Generationer

Här sitter jag med en massa brasilianare. Det är Lovisa halvsvensk, den andre bäbisen är Gabi halvjapansk (Lovisas syssling), sedan är det min svärmor, hennes mamma gammelfarmor och så Luddes kusse tonårsmorsan.

Det kan gå så när man är katolik. Barnet, som är född April-08 käkade jordnötskräm och drack läsk samt pekade på Jungru Maria och sa "Mamma". Ja, sa hennes Mormor då, det är Mamma i himlen, Mãmae do céu, mother of heaven. Så kan det gå när man inte använder kondomer eller abort.

Här kommer Lilla Ludde

Här står dom vid en bild som suttit ovanför dörren i Gammelfarmors hus sedan 1973.

Tyckte du det var likt Sammy Davies?

Res dig upp och gå

Hon kan resa sig, det kunde nog inte du när du var 7 månader, det kunde iallafall inte jag. Här står hon och spänner sig.


Och här har hon precis smällt huvudet i järnstolpen och ser smått missnöjd ut.

Men vad fan, tänkte hon, jag kan ju stå, jag är typ duktigast i hela kommunen. Då hänger man inte läpp.
i

Köttros

Om man beställer en stek i Assis får man att avlångt serveringsfat med inte en, inte två, inte heller tre, utan FYRA stekar. För att lyckas sätta i mig cirka 800 gram välhängd biff var jag tvungen att skippa riset och låta bubbelvatten platta till i magen efter varje stek så jag fick plats med nästa.

Nu ligger det där inne och gror, allt köttet, ruttnar och bearbetas i dagarna tre innan det kommer ut...som bajs, som han på Kroppen sa på Barnprogrammet när jag var liten. Särskilt pausen mellan kommer ut och som bajs var viktig, när man citerade denne man, och det gjorde jag och min bror ofta och gärna.

Nu njuter vi hotellyx, för om man bor på hotell ska man väl suga på karamellen, stor säng med vita lakan och kabel-tv, inte rusa ut på stan och tramsa. Förresten finns det inte mycket att rusa ut till i Assis, en ganska så ful småstad, om du frågar mig och det gör du ju.

Vi måste ju dessutom hedra Micheal Jackass minne genom att titta på videon till Thriller ännu en gång, och se hur han dinglar bäbis i Tyskland ånyo och flygfotot över Neverland vill vi väl inte missa trots att det visas för sjuttioelfte gången på CNN. Snart är nog Dana Scully färdig med obduktionen och kan avslöja att han egentligen var grönblodad från yttre rymden.

Assis ici

Från mitt hotellrum i Assis avger jag följande rapport.

Mr L S C Swärds 63-årsdag firade vi i min svärmors barndomshem, ett 30-talsträhus alldeles i utkanten av Assis radhusområde. Enligt Luddes utsago hade absolut ingenting förändrats i huset sedan mitten av 70-talet - samma möblemang, samma färg på väggarna och samma Jesus- och Mariasymboler. Jag gav mig inte in på företaget att räkna antal Jesu-bilder i hemmet, men hade jag gjort det hade det lätt blivit om inte tresiffrigt så iallafall högt tvåsiffrigt. Kissoliker hela bunten tydligen, och för detta ska man visa respekt men knappast vördnad.

Den ena släktingen efter den andre trillade in. Tudo bem, linda nene, linda spousa, muito prazer. Jag imponerade med mina avancerade portugisiskakunskaper, det sa dom åtminstone att jag gjorde. Engelskläraren var dock för blyg att knysta ett endaste anglofilt ord, och den med tysk härkomst vägrade svara på sin moders mål när jag frågade Sprechen Sie Deutsch, ja wohl, sehr gut.

Tiar och tior (mostrar och morbröder) en masse; det rörde sig om 8 personer i syskonskaran (alla utom två var på plats), samt deras barn och barnbarn. Alla glada, trevliga och självklart imponerade av Lovis snygghet och duktighet.

