.

Förr trodde man att giraffen var en korsning mellan en leopard och en kamel, därför kallades han kamelopard. Men han är ju ett hovdjur såsom hästen! Han har bra syn och är en rackare på att springa fort, vilket hjälper honom att se elaka rovdjur på långt håll och kan springa ifrån dem också om han måste. I full galopp har han en hastighet på 57 km/h.

Giraffen kan inte simma. Han kan emellerid sparka väldigt hårt. Om han blir angripen kan han tex. lätt sparka huvudet av ett lejon. Tuffa, Guran!