Ja, vad gör man? Försöker aktivera sig förstås, men det är inte så jävla ball som det brukar vara. Inte utan min Lolo.
Och efter en hektisk helg med 1000 besökare, efter att alla har gått hem och man druckit vin tre kvällar i sträck - då är det som värst. Då är man inte tuff. Särskilt om Brasilien inte svarar på Skypen. Då lipar man som en sill och tänker att livet är väl ändå rätt jävla meningslöst. Utan min Lolo.
Så går jag in i hennes rum, och fingrar med hennes grejer. Som någon som mist sitt barn i nån vidrig olycka går och stryker över grejerna, bara det att min kommer tillbaka om cirka 10 dagar. Hon kommer tillbaka! Min Lolo!
Det är så länge kvar. Bara halva tiden har gått. Nu har jag till och med börjat sakna min man, så långt har det gått, så lågt har jag sjunkit.
Så kommer snön, som en smocka i en redan känslig själs grådassiga ansikte. Jag som tog med mig overallerna och vinterjackorna hem i en blåbag från flygplatsen och lovade vår. Det får jag äta upp. Och kånka paltorna tillbaka när jag hämtar tillbaka mina älsklingar till påsk, kan jag tro. Men det är det värt, bara de kommer hem! Min Lolo.
Och all fisken jag spontanköpte av fiskbilstanten som knackade på min dörr igår afton, den får jag också äta upp, och det med glädje, om än en eventuell sur bismak av hårt förvärvade stålar i form av en jävligt dyr firre. Men den är ju ekolooogisk. Imponerande. Lolo gillar fisk! Jag ska spara till min Lolo. Och räkor.
En kväll tittade jag på en jävligt dålig film. Jag tänkte att jag måste se nån sopig rulle som min man hade vägrat se, typ en chickflickig sak. Så såg jag en som handlade om en kvinna som hyrde en manlig hora som date på sin systers bröllop. Sedan blev de kära. Och det var precis så dåligt som det låter. Däremellan blev de också fulla och glömde att de legat, men det var lika bra, annars hade hon fått betala. Oralsexet kostade visst extra.
Att jobba är bra, för på jobbet tänker man på jobb, och inte så mycket på Lolo. Det är när man kommer hem man tänker på Lolo och att hon borde vara där, för det är så trist och tråkigt utan en Lolo.
När Litensson har gått och lagt sig ligger jag helst kvar. Spelar Candy Crush som ett jävla ärke-cp. Sitter fast på level 147 och flyttar fram klockan för att få fler försök. Tills telefonen går bananas och skärmen börjar flimra och batterifan tar nästan slut. Åtminstone kan jag ligga bredvid den lilla och höra hennes andetag, åtminstone slipper jag vara ensam.
Jag har halsduken på mig inomhus, för jag tänker att det är väl ingen idé att slösa elementpengar på en gnälltant som jag. Jag sparar all värme jag har till Lolo (lite har jag på där uppe där Bellansson sover).
En kvinna sa till mig att hon funderade på en egenresa till London, fy farao vad kul, men så kom hon på att oj vad jobbigt att vara borta från sina barn över en helg. Och jag hånskrattade henne hårt i ansiktet och bad henne dra något gammalt över sin helgjävel. Kom igen efter tre veckor - nu snackar vi smärta, nu snackar vi saknad.
Det här ska vi aldrig göra om. Jag vill också glömma vintern i Brasilien. Hur fan kunde jag gå med på att de åkte utan mig? Aldrig mer.
No comments:
Post a Comment