Full rulle. Medan jag matade min Lilla med bönpuré sprang en tonårsmorsa efter sin 1-åring med matsked i näven och en av döttrarna skedade soppa i gammelfarmors mun. Sedan var det en Moster som var på väg att stoppa en sked jordnötskräm i min bäbis mun, men jag fick allergichock och ropade nej. 1-åringen mumsade dock dessa nötter som vore det normal kost för småfolk, så eventuellt var det mest min paranoja som slog till.

På tv:n Caminhas das Indias och på grund av min fetma åt jag bara 1,5 pizzaslicar, trots att jag helst hade velat ha minst 8.

När vi skulle gå sa en av mostrarna till mig av alla människor "Du är väldigt snygg", vilket var lustigt och är en fras jag mycket väl förstår på portugisiska tack vare det faktum att allt blir mycket roligare om man är just snygg. Varpå jag replikerade "Voce e muito linda tambem" på klingande portugisiska. Du är också väldigt snygg.

Godnatt.

Livet på landet

Nu ska vi visst ut på vischan igen - cirka 50 släktingar väntar ivrigt på oss i en håla vid namn Assis. Tydligen är två av dem engelsklärare, så kanske kan äntligen någon förstå vad jag säger. Jag förutspår att de kommer att få dåndimpen över Lillas blonda snygghet. Håll i din hatt.

Lilla i hammocken

Hon ligger i hammocken i Jarinu och fladdrar i vinden. Och det kanske är flott, men det bästa är att du kan klicka på bilden så blir den större och du får mer Lovisa för 25-öringen.

Fetma

Höhö, Ulla, när dom frågar: Vad gjorde du i Brasilien kan du svara: ÅT.

Skojade någon. Men bakom varje skämt ett visst mått av allvar och bakom detta skämt som är min enorma kroppshydda ligger cirka 20 kilo ost, sjutti-elva tårtbitar och 30 liter läskeblask.

Slashasande dönickar som vi är intar vi frukost vid 12-snåret, vad som i dagligt tal kallas lunchtid. En brasiliansk specialitet man gärna serverar är små fina runda ostbullar - det är bara att roffa åt sig och mumsa. Vitt bröd, ost i flytande form. Massa frukt och juice. Mums, slurp, gulp, rap - sa jag.

Och knappt är frukosten bortdukad förrän det börjar inte bara snackas utan förberedas lunch. Här ska det bli pasta, ris, bönor - kolhydrater den late inte har behov av men äter ändå. Och det känns oartigt att inte äta när maten dukas fram så man äter även om man inte är hungrig. Och efterrätt också. Jävla goda bullar, Romeo o Juliet är en gelegrej man äter gärna och med ost.

Proppmätt sitter man sedan som en klubbad säl på soffan och orkar just inte ta sig för någonting alls. Tills det är dags för kvällsmat, helst pizza. Och läsk, larre, sockrad juice. Sedan rakt i bingen utan tillstymelse till motion. Ska man någonstans (Villa Lobos shoppingcentre) kör man bil från garage till garage.

Så kommer vi ut på landet där det finns badminton, motionscykel och fri natur. En Jesus-staty man kan gå och skända uppe på berget (vi nålade fast en Pilotlight-pin på Jesu bröst härom kvällen, det var kul). Frukt på träden och friskhet i luften. Det skulle kunna ha blivit en hälsokur, men eftersom man har sockersuget i blodet numera, kan man ändå inte motstå att köpa sig en biljett till Tjockmenistan i form av chokladkakor, maränger, pizza, kladdiga juicer, nötter och för stora portioner mat. Det hjälper föga med badmintonmatcher och 15 minuter på cykeln - jag hade behövt ett år, inte bara två veckor. Och jag hade behövt ett tålamod och en starkare vilja.

