Min dammiga brudkista

Den fantastiska åldern 13, den som normalt innebär en otymplig, ranglig kropp, ett småfinnigt anlete, armhålor från arabvärlden och ett tungt sinne, den betecknar något mycket fräckare i min släkt.

På sin 13-årsdag får man nämligen en BRUDKISTA. Den är fylld med allehanda praktiska och för 13-åringen oumbärliga prylar. En glasnappflaska till babyn. Väggbonader med julmotiv. Stora, handvävda dukar för festmåltiderna. Ja, iallafall mycket snart kan de tas i bruk. 13-åringen ska ju snart giftas bort, eller? Vadå stenåldern?

Nåja, snart om man anlägger ett universellt perspektiv då ju varje liv faktiskt är en fis i världsrymden, men det var först idag 21 år efter att jag mottagit men hemgift som jag öppnade kistlocket och såg dessa dyrgripar med nya, blida ögon.

Den som är född efter 1930 och självklart undrar vad fan en brudkista egentligen är hänvisar jag till Wikipedias artikel i ämnet.

Ja, det är humor det, att ge brudkistor till sina barnbarn, även de manliga, så sent som anno 1989. Tack för den!

Vuxenkurs i teckning?

Jag är så jävla kass på att rita, vem kunde tro det? Här har självaste Pippi stått modell, ändå ser hennes avbild retarded ut. Fet, oproportionerlig och lite full ut. Igår skulle jag rita en svan i Picasso-spelet men glömde att den har lång hals. Jag ritade alltså en anka och blev arg när min medspelare inte fattade, så som jag alltid blir. Giraffer, katter och sniglar är det enda jag kan rita, fast på en 5-årings nivå. Skillnaden på en bajskorv och ett moln är väl bara färgen?

Pat Condell

Min mamma har sagt åt mig att jag borde hålla en lägre profil i mina åsikter på bloggfan. Folk kan bli stötta, folk kan bli arga, det kan bli farligt.

Ja, så kan det säkert bli. Sverige, som ju är ett väldigt politiskt korrekt land, tycker inte om när man ryter till. Man ska acceptera alla och låta var och en bli salig på sin fason, det har vi i vårt svenneblod redan sedan Fredrik den Stores tid.

Därför lyder jag rådet och låter en annan intelligent man tala i mitt ställe. Och jag håller med om ALLT han säger. Precis ALLT.

Pat Condell's Godless Comedy

Pat Condell's You Tube Channel

Lyssna och lär, Mamma Mu! Vanligtvis stjäl jag ju åsikter rakt av från Mamma Eva men här är alltså ännu en stor inspirationskälla vad gäller bättre vetande.

Barn måste komma ut och få frisk luft varje dag, säger dom som vet

Stor liten flicka

8

Lovisa gillar bilar, lego och djur mest. Vem har uppmuntrat henne till det? Dockorna vill hon helst slå, särskilt dom som är fula. Vem har lärt henne det?

Jag tror inte att man har särskilda preferenser för att man fötts med snippa istället för snopp. Jag tror att vi lär dom att vara gulliga prinsessor eller tuffa pirater. Eller rättare, jag tror inte, jag vet, som Skalman sa.

Lovisa har lärt sig säga PRINSESSA. Det har hon lärt sig på dagis. Inte av mig. Det är inte jag som skapar könsrollerna, det är samhället utanför vår lilla lägenhet där vi faktiskt skiter i vad folk har i byxorna.

Här vänder vi på slantarna

Förlåt mig så mycket, men nu måste jag ge en känga till svenskarna igen. Och det är bara för att jag varit utanför mammas bakgård som jag kan det, annars hade jag nog också tyckt att rätt ska vara rätt. Jag har för mig att jag faktiskt brukade tycka det.

Jag vill ta upp det här med middagsbjudningar. I min värld funkar det så här: Någon bjuder hem ett antal individer på middag. Punkt.

Det finns alltså inga krav på att gästerna ska ta med sig något. Vill de ta med sig vinflaskor, blomsterkvastar eller chokladboxar är det ytterst frivilligt och naturligtvis väldigt välkommet.

Men min nyvunna erfarenhet som nysvensk ger en annan bild.

För att komma bort från hela bjudningsgrejen gör man istället så här:

Någon säger: Vi borde ses snart, det var så länge sedan. När kan ni?

Jag kan onsdag eftermiddag om två veckor.

Jag med, vi kan vara hemma hos mig. X, du kan väl ta med dig sallad. Y, tar du med dig bröd är du schyrra. Och Z, du är gullig och tar med dig lite frukt, eller varför inte en kaka.

På ett snillrikt sätt kommer man härmed undan att "bjuda" på middag. Det bara råkade bli så att vi skulle vara hemma hos mig, men eftersom jag inte bjudit in per se är det inte min fest, utan allas, och därför är det inte mitt ansvar att fixa krubb.

