Liten och lycklig

Alltså, det här är ungefär så jävligt som jag hade förväntat mig. Att ha sitt lilla barn på andra sidan jordklotet.

Alla dessa skilsmässoföräldrar - jag lider med er, att skiljas från sina barn är fan smärtsamt. Även om man VET att de har de bra, att de är lyckliga där de är. Och jag förstår alla de som stannar i tradiga förhållanden med folk de inte är kära i för BARNENS skull. För är det värt det, att leva halvliv varannan vecka, bara för att man kanske inte får ligga, eller vad det är skon klämmer på? Jag skulle inte tro det. Då får det vara jävligt illa. Typ slagsmål och knull i busken-illa.

Visst, jag är en hönsmamma som typ saknar mina barn när de gått och lagt sig för natten, så det här med tre veckors frånvaro, det är mig ganska så övermäktigt.

Jag tröstar mig med min lilla, kramar henne extra mycket. Låter henne ligga i min säng om natten, nära nära, snusar i hennes pyjamaskrage. Och så tröstar jag mig med mumsig mat, vad annat kan en ensamstående småbarnsmamma trösta sin längtande kropp med, om inte en låda pistageglass, en kexchokladkaka och en bag-in-box fylld med vin?

Sedan vet jag inte vad det brasilianska samhällsklimatet gjort med min docka, hon har ju gått och blivit en poser av sällan skådat slag. Oj, vad snygg hon tycker att hon är! Och oj vad snygg hon är! Farligt snygg.