Åh, jag verkar ha backat ur, det verkar inte bättre. Skryllefadäsen och knäkänningen, dessa ursäkter. Jag har tamigibrasan inte löptränat på nästan två veckor. Och jag som sa det skulle bli en livsstil.
Istället har jag suttit här och ätit strutglass, bälgat i mig vin, pommes frites och ostbågar. Jag är fan en ostbåge, Christer Ostbåge.
Och på måndag ska jag möta min överman, kanske inte i löparspåret ska jag henne möta, men väl i samtalets ädla konst, och detta vårat gemensamma intresse vi så energiskt dryftade sist vi sågs, ska jag ha lämnat det bakom mig?
Så fan heller, ta dig samman, mamma mu, det är dags att ge sig ut På Spåret, akta dig bara för Ingvar Oldsberg eller dylika ystpåhejare så ska det nog gå bra.
Vad hände med milen under timmen? Det slutgiltiga målet är ännu inte nått, än är det inte dags att ge upp. Bryt ihop och kom igen, ta dig i kragjäveln, tänk på att livet börjar vid 40.
No comments:
Post a Comment