Det här att jag blivit träningsfreak, vem kunde ha anat det? När jag häromdagen sprang en milajävel (ja! jag! en mil! 10 kilometer! Can you Adam and Eve it?) var jag tvungen att posta det på Fajsbok så storartat det kändes. Typ som när man postade första ultraljudsbilden, när man satt där i bir'n med körkortet i näven, en av dessa situationer där man känner sig som en vinnare. Kommentarer om att det var "oväntat" och "det trodde jag inte om dig" flödade (nåja). För vem kunde någonsin ha trott att den där gympavägraren som fick tipsradsbetyg i Idrott & Hälsa för att till slut hoppa av och slippa gympan pga "psykisk sjukdom" typ, skulle till och bli en atlet av den rang som kan springa en mil? Inte jag, inte du, uppenbarligen. Så jag är chockad över min egen prestanda, chockad och snygg.
Och jag vet inte ens vem jag tävlar mot, den enda som finns i min app är ju Bjallan, och hon är min förebild mest, den som jag vill bli som. Snygg, snabb och tuff. Jag tävlar mot mig själv, mot chipskroppen.
Detta är det finaste jag uppnått i träningssammanhang:
Idag på ovan nämnda femkilometare gick jag ut hurtigt med 5:10 på första kilometern, vilket så klart visade sig vara mig övermäktigt. Men ändå, jag gick i mål på 28:05 och förbättrade mitt tidigare resultat med 32 sekundrar. För några veckor sedan var mitt mål 5 km under 30 minuter - det skrattar man ju åt idag hur lätt det är. Milen, den gamla milen, den var ju som ett avlägset skämt för bara en stund sedan, vem fan inbillade sig att Tant Trött skulle löpa en mil, jag kan berätta: ingen, men det gjorde jag ju! På den smått sanslösa tiden 1:02. Nästa mål undrar du? Milen under en timme så klart. På tisdag kör jag Skryllemilen med min bror, watch this space, why don't ya, din nyfikenhet är till för att stillas.
Och hur rosenrasande avundsjuk blev jag idag när jag anlände till min systers hus medelst bil och till min fasa ser att hon är ute och löper med min bror? Vad fan - vänta på mig! Och de gjorde de, varpå jag i min systerdotters löparskor plöjde ytterligare 3 kilometer idag, jämte en smått chipsmagad brolla. Inte på rekordfarten 16:02, men en jämn 17-minutare kläppte jag. Älskar't!
Att löpa är en livsstil, att inte äta kolhydrater en annan. För varje dag som går blir jag fittare och snyggare och gladare. Åh livet, du gör mig så lycklig! Åh rosa löpardoja, tack för allt!
1 comment:
Hej gulle,
Jag ar mycket imponerad! Go Ulla!
Jag onskar jag vore lika duktig som du.
Kraaam
Post a Comment