Samlare

Jag har inte på många år förstått tjusningen i att samla på saker av stort penningvärde. Man kan samla på saker man gillar, som giraffer eller kinderäggsöverraskningar eller alla balla trädgårdstomtar. Affektionsvärde förstår jag mig på. Men att samla på antika gamla vaser och porslinstallrikar, som i de flesta fall är apfula och opraktiska att använda (om man nu skulle vara så galen att man använder klenoderna - helst ska de ju stå i nåt skrytskåp och damma) - vem fan vill dricka kaffe ur en minikopp med sirligt mönster som obehagligt killar läppen?

Inte jag, därför försöker jag nu sälja min gamla danska handmålade servis med hjälp av en vän som är antikhandlarhaj. Och idag har jag, utan att lyfta ett finger och faktiskt innan jag ens hade hunnit vakna, sålt 12 enheter ur denna sällsynta porslinssamling för 2400 riksdaler på Degebergas samlarmarknad, man tackar!

När jag var liten plutt samlade jag på frimärken. Där satt man alltså med ett album fullt av fula pappersbitar och gjorde...ja, vad fan gjorde man med dem? Inte fick man väl fingra på dem, då kunde ju tandningen bli skadad och det presumtiva värdet gå ner. Tjusningen i en sådan hobby kan jag idag inte riktigt förstå.

Tror du att det där blåa märket jag köpte för typ sex veckopengar 1986 är värt en förmögenhet idag? Mig veterligen icke. Man kan använda dem som porto om de händelsevis skulle vara ostämplade, i övrigt är det bara den gule schilling bancon som genererar kassaklirr, om man råkar ha den feltryckte, vill säga, men vem fan har den?