Mitt oerhörda rättspatos

Rätt ska vara rätt, tycker jag. Fusk, lurendrejeri och osanning är saker jag inte på något sätt högaktar. Jag saknar förmåga att ljuga, men jag tror också att andra människor vanligtvis talar sanning, därför är jag förmodligen ganska lättlurad.

Nu är det till och med så långt gånget, detta mitt osannolikt stora rättspatos, att bara tanken på att någon skulle tro att jag far med osanning, gör mig illa till mods.

Därför begav jag mig till exempel till jobbet idag för att "visa upp mig". Ja, titta på tant, faktiskt sjuk på riktigt, host host. "Ta din dator och gå", sa Jesus. Och det gjorde jag, via Ica för att köpa Strepsils, hem till köksbordskontoret.

Jag tror det är en skada från England, där folk ringer in sig sjuka hux som flux, vanligtvis beroende på bakfylla. Ett beteende som jag finner ytterst förkastligt (även om det visserligen var rätt skönt att göra det själv ibland - dubbelmoral är den skönaste av moraler och den enda värd namnet). Men jag sysslar åtminstone inte längre med ungdomslir och sådana bakfyllor man inte kan jobba bort, jag är sjuk på ricko, vilket dock måste bevisas för att jag ska känna att jag gör rätt för mig.