Det där som tonåringar sägs drabbas av, att man börjar skratta och absolut inte KAN sluta - kan vi enas om att det är bluff och båg?
Nu är väl inte jag känd för att vara en som sitter och skrattar runt i dagsläget, men jag minns hur det var att vara tonåring, det gör jag fast jag är gammal.
Och vad jag minns satt man där vid dylika anfall och låtsasskrattade hysteriskt, medan man undrade om den andre också låtsades att den inte kunde sluta. För klart som fan man kunde sluta! Säg något om cancer, tre blinka, kärlek, knulla, döden - och alla som tokskrattar åt just ingenting alls slutar tvärt, det kan jag lova dig.
Av alla gånger jag fick s.k. skrattanfall låtsades jag bara att jag inte kunde sluta. Kan vi enas om att det är så för alla?
Och så slutar vi skratta så jävla mycket åt allt, tycker jag. Vi skrattar när det är roligt, annars låter vi bli, ok? Det blir så mycket roligare då.
3 comments:
Jag ar nog lite sjuk men dessa skrattattacker brukar komma over mig i de mest olampliga tillfallen, garna pa jobbet...hemskt obekvamt
Håller inte alls med! Vid hysteriska anfall satt i alla fall jag och skrattade hysterisk och hejdlöst. Vid minsta försök att sluta bubblade skrattet upp till nästa nivå och så nästa, tills man satt där röd och svullen i ansiktet med en och annan kissdroppe i brallan. Haha :D Jag har fortfarande dessa attacker men inte lika ofta. Det beror nog inte på ålderdom utan på att jag inte umgås lika ofta med de som fick mig att skratta så mycket. Glad påsk till er! Med mycket skratt ;P Ni verkar ju ha det hur fantastiskt som helst i nya lyan!!
Så dråpligt, det var kanske bara jag som låtsades då. Jag ville ju liksom vara med i det där roliga, skrattfesten, men det var liksom inte tillräckligt kul egentligen, när jag tänkte efter, och tänker efter gör jag ju mest hela tiden.
Nu ska jag skratta hela påsken ur led. Hohoho.
Post a Comment