Varför har jag så snygga, perfekta, friska barn?

Jag är ingen fotomodell, tvärtom ser jag rätt fisig och tradig ut utan smink. Dassig, blek, visserligen någorlunda snygga, jämna drag, men knappast något unga män vänder sig om för på stan. (Idag var det dock en kvinna på mitt jobb som blev chockad över att jag a. är över 25 år b. är gift c. har två barn - men det är en annan historia, som jag kan skrävla om någon annanstans).

Jag har inte kläppt några sjukdagar sedan någon gång i början av 2008 på den tiden jag fortfarande brukade bli osmakligt bakfull. Jag är väl med andra ord att beteckna som kärnfrisk. Inga kända allergier, inga missbildningar, mig veterligen.

Jag är någorlunda psykiskt instabil dock, ryter och fräser till, med en stubin på ungefär tre fjuttiga centimetrar. Min önskan är att alla människor ska kunna läsa mina tankar och dansa efter min pipa av bara farten.

Med detta i baktanke hade det kanske kunnat gå lite hur som helst när jag tog det stora beslut att föda barn till denna planet. De hade kunnat bli rödmosiga, snoriga, gnälliga jävlar.

Men se på fan - jag fick de mest fantastiska, snygga, kloka, vänliga små rackarna, som nästan aldrig är sjuka!

Vi har nu med bravur passerat den månad som går under öknamnet Vabruari. Det vabbas hit och dit, ungarnas rinnande näsor avlöses av febriga pannor och gnälligheternas gnällighet nedbäddade under filtar och under överseende av den vabbande och frustrerade föräldern.

Hur många vabruaridagar jag tagit? Svar 0. Vi har ej drabbats. Inte ett smack. Kanske kastar jag sten i eget glashus med vatten på en eller annan kvarn, kanske borde jag ta i trä nu, kanske sitter jag med prickiga, febriga stackare nån annan jävla månad. Men jag är beredd att säga att jag har tamigfan kärnfriska barn. De har aldrig varit allvarligt sjuka. Aldrig haft mer än typ 39 graders feber, och isåfall väldigt kort tid. Vilken tur!

Eller vad beror det på? Jag har inte ammat nämnvärt, jag kör inte utstuderat ekologiskt, och jag erbjuder den där giftiga vällingen till alla som är någorlunda små. Ingen sover ute, ingen vistas ens ute i onödan när det är kylgrader. Och frisk luft som ska vara så jävla bra! För att inte tala om ekolooogiskt, och egenhändigt producerade barnmatsbukar, jag körde Nestlé/Semper all the way. AD-droppar? Jag glömde de flesta. Men de mår ju så oförskämt bra!

Någon kan nu säkert försöka hävda att det där kommer att straffa sig i längden, men jag har svårt att tro det. Lite hästkött har väl ingen dött av? Spelar det så förfärligt stor roll hur man gör, bara man har snygga, perfekta a-gener?

En teori är att de är så icke-inavlade. Gör man barn två svennebananer emellan, då är risken för inavel större, blandar man däremot friskt av svenskt och brasilianskt blod, då kan det bli så här, en perfect match av mönsterbarn. Men det är så klart en teori som sticker i ögonen på människor som gift sig och förökat sig med mer närbesläktade landsmän, alla dessa vab-monster som sitter på den skånska landsbygden och arbetar med sitt livspussel, så jag ska hålla en låg profil. Bara vara jävligt nöjd över att mina barn inte är några apor, utan helt perfekta på alla sätt och vis. Eller tycker alla det? Va?