Jag tycker detta är märkligt. Vi är väl alla vuxna människor med lön på kontona som har råd att betala för en middagsbjudning, även om den är trerätters? Och nästa gång är det ju någon annans tur, så i längden går det väl jämt ut, kan man anta?

Lite som att köra rundor på puben, det tycker jag är en trevlig grej. Men Sven gör inte så. Då kan det ju bli orättvist, det kan bli några kronor extra i någons favör och det är ju fel fel fel. När notan kommer efter restaurangbesök ska alla betala för just det dom åt, inte splitta i lika många delar som det är personer vid bordet. Min rätt kanske kostade 10 kronor mindre än din. Och jag kanske drack mindre vin.

Det handlar egentligen inte om snålhet, bara ett rättspatos större än Runde Tårn. Rätt ska vara rätt. Den som är skyldig fem kronor är väldigt noga med att betala tillbaka.

Men middagsbjudningarna som blir knytkalas alltså, det tycker jag är en onödig företeelse. Är man fattig kan man väl bjuda på nudlar med pesto och Icas vaniljglass. Har man tidsbrist fixar man kanske köpepizza. Det är ju inte det viktiga vad man äter, huvudsaken är väl ändå att man umgås och har trevligt. Så tycker jag. Men Sven tycker visst annorlunda, tråkigt.

Oi oi

Sötaste

-Är du sötast i hela världen? - frågar jag.

-Ja-a - säger Lovisa med eftertryck.

Tyst, jag ser på Murklor & Purklor

Murklor & Purklor är det nya fräcka. Ett gäng elaka monsterliknande filurer som jävlas med varandra och skrattar rått. Det var tex en murkla (eller om det var en purkla) som gjorde hål i en annans ballong, och som givetvis flinade elakt när ballongen sa poff. Först grät han den andra murklan/purklan men sedan kom han på att hämnden ju är ljuv, och då blåste han upp den andre filuren till en ballong och satte honom på ett snöre. Så kan det gå!

Detta tittar Lovisa på med stor fascination, till exempel här på bilden. Och så har hon lärt sig att dubbelklicka, snyggt va.

Leka med lego

En dålig medmänniska?

• Ja, mitt barn sover fortfarande i föräldrarnas sovrum. Ibland till och med i föräldrarnas säng om hon vill.
• Nej, mitt barn bajsar inte på pottan. Hon sitter på den ibland, men bara med byxorna på.
• Ja, jag matar mitt barn med sked, äter hon själv blir det för kladdigt.
• Nej, jag lagar inte små portioner som jag fryser in i små påsar. Nestle och Semper gör ju perfekt mat och lägger i små burkar, så varför skulle jag?
• Ja, mitt barn har ätit på McD flera gånger om. Och druckit coca-cola till hamburgaren och pommes fritsen.
• Nej, jag borstar inte mitt barns tänder varje dag och ger d-droppar, ibland glömmer jag det ena, ibland det andra.
• Ja, jag svär åt mitt barn om jag blir arg och jag tycker dessutom att det är urgulligt med små barn som svär så det uppmuntrar jag gärna.
• Ja, mitt barn får slå sina dockor.
• Ja, mitt barn får titta på tv hur mycket hon vill och jag spelar gärna Bolibompa-introt 10 ggr på raken.
• Och nej, jag tycker inte att bröstmjölk är det enda rätta upp till ett års ålder. Ett par månader på sin höjd, men helst utpumpad på flaska. Amning är rätt äckligt och omodernt, om du frågar mig. Skit i det.

Och ja, när mitt barn skriker få hon precis vad hon vill, jag är hennes självutnämnde slav och så tycker jag det ska vara.

Tid har man inte, det tar man sig

Jag fick två enastående bloggidéer. Det är ju så sablans trist att läsa privatbloggar för folk man inte känner, eller hur? Med få undantag är det så. Jag tror att många s.k. storbloggar läses bara för att det är många som läser dem, inte för att de är bra. Hur det blev så är nog mest en slump, eller har med att göra att dom är snygga. Det står ett gäng på ett torg och kollar förundrat upp i luften, de pekar och gestikulerar, ojojoj. Varpå så klart alla andra som går förbi också tittar upp för att kolla vad det är dom glor på. Just ingenting. Men så är det också med bloggarna. Man måste liksom gå in och kolla vad den stora fascinationen med Kissie, Dessie, Pao, Kenza, Foki är. Sedan när man gör det visar det sig att, ja just det, det fanns ingenting. Folk står och stirrar på just ingenting.

Mina fantastiska bloggidèer har jag nu dock inte tid att genomföra själv för att de kräver ganska mycket tid och sådan har ju inte jag, men här är dom iallafall om du vill stjäla dom:

1. En blogg som analyserar ovärdiga nyheter, från två sidor. Tex kvinnan som lagar all sin mat på kaffebryggaren (typ steker ägg, lagar Flygande Jacob och annat sjukt) som var med i Metro för någon vecka sedan, den skulle man analysera från två infallsvinklar, en för och en emot. Först kommer alltså artikeln eller en länk till den. Sedan kommer BU och säger "Fy fan vad äckligt och dumt, tidsödande och ofräscht" och BÄ säger "Gudars, vad häfigt, vilken grej, vilken uppfinningsrikedom och snillrikhet utan dess like!". Eller artikeln om att det enligt lag är tillåtet för kvinnor lika väl som för män att bada topless på badhuset men det är ingen som vågat ta sig friheten. Då säger BU att "Klart som fan man inte ville springa med pattarna fladdrande på Högevallsbadet" och BÄ hävdar att detta är ett steg i rätt riktning för kvinnosaken.

