Jag titulerar mig numera Krönikör

Jag har blivit publicerad. I en nationsblaska, gratisarbete så klart, men ändå. Jag kan vara tuffast i kommunen, jag är inte säker, men jag tror det. Calmare Nyckel nr 1 2013, vad ger du mig för den? Ett helt uppslag fick jag, min lyckans ost.

Och inte bara publicerad utan headhuntad för uppdraget också. Det var liksom inte jag som kontaktade dem och bad om'et - det var de som ville ha mig. Mästaren.

Annars hade det inte blivit något. För det där med självkritik, det har jag tyvärr nedärvt i rakt nedåtstigande led. En något mildare form än min mor har jag väl fått, men det är ändå så pass illa att jag lägger band på mig innan jag tar för mig och visar framstjärten här i världen.

Och sen blir jag sur när andra, mindre begåvade, människor lyckas, får sina alster publicerade, har strålande karriärer. Bara för att jag sitter kvar på min fisiga mosse och inte vågar försöka. För ingenting är perfekt, och är det inte perfekt kan jag inte stå för't.

Ett tradigt dilemma som gjort att jag inte kommit någon vidare vart här i livet, i jämförelse med den talangfullhet och intelligens jag ändå tycker mig besitta.

Lustigt det där, att jag är så styv i korken och tycker att jag är så jävla smart och rolig, men samtidigt törs jag inget för att jag inte är tillräckligt bra. Det är vad man kallar högt ställda krav. Om alla var så självkritiska hade det inte blivit mycket gjort här i världen, men å andra sidan hade det som blivit gjort blivit jävligt bra gjort.

Här är bilden från när jag var omslagsflicka 1998, så jävla gullig:

Här är mitt tidningsuppslag i senaste numret av CN:

Och här har du texten jag skrev. Den är alltså tänkt som inspiration för de tappra själar som läser vid universitet men ägnar stora delar av tiden åt att nationsjobba istället för att plugga:

Nyckeln till framgång – the Kalmar Nation years

Man lär inte för skolan, utan för livet. Detta mantra som hamrats in i oss sedan barnsben. Och kunskap är makt, det vet du väl också? Visst är det så, men jag vill hävda att en stor del av det du lär dig som universitetsstuderande händer utanför lektionsrum, tentasalar och seminarium. Jag har inte precis järnkoll på vad John Fiskes kommunikationsteori går ut på, Konstitutionsrätt eller för den delen Civilrätt har inte gett mig några bestående minnen, och jag har bara ett hum om morfologin, syntaxen och lingvistiken idag.

Det jag lärde mig mest av medan jag studerade var själva livet runtomkring – att stå på egna ben fjärran från föräldrahemmet, att sköta sitt eget hushåll, att (be)möta människor. Att driva en restaurang på Kalmar Nation. Planering, inköp, coordinering av arbetslaget, servering, customer service, ska det vara en kaka till kaffet, och så sexa på det. Det där det gjorde hon fan så bra. Jag har fortfarande med dessa erfarenheter som en viktig punkt på mitt CV.

Visst – jag kan ha utvecklat mitt tänkande och mitt språk genom att vistas i universitetskretsar, men det är ölflaskorna i nationskällaren på Kaggen, temafesterna utklädd till Guldlock eller Nasse med rosa kroppsfärg jag minns, tandemcykelstafetten från Göteborg till Lund när min bästis lovade mig att börja snusa, bastubadandet på kursgården eller snarare vägran att delta i dessa nakenhetserier, galenskaper, fyllor, relationer och människor – det är där jag utvecklat och hittat mitt folkvett, min filosofi, min allmänbildning.

På den tiden jag blev kalmarit var Pelarsalen mossigt mörkgrön. Men ett gäng eldsjälar iklädde sig en vecka avdankade innebandybyxor och urtvättade t-shirts, skippade säkert några föreläsningar och drog fram rollers och penslar. Vi målade hela källaren vackert havsblå. Sedan hade vi nyinvigningsfest och drack upp all öl som hade bäst-före-datum 1998 - gratis när det är som allra godast. Vad väggarna har för färg idag vet jag inte, jag har inte varit där på över 10 år, annat än i den minnenas television som finns i mitt huvud. Det satt en mås på en klyvarbom, gör den det fortfarande?

Vi startade kärleksrelationer med varandra, vissa av dem still going strong idag, i form av radhuslycka med tre barn och bil i garage, på en adress i utkanten av Lund. Andra höll inte måttet, men vi gick alla vidare en erfarenhet rikare - den som har legat med flest när han dör vinner väl, är det inte så? Jag minns en stormande kärlekshistoria som slutade med en trasig lampa på ettans korridor, ett glas upptryckt i käften efter en dansad tryckare till tonerna av ”Suicide is painless” med Tomas bakom spakarna i Kaggens DJ-bås. Kanske har han fortfarande ett svagt ärr på överläppen efter denna fadäs, som ett minne, vad vet jag, vi ses inte så ofta längre.

Fest på kroppkakor, 500 spänn per kuvert för denna husmanskost, någon måste skämta? Men det handlar ju inte om det. Om rökt fläsk, kryddpeppar och lök i en tennisbollsstor kula av potatismos. Det handlar om Storaste Kroppkakan, om att klä upp sig till tänderna, svaja på höga klackar och vira en fjäderboa om halsen, ha ringarna utanpå handskarna eller att svida om till frack. Om bordsdamer och bordsherrar, gammeldans och vals – om att leka vuxen samtidigt som man är på god väg att bli det.

Det var här det hände, i Pelarsalen, på expen, på ettans korridor. Ibland hände det på fyllan, och då var det kanske inte riktigt man kunde stå för det, whiskey hit whiskey dit, vem räknar, jag vill ha sill hördes måsen ropa, om blott jag får! Jag hade lilla nubben i ett snöre om halsen, för Uti min mage där växte en törst. Vi kan kalla det Livets Hårda Skola om du vill. Det är den som har lärt mig allt jag kan. Om människor, om kärlek, om vänskap. Om hur man för sig, hur man beter och uppför sig. Det finns dock inte mig veterligen något som heter Fil. Kand. Streetsmart eller Fil. Mag. Besserwisser. Tyvärr. Isåfall hade jag nog doktorerat.

Jag lärde mig inte så mycket i skolan som jag har nytta av idag under min universitetstid, men jag lärde mig väldigt mycket om livet. Uti Kalmare stad, där finns det ingen kvast, så mycket vet jag.

Hej dickom-dickom-dack.