Tanken på att ratta ut till Kävlinge, knacka på en främmande port, som öppnas av en tjomme, kanske en som heter Kenneth, som kanske inte har strumpor på fötterna, kanske förhårdnader som raspar mot linoleummattan, oklippta naglar kanske, eventuellt i en lägenhet som luktar som kattkissmannens i Archway - den lockar mig inte.
Nej, jag tror varken jag ska bli kidnappad eller våldtagen bara för att jag kommer och tittar på Berits sängstomme och bokhyllor i Arlöv, men upplevelsen kan bli nog så obehaglig ändå.
Du upptar någons tid, slösar din egen, och så visar sig soffan vara dassig, nedsutten och fel färg, trots att bilden på Blocket lät påskina att det handlade om tiptop. Eller att den som säljer helt enkelt verkar äcklig, inte vill man ligga i hans bädd, sitta på hans köksstol, det vet man ju inte vad han använt den till.
Pinsamt att säga nej till det presumptiva köpet. Pinsamt att pruta. Pinsamt att ens vara i en främmande människas hus. Jobbigt att småprata. Om vad och varför?
Och hur får man hem skiten man köper? Hyr släp? KÖR med släp? Glöm det va.
Nehejdutack, därför lade jag igår en beställning på IKEA.se och såg jävligt glad ut.
Jag veeet att man ska recycla, tänka på miljööön och fan och hans moster, men tanken på Kenneths raspiga förhårdnader, Berits nedsuttna soffjävel och Ahmeds ej rumsrena kattskrälle, får mig att bli en dålig människa, en som konsumerar nytt, ljust och fräscht.
No comments:
Post a Comment