2. En blogg som är arg, fast bara på fullständigt meningslösa saker, och bara på låtsas. Jag har inte utvecklat denna idé så långt, men tänk dig han den där arge mannen med skägget i Camden, och om han kunde skriva, tänk dig det.

Varsågod, jag bjuder på det.

Alla vill till himlen, men ingen vill dö

Som muslim vill man det så oerhört mycket att man skiter fullständigt i sitt jordeliv, det bästa kommer ju sen. Hela livet på Tellus ägnar man åt att tacka och be och följa regler. Tack, för mitt liv. Min tacksamhet visar jag genom att inte leva det. Jag bara tackar. Minst 5 ggr om dagen, tackar jag. Iklädd burka och utan bacon på min McBurger. Tack som fan.

Och sedan då. Ja sedan kommer man till himlen och får ligga med OSKULDER. Det är ju det man vill, allra helst. Världens bästa sex, det har man ju med en oskuld, den tar man lite var man vill. Och en bajsfri brumma är ju ändå det mysigaste.

The women of paradise are unblemished, menstruation free, free of faeces, urine, phlegm, and children, because Allah has cleaned them of all impure and foul things.

Oh, detta härliga. Det bästa man kan göra är nog att spränga sig själv i luften så går det snabbare att komma till och tränga in i alla dessa fina rena oskulder.

Vad som händer med kvinnor efter döden, de som slavat under sina män gömda i burkor och utan eget liv, det förtäljer inte historien i Koranen. Får de inga oskulder att ligga med? Män utan sperma och utan bajs, utan armsvett, pungsvett, oklippta tånaglar? Eller allt de får är att komma tillbaka som mens- och slemfria oskulder som får äran att ligga med gamla muslimska döingar? Vad är det för mål här i livet, hur kan dom ställa upp på det? Helvetet låter bra mycket bättre och trevligare i mina öron.

Jag förstår inte hur dessa förtappade själar kan finna sig i denna rangordning och undergradering, jag förstår det inte alls och det gör mig väldigt arg så här hemma på kammaren.

Ska det verkligen ta dem 500 år att komma ifatt oss kloka västerlänningar, ska de verkligen behöva göra om alla misstag som redan gjorts? När ska de muselmanska kvinnorna göra revolution, när ska de sluta finna sig i att bli trampade på burkakjolen? Det är ju fullständigt sinnessjukt det här.

För att citera min kloke make:

Religion is a disease of the mind. It's exactly like schizophrenia: a mental disorder characterized by abnormalities in the perception or expression of reality. How can someone believe in something that doesn't exist? How can someone talk to/pray to imaginary entities and be considered sane?

Läs mer och se filmen.

Sjuka små barn

Den som har ett barn som varit sjukt vet vad jag snackar om, när jag säger att en av de vidrigaste känslorna som finns är när den lilla är sjuk, med rosslande hosta, ajaj i näsan som bara rinner och febern som brinner och inget kan man göra förutom kanske portionera ut lite flytande Alvedon eller Calpol eller liknande substans. Vanmakt, maktlöshet och hjärtskärande ledsnad för att den lilla hostar, gråter, snörvlar om vartannat.

Nu är inte mitt barn dödssjukt, utan bara lite förkyld, men bara en sån sak, bara en liten hosta, och mitt mammahjärta nästan brister. Hur det måste vara att ha ett barn som är sjukt på riktigt, i cancer eller något annat livshotande, det vill eller kan jag inte ens föreställa mig.

Fy fan för sjuka barn, det borde förbjudas.

Mitt oerhörda rättspatos

Rätt ska vara rätt, tycker jag. Fusk, lurendrejeri och osanning är saker jag inte på något sätt högaktar. Jag saknar förmåga att ljuga, men jag tror också att andra människor vanligtvis talar sanning, därför är jag förmodligen ganska lättlurad.

Nu är det till och med så långt gånget, detta mitt osannolikt stora rättspatos, att bara tanken på att någon skulle tro att jag far med osanning, gör mig illa till mods.

Därför begav jag mig till exempel till jobbet idag för att "visa upp mig". Ja, titta på tant, faktiskt sjuk på riktigt, host host. "Ta din dator och gå", sa Jesus. Och det gjorde jag, via Ica för att köpa Strepsils, hem till köksbordskontoret.

