Ibland vet jag inte om jag är Neil Tennants dotter eller hans mamma. Stolt är jag iallafall!
Den som tyckte att man kunde räkna ut de där trötta gubbarna nu, det är ju liksom 2013, den kan nu gå och lägga sig under en skammens och ruelsens filt. För Electric är jävlar i min box det bästa vi hört sedan, let's say tidigt 90-tal. Och låten Love is a bourgeois construct har fan allt man kan önska sig av en popdänga; Snygg buildup med heartbeat-rytm och klassisk musik-sampling, syntslingan från himmelriket, manskörer to die for (slår Go West med hästartade längder), en låttitel som är så härligt pretentiös att den blir helrätt, textreferenser till Marx och ordvrängningar som bara Neil kan - vad mer kan man begära?
Jag gör en So Hard - jag lyssnar på den på repeat - och förundras varje gång hur fantastiskt jävla skitbra den är, upptäcker nya grejer jag älskar varje gång. Det är lite som att bli förälskad. Dra mig baklänges i en liten liten båt, här kan jag ligga och digga tills jag dör lycklig.
No comments:
Post a Comment