Bakslag

Jag har drabbats av ett par smärre bakslag vad gäller min löpträning. Den som inte är intresserad av min löpträningsutveckling kan blunda nu ett par minuter, så kommer det något mer spännande sen.

Det första inträffade under det att jag försökte mig på Skryllemilen tillsammans med min coach tillika bror. Dra mig baklänges uppför en brant backe, men inte fan gav jag upp för det. Dock - solen sken het över risfält och älv och jag blev så törstig –– att jag nästan drack upp mig själv. Törsten rasade i min strupe, tungan hängde torr och styv och stel, men aldrig nej aldrig ger jag väl upp.

Tills jag började hallucinera. Kvinnan som säger min kilometertid i spring-appen sade plötsligt något jävligt obehagligt som jag helst inte vill återge i skrift, varpå jag var tvungen att tvärnita och ringa ett par hetsiga samtal för att kontrollera att alla mina nära och kära fortfarande var i livet. Det var de. Så klart! Kråkan satt på telefontråden. Så kastade jag stenen i gropen, så var den löpningen över.

Sedan blev jag så skakig att jag lade allt på hyllan ett par dagar. Käkade lite Djungelvrål och Lakritspuck istället, tog ett steg tillbaka och blev tjock. Förnuftet skulle dock tas till fånga, visst skulle det. Så en långlunch senare hade jag tillryggalagt fem kilometer. Nästa dag fem till. Och tror du inte jag ystar min ost och får känningar i knäet? Som en annan gammeltacka. Igår hade jag fan svårt att gå, idag känner jag mig rätt normal. Men en knäskål ur led är knappast värt den fittigaste av fitnessar.

Så nu vet fan inte om det är dags att börja cykla istället. Eller lägga ner alltihopa och luta mig tillbaka i sofftyget med en trehundragrammare. Man vet inte, spänningen är i det närmaste olidlig.