Jag tror det är en skada från England, där folk ringer in sig sjuka hux som flux, vanligtvis beroende på bakfylla. Ett beteende som jag finner ytterst förkastligt (även om det visserligen var rätt skönt att göra det själv ibland - dubbelmoral är den skönaste av moraler och den enda värd namnet). Men jag sysslar åtminstone inte längre med ungdomslir och sådana bakfyllor man inte kan jobba bort, jag är sjuk på ricko, vilket dock måste bevisas för att jag ska känna att jag gör rätt för mig.

Greetings from Smygehuk

Idag är jag ute på äventyr i Skåne. Jobbresa, utbildning, team building - kalla det vad du vill. Allt jag kan säga är att Skåne är fan förbluffande snyggt. Och bara 991 km till Lindon.

Krakel Spektakel

Heminredning - jag har hört att det är ett av Svens huvudintressen. Att pyssla och fixa där hemma där man ju spenderar nästan all sin lediga tid utanför arbetsplatsen. Eller hemmets förlängda arm - trädgården. Där tycker Sven om att påta, plantera buskar och klippa gräs.

Jag har nu köpt gardiner, detta för att jag bor på ett högt våningsplan där solen steker till som en härlig bastu och hotar att bleka alla sofftyger, sudda ut alla bokstäver i böckerna i bokhyllan och bränna sönder tv-skärmen. Som skydd mot yttre rymden.

Och tror du inte att fan från Ikea sytt gardiner med en längd på 240 centimeter så att man alltså måste lägga upp dem i enlighet med varje fönsters mått? Och jag undrar vem fan tycker det är skojigt att lägga upp gardiner, mäta, klippa och stryka? Jisses jävlar, bland det tristaste vi gjort sedan gymnasietyskan. Repetativt skitjobb som man helst haft en slav eller åtminstone en gammal släkting att fixa.

Nu är två gardinjävlar stångade och klara. Med bävan ser vi inte fram emot att fixa till resten.

En herrans tur att jag inte har trädgård också, för då hade jag nog avlidit av tristess. Att ligga i en buske och gräva och pilla med fröer med sorgkanter under naglarna lockar mig inte det minsta och jag förstår inte den som njuter av detta snuskiga, slitiga, intelligensbefriade arbete som heter trädgård i förnamn. Så trist att jag hellre hade suttit och glott på färg som torkar, som man säger i Englandet.

Heminredning och trädgårdsskötsel ligger nog i botten på min intresselista. Tillsammans med skoshopping och kyrkbön.

Jag är ingen vanlig svensk. Jag är sådär härligt kontinental och osvensk, det finaste man som svensk kan vara, eller hur.

Min barndomsidol kom sist -nil points

Ja det var ju just typiskt. Men kidsen tycker förstås att hon är en gammal kärring, så som jag tycker om Siw Malmskit och Lill-Bajs. Däremot Lill Lindfors, hon är fan fräsch än.

Och Pernilla då. När jag ser henne uppträda är det exakt samma känslor som om det vore min dotter eller mamma där på scen. En portion nervositet, lite pinsamhetsfaktor, men mest av allt stolthet. Hon är min, tänker jag. Fast det är hon ju inte, hon har varken närts vid min barm eller jag vid hennes. Men vi har följts åt under åren och en gång möttes vi på Domus på Mårtenstorget i Lund, men det minns hon nog tyvärr inte. Jag var 11 och råtöntig, sa naturligtvis inte ett sketet ord och räckte fram min Pure Dynamite-LP på vilken hon kladdade Pernilla W med tuschpenna. That was it. Ungefär en hundradel så coolt som när jag träffade Neil Tennant på klubb.

Fräck fredag

Ikväll är jag gräsänka. Det betyder alltså att min man är ute och slår klackarna i taket tillsammans med herrlandslaget. Det tycker jag han gör alldeles rätt i.

Det här är nämligen första gången han är ute på vift utan förkläde. Utan mig.

Så kul har man alltså som småbarnsförälder i Svea Rikes sockerlag. En gång ungefär vart nionde månad får man kasta loss.

Imorgon ska vi däremot ha mello-party med tjocka släkten, taco dinner och bakelser i den vridne bröstkorgsbyggnanden, har fan inte vart där sedan nyår. I miss your hairy torso som Nina som straff sms:ade från min telefon till min chef en gång. Han är död nu. Det var nåt med hjärtat.

Vi hejar på Pernilla, visst gör vi. Hon har avslöjat att hon ska ha guldtrosor under minikjolen. Hon tänker nog på Herrey's gyllene dojor och hur de seglade i hamn med guldpokalen i dessa och tror att hon ska lyckas göra om konststycket. Knappast. Det blir väl han Womanizer-menspojken, pinsamt nog.

Nu drar jag mig tillbaka med min knarkbok, den med Stockholm Noir-tema, gillar't.

De snyggaste pjuksen

Jag någonsin sett. Jag behöver bara cirka 15 storlekar större och sedan är saken biff och jag den läckraste av bitar.

