Rutin

En medelålders man sitter rödmosig i 80-talsplastbågar på Starbuck’s uteservering, trotsande Februari-kylan röker han sin morgoncigarett ackompanjerad av kaffe i polysterenmugg. Varje morgon sitter han där; han är ensam och han läser inget. En dag mötte jag honom längre ner på gatan på väg mot sitt mål. En annan dag hade han köpt en mandelcroissant som låg på bordet framför honom, medan han sög på sin cigarill. Without failure sitter han där varje morgon kl 8.15 AM, samma kaffesort, samma cigarettmärke, samma molokna uppsyn och frånvarande blick. Vem är han, vad sysslar han med, är han nöjd med sitt liv?

Paret som står utanför Washington-puben om morgonkvisten, hon har rostbrun kappa, han ser 15 år äldre ut än henne. Vad väntar dom på? Ska dom månne få lift av någon?

En kvinna i 40-årsåldern i page och slängkappa, kör raskt en 5-åring i sittvagn upp för gatan. Är inte fem år en aning gammalt för sittvagn? Och varför ser flickan så deprimerad ut, varför är dom så tysta, varför skrattar inte barnet på barns vis?

Tjejen med långt hår ända ner till ändan – varför leder hon cykeln genom Regents Park varje morgon? Hon är uppenbarligen rädd för att cykla på den förbjudna gångbanan med risk att bli haffad av parkpolisen, men varför cyklar hon inte längs med parken på gatan utanför? Lider hon av trafikskräck? Har hon inte bråttom såsom alla andra verkar ha?

Mycket hinner man iaktta på 38 minuter och 14 sekunder.