TV-skadad

TV är tydligen skadligt, sägs det. Sätter du dina barn framför dumburken blir de per automatik dumma i hela huvet, alltså oreflekterande, lata och tjocka ungjävlar. Det beror på vad man tittar på, vill jag hävda.

Men ibland undrar jag om min lilla skojare på cirka 16 månader fattar vad vi egentligen tittar på, och huruvida det skulle påverka henne på något sätt. Kan hon skilja mellan fiktion och verklighet?

Ibland tittar hon så intensivt, som om hon var verkligt intresserad, och vanligtvis inte när det är Drömmarnas Trädgård eller Pingu, då tröttnar hon nämligen rätt fort.

Men vi tittade på The Office, då skrattade hon när Ricky Gervais var rolig. Hon till och med gick fram och pussade honom.

Och så tittade hon storögt och fascinerat när dom dödade varandra i Blade Runner.

Och när Filip och Fredrik besökte en porrfilmsinspelning på Kanal 8 blev det nästan lite obehagligt att titta med bäbis - tanten måste dessutom haft ont nånstans som hon lät.

Blir hon påverkad, vill hon apa efter, göra som på tv, ta kål på några replikanter och sedan sitta och hoppa på en gubbe med tysk porrfilmsmusse? Nej, det vill hon inte. Aldrig i livet att hon vill det.

Man måste inte prova allt för att veta om man gillar't. Bungy Jump och Heroin är till exempel två saker jag aldrig tänker prova trots att det ser skitkul ut på tv.

Är man bara tillräckligt smart vet man att gräset är grönast på den egna mattan, ingen blir snäll av stryk och liggandet kan man sköta hemma med nån man gillar. Och knark är också godis, fast med plåtigare eftersmak.

Bloggito ergo sum

Alla borde ha en blogg. Så vi kunde ha koll på varandra utan att maila eller skriva på varandras FB-väggar. Så att vi inte någonsin behövde ringa varandra. Eller umgås för den delen. Vissa uppdaterar sin FB-status så pass ofta, och är kanske inte av den mest verbala sorten, så då kan det eventuellt räcka. Men alla andra, ni borde blogga. För tänk vad mycket intressant man till exempel får lära sig om mitt liv här i bloggfan. Jag refererar till den ganska ofta i samtal med andra personer.

”Hörde du om ICA-tån?”
”Har du sett vad snygg min dotter är”
”Hur full var inte jag, ja du har väl läst”

Nu är jag inte dum, för då hade jag kunnat bli direktör, så jag utelämnar ju väldigt mycket detaljer. Inte skriva något förhastat om jobbet, inte hänga ut någon. Man får passa sig, för folk blir ju sura om man skriver om dem eller deras kompisar. Särskilt när man skriver med vässad penna och vass tunga, som jag.

Jag fick till exempel ett argt mail från en kristen tjomme som tyckte att jag absolut inte fick skriva att en viss MS, även kallad Sverre men som jag inte kan skriva ut namnet på ifall att hon eller hennes kumpan skulle googla igen, var tristast i klassen. Men det var hon ju! Då. Nu är hon säkert skittuff, snygg och framgångsrik, men det skiter väl jag i.

Samma när jag skrev om att en av deltagarna i Ensam Mamma Söker ser ut som en sliten kärring – då var hon genast inne och kommenterade: vad trist att du tycker jag är en gammal fuling. Vilken fars.

Och chefen på Ica, efter jag skrivit om min tå (nageln har för övrigt ramlat av och tån ser ut som ett illa formulerat skämt, om det var någon som undrade), hit googlade hon sig. Hoppades att ostkorgen skulle smaka.

Och det är väl det som är charmen, annars hade jag ju kunnat skriva för byrålådan. Men det är också det lite läskiga. Här fläker man ut sig som en hora, slänger ur sig åsikter, ger kängor och kanske en och annan ros. Vem som helst är välkommen in.

Och jag har många vänner som jag inte har någon annan kontakt med än att de läser min blogg (hej på dig). Själva skriver de ingen (varför gör ni inte det?), med få undantag. Om man någon gång pratar med dem säger de att ja, jag vet vad du pysslar med, jag har sett den lya, ditt barn, din bil. Men jag då, jag vet ju inget. För ni har ju inga bloggar! Och ni mailar ju aldrig! Kommenterar ju aldrig!

Sedan finns det en och annan skojare som tycker det är rogivande att klicka in på ullaguran.com trots att de varken känner mig eller någonsin träffat mig, det ser jag i statistiken, då får jag bjuda på det och hoppas att det bringar lycka och intressepilar i ögonen. T.ex Banverket i Borlänge, där känner jag ju ingen som jobbar men uppenbarligen finns det ett ljushuvud med humor i bagen där.

Om alla bloggade hade det varit det närmaste vi kom tvåvägskommunikation utan att vi för den sakens skull behövde kommunicera med varandra. Vore det inte underbart?

Eller är det bara förvuxna fjortisar som vill blogga? Sådana som jag.

Det stavas S-O-P-A

Vilken sopa va. Orutinen personifierad. Här har man suttit på kammaren och rullat tumme istället för hatt allt sedan det plussades på Boots-testet i februari 2008.

Den senaste gången jag var bakfull på jobbet var alltså i januari 2008, efter en synnerligen blöt personalfest där jag och en annan alkoholist tog i med hårdhandskar så hårda att det inte var konstigt att vi i princip spydde ikapp nästa dag på jobbet. On a school night.

Men idag då. Efter en oerhört trevlig afton på Tempo i Malmö med ett par riktigt heta vax från Tunaskolans högstadium. Två flaskor vin per tre låglandskossor, och sedan några romdrinkar på det. Inget knark, inga cigariller. Så visst trodde man att man skulle kunna ro i land utan att ligga för ankar dagen därpå. Ett stort glas vatten innan sänggåendet. Gott mos, sov så gott.

Men där gjorde jag misstaget att tro att gamla takter fortfarande gällde. Att man kunde rulla ur sängen, kläppa en banan och sedan var det bra med det. Kanske ett par extra glas vätska under dagens lopp, men inte bakfyllan allan, den drabbar ju bara den svinfulle. Men icke då. En tant är nämligen en tant är en tant. Och en tant kan inte hinka ens måttliga mängder rusdrycker utan att få vämjelig skallebank, illamående och extrem trötthet till följd. Det kan inte en tant, och inte denna tant heller, denna tant som helt tappat sin forna ungdomsglans och återhämtningsförmåga.

Tro fan att jag är nöjd med att jag bokat en timmes badminton efter jobbet. Sugen my ass.

Tur att jag hade så jävla trevligt igår att man kan säga både att jag älskar't och att det var värt det. Tur det.

Men nu drar jag mig tillbaka till kammaren igen och gör det jag numera gör bäst. Alltså, leker mamma Mu och spottar i mitt glas.

Högstadiet revisited

Ungefär så här laddad är jag på en tisdag aftonbladet. Utan bildbevis får en gammal skojare duga. Jag måste tillstå att lina dike, hon är väl ändå bland dom bästa jag känner, jajamensan. Och vad glad jag blir när sven visar sig vara otorr. Marsch i säng, tanta krull.

Tänk om jag hade en liten liten apa

Ja tänk om mitt barn var en apa. Tänk om. Ompa ompa.

Det är nog många som suttit på helspänn och haft nerverna utanpå skjortan inför denna heta film-release. Det är nog inte bara mormor. Eller är det? Isåfall kan alla andra blunda, för det viktigaste är ju faktiskt mormor. Och kaka!

live från Paddy bar

Hej mamma, jag tar en pint, hoppas du har trevligt med min dotter.
Hej åsa. Jag hittade din gamla hatt i min packlår, snyggare än nånsin nu.
Hej smurf, jag hittade din väska också, kanske vill du ha tillbaka den. Matchar din hud bättre än min alabastervita. Hejdå.

Snyggast i kommunen

Ojdå. Det var för att jag slutade sjunga om apan och ompa-ompa. Som tur är finns det en video när jag sjunger den tre gånger om på raken och med fel text. Värd att vänta på, kan du tro.

Ser du Goj-ojs fötter?

Munintroll

Åh vad glatt att jag äntligen fick komma till skott och köpa et sånt därn't härligt långt nattlinne till lilla snygg, det har jag fan haft som ett spader ess i rockärmen sedan spermien mötte ägget. Tänkt att det är då riktigt charmant när små barnfötter klapprar fram och nästan snubblar i det fladdrande nattlinnetyget. Så gullig.

Jag har även gjort en film, och den har urpremiär imorgon, håll i hatten.

Breven från lillan

Skattkista eller guldgruva, välj själv. Jag snackar alltså om BREVEN, och inte vilka brev som helst, utan dem jag och Ljeda skrev till varandra under högstadie- och gymnasietiden. Vi hade brevläsarmaraton härom natten, och jag skojar inte när jag hävdar att vi skrattade så vi grät. Vi gjorde det. Flera gånger om.

Det kanske inte förvånar dig att höra att jag var rolig redan vid 15-årsålder. Självklart var jag det.

Tydligen var jag också väldigt ledsen över min oskuld. Och över min fulhet. Upprepade gånger tjatade jag på den andra stackars 15-åringen jag pennfajtades med och som väl knappast visste bättre än jag. Hur ska jag göra för att inte vara så jävla missnöjd med mitt utseende? Kommer jag någonsin att få ligga? Ja, din hora. Väx upp för fan, var de självklara svaren, men det visste ju inte min brevvän då.

Här ligger i alla fall guldkorn i rader, spetsiga, och plumpa, formuleringar i horder. Sjuka och typiska tankar som ju kännetecknar teenage angst. Sida upp och ner med beskrivningar av vad den där snygga killen gjorde på tysklektionen (kliade sig på axeln, lutade ansiktet i händerna i s.k. vojne-vojne-pose, suckade ljudligt, smackade med läpp, uttalade fel etc etc tills intresseklubbsanteckningsblocket var fullklottrat). Diskussioner om vems tur det var att fixa sprit. Stå utanför systemet och attackera en gammal alkis alternativt byta vodka till vatten i någon givmild förälders barskåp. Förvandla vatten till vin. Hur vi övade på Muppet Show med töntarna på täppan Johan Borg (han heter egentligen något annat), Sverre vid pianot och 80%-ig Stroh-rom innanför västarna. Han den där läckra kusinen, som var jättegammal typ 25, och som var med på skidresan och vi dansade tryckare till Chiqitita som inte ens är en tryckare men ack vad härligt det var om man får tro beskrivningen. Han den snygga i parallellklassen som dumpade innan vi ens kom till skott. Varför, oh varför, helt självklart för fulhetens och töntighetens skull, inget tvivel om saken. Jag tjatade hål i huvudet via brev. Önskade jag hade hela texten till Why Me. Finnen I min vän, så säg honom att jag för kärlek krank ligger. Killarna från Bornholm, hur vi drömde om att träffa dem igen (men det gjorde vi bara en gång och det var väl den gången jag råkade fisa på gatan så att det ekade mellan husen). Betygshetsen. Mycket om lärarna, dessa maktmissbrukare och mini-Hitlers. Hur vi hatade dem och hur vi älskade dem. Killar, smink och disko. När ska jag få till det? Vem vill ha mig? Varför är jag så ful? I hate myself and I want to die. Men ändå mitt i all misären den största portionen humor och självdistansen allan. Fy fan vad snyggt. Rolig!

Här om någonstans finns stoff till en hel roman. Och inte vilken som helst, utan en jävligt rolig sådan. I love myself and I want to give.

Syntare eller hårdrockare?

Lovisa har två favoritlåtar som hon tjatar om att få dansa till.

Den ena heter Gu-Gu.
Och den andra heter Ga-Ga.

I folkmun och på skivkonvolut heter dessa bitar något annat. Nämligen I gotta Feeling och Bad Romance.

I gotta feeling that tonight’s gonna be a good night
That tonight’s gonna be a good night
That tonight’s gonna be a good good (Gu-Gu!) night

Ra Ra-ah-ah-ah
Roma Roma-ma
GaGa (Ga-Ga!)
Oh la-la
Want your bad romance

Sedan gillar hon så klart också Lilla Snigel, Imse Vimse och Här Kommer Pippi Långstrump, men det var mer uppenbart. Och den där egenkomponerande Goj-Oj, som handlar om just Goj-oj, vilket ju helt enkelt är ett annat namn för och ett enklare sätt att säga Guran.

Och så lite hårdrock på det.

Vill du hjälpa, hjälp dig själv

Ett möte.

Högstadiekänsla. De tuffaste längst bak, liksom nerhasade i stolarna, pållarna på främsta parkett med ivrigt uppsträckta händer: ”Fröken, jag kan”.

Fråga: Vad gör vi med överblivna, gamla datorer?

Svar: Det blir en alltför kostsam apparat att administrera försäljning eller överlåtelse av dessa, därför kasseras de efter sin livstid på 3 år. Plattas alltså till och blir elektronikskrot. På tippen.

Någon (efterbliven, givetvis från rad 1): Men kan man inte skänka dem till tredje världen?

Eeeh. Ja, hon sa så. Tredje världen. Inte välgörenhet/skolor/fuckin Ryssland. Utan tredje världen. Där ska de alltså sitta i sina lerhyddor med upptrampat jordgolv, utan bröd och vatten, i sina favelasbaracker utan lyse och värme, men med en jävla laptop de inte förstår hur man hanterar och om de så skulle fatta det hade de i vilket fall som helst inte haft vare sig ström eller uppkoppling. Men vi kan väl skicka dem till tredje världen, visst serru, vi måste du hjälpa de fattiga stackarna som inga datorer har.

Ibland är Sven så urbota sugen på att idka välgörenhet att han slår knut på sig själv i sin dumhet. För att inte tala om att maten ska vara ekoloooogisk och fairtrade och ingen får spruta gift på mina bananplockare. Och vi måste tänka på milööön och återvinna allt. Jisses jävlar vad duktiga vi är. Och framför allt jävligt duktiga på att påpeka hur duktiga vi är.

Men när det gäller att flyga på semester och lapa sol och behandla lokalbefolkningen som våra egna privata slavar, då ger vi blanka fan i både ozonlagret och de fattiga.

Och du köper Fairtrade-stämpeln som ett bevis för att allt gått rätt till, ingen har farit illa och du kan äta din banan utan att den växer som ett dåligt samvete i munnen på dig. Du återvinner dina plåtburkar, sorterar och diskar dina kärl, gör rätt för dig. Men vet du verkligen säkert att det gör någon skillnad? Vet du vart dina burkar och plastflaskor tar vägen? Att inte det ihärdiga diskandet av konservburken har minst lika stor miljöpåverkan som om du skulle slänga den direkt i skräppåsen, har du räknat på det? Har du själv rest till bananodlingen och kollat att alla som arbetar där mår bra och arbetar under drägliga förhållanden? Vill du verkligen veta eller är du nöjd med att köpa grisen i säcken? Det tror jag.

Det finns ett Vänner-avsnitt där Joey och Phoebe dividerar om huruvida det finns några osjälviska handlingar över huvud taget. Det gör det inte, kan jag och Joey berätta, till Phoebes och Svens förtret.

Har du skänkt till Haiti? Eller Chile? Chile är hett nu!

Har du inte det ska du skämmas, så är det. Har du gjort det går det bra att skryta. Så är det också. Och det bevisar hypotesen om att det är en helt och hållet självisk handling, du skiter ju egentligen i de haitiska och chilenska människorna, lika mycket som du skiter i de kinesiska eller burkina-fasiska, det är bara att ibland ska samvetet stillas i Haiti, ibland kanske i Etiopien. Någon gång eventuellt på stranden i Khao Lak om vågorna varit onödigt stora, men helst vill du bara sätta ditt feta arsel på dess strand och suga kokosvatten direkt ur nöt, och när du lättat på trycket och klirrat ur ett par kronor ur din börs och kastat till RK är det just vad du gör, ditt nöt. Lutar dig tillbaka, klappar dig själv på axeln och säger att nu är jag väl värd en kall öl eller två.

Även om du så skänker 100 datorer till gatubarnen i Nicaragua och lika många till de svältdrabbade i Mocambique har du fortfarande bara gjort det för ditt eget samvetes skull, som en ryggdunk på dig själv för att du är så jävla duktig och god, visst är du. Huruvida de arma stackarna har nytta av din gamla trotjänare från kontoret, det spelar mindre roll. Det är tanken som räknas. Joråsatt.

How to save 50k a year...och hur man kan leva utan liv

Om du slutar röka tjänar du 8,000 kronor per år. Har du hört den? Eller om man slutar snusa, då tjänar man lika mycket. Detta använder både läkare och kvällspress som ett av de främsta argumenten för att få dig att lägga av. Om man vill spara pengar enligt principen ovan kan man dra in på en rad lyxprylar:

Cigaretter 10-15 om dagen: spara 9,125 SEK, varje gång du låter bli att röka en cigarill sparar du cirka 2 kronor. Om du låter bli att röka dom i England sparar du ännu mer: nästan 3 kronor per orökt.

Om du däremot väljer att snusa istället för att röka, ja då får du låta bli att snusa jävligt mycket för att komma upp i samma valörer på ditt sparkonto. Om du stålsätter dig och skippar 20 prillor om dagen tjänar du lika mycket som den som låter bli de 12,5 ciggen enligt ovan!

Om du låter bli att dra i dig ett gram kokain varje helg, då blir det katching i kassan på riktigt, då tjänar du nämligen över 30,000 kronor! Att köpa något fint för.

Om du istället för att använda toalettpapper torkar dig med näven och du vanligtvis snittar på två rullar i veckan, ja då finns det pengar att spara, nämligen 460 kronor om året!

Om du slutar köpa Lördagsgodis kan du spara cirka 25 kronor i veckan, dvs 1300 riksdaler om året. Slutar du dessutom köpa Lördagsgodis till dina barn kan du tjäna ännu mer, beroende på hur många du har.

Eller om du bara låter bli att köpa den där lilla chokladbiten till eftermiddagskaffet varje dag, då sparar du in cirka 1,800 kronor på ett år.

Och om du bara äter produkter av märkena Euroshopper och Eldorado kan du tjäna flera tusenlappar i månaden. Sedan kanske du blir sjuk av alla halvfabrikat och tillsatser, men skit i det nu, du blir ju rik på kuppen!

Om du sitter hemma och ugglar varje dag efter jobbet och varje helg därtill – då tjänar du en jävla massa på att inte okynneshandla prylar du inte behöver och kläder som ändå inte passar och fikor du ju faktiskt kan leva utan.

Man kan alltså ha ett jävligt trist liv, utan några glädjeämnen, spänningar eller utsvävningar. Då kan man sitta där på sitt glasberg högt uppe på sina hästar och yvas över ett fett saldo.

Eventuellt åka på semester en gång om året, medan resten av året är världens torka och tristess. Man kan göra så, men det är inte rätt.

Den där matematiken funkar ju inte i praktiken. Den som slutar röka /snusa /äta gott etc lägger pengarna på annat, alternativt har ett jävligt ruttet liv. Det är inte så att den som lägger av med lasten plötsligt har slantar över att semestra med, han hittar något annat att spendera sina surt förvärvade på. Han köper istället fler skor, fler godispåsar, fler groggar. Eller dör av tristess, välj själv.

En sak är dock sant – om du slutar gå till puben tjänar du cirka 4,200 I MÅNADEN, det har jag själv erfarit. Efter jag slutade gå till puben har jag alltid massa pengar över och hur mycket som helst på banken. Pengar har aldrig varit ett problem.