Nu går jag här i mina graviditetsjeans och mumsar istället. Och det är inte bara jag som växt ur mina vanliga byxor - även Ludde visade sig vara oförmögen att stänga sina jeans. Tillsammans väger vi lika mycket som en frysbox modell större och det är ingen läcker syn, men vem kan säga nej till nyvarma frallor?

Sitt fint

Det sägs att alla föräldrar tycker att deras barn är vackrast i hela världen. Men det kan ju faktiskt inte stämma. Hur gör man då om man har mer än ett barn, rangordnar man dom sinsemellan? Vem är snyggast av mig och mina syskon, det är väl jag då? Och det går ju inte ihop heller med tanke på att många barn faktiskt är rätt fula. Rödfnasiga bäbisar med tunna läppar och stora öron, nehejdutack.

Själv kan jag dock helt objektivt säga att mitt barn är absolut snyggast i världen och ju är själva definitionen för fin vacker söt gullig bäbis. Det är inget jag bara tycker, det är uppenbara fakta som var och en som tittar kan se.

Mina barn och andras ungar. Mina barn är inga apor.

Allra käraste Farfar

Lovisa är oerhört förtjust i sin Farfar. Hon gråter aldrig när hon är med Farfar, och när Farfar träder in i rummet följer hon honom med blicken, stora blicken. Farfar är rolig!

Pyjamas för utvecklingsstörda

I ett skyltfönster i en by någonstans i Brasilien, alldeles i närheten av Stenbockens vändkrets, hittade jag Pyjamasen med stort P. Eller är det en mysdress? Vad den än är, denna makabra tingest i gult filttyg, så är den åtminstone en självklar assecoar för den lytte, halte och blinde. Framknäppt, med rutmönster som bakgrund och jag tror ta mig fan att det är kycklingar som fått stå motiv för utsmyckningstrycket ovanpå rutorna. Du kliver i benen och knäpper knapparna över mage och bröst, precis som på en bäbispyjamas, bara att den som bär denna variant är en jättebäbis och med största sannolikhet rullstolsbunden och sinnessvag.

Att byta vuxenblöjan i denna mundering kan inte vara lätt, men viktigast är ju som vi vet att vara snygg, och det blir man lätt i cp-pyjamasen.

Jag har önskat mig den av min svärfar i julklapp och spänner tummen i hopp om att den ska dyka upp i postboxen framemot December.

Är orkidéerna fina?

Vi åkte till en orkidépark, där de skulle ha väldigt fina orkidéer, men när vi kom dit visade sig den delen av parken som inhyste orkidéodlingen vara stängd. Dom hade dock en cool gul tunnel där det var fräckt att ta kort.

Här ser det ut som om Ludde kommer ut ur ett skitstort nyckelhål. Med en bäbis dinglande på magen.

Och här sitter jag och bajsar under ett bananträd, vad fräscht.

7 månader snygghet

Huraff

Här är vi på zoo och tittar på en huraff, som Clara sa.

Och Lilla har blivit 7 månader och kan krypa, vinka, klappa händerna och göra pussar.

Hura-ff, hurra-ff, hurra-ff!

Bloggosfären

Jisses. 705 nya poster i min Google Reader och jag tror jag får spader. Helt enkelt får jag skita i att läsa alla meningslösa bloggposter av tomtar jag inte känner, helt enkelt är det bara att inse att det ju är fullständigt meningslöst.

Om det är så många poster jag normalt läser på två veckor kan du ju roa dig med att räkna ut hur mycket tid jag slösar bort på trams.

Back in business

Herregud min skapare och hora vad det drog i våra internetch-tarmar. Vi sket i allt och slet upp vår dator respektive iTouch ur väskorna och begav oss ut på nätet, så fort vi steg över tröskeln i lägenheten i Sao Paulo.

Oh vad jag har saknat dig, min ledsagare och vän. Herregud, hur gjorde dom på Stenåldern före 1996? Uppslagsböcker och lexikon i bokhyllan för att ta reda på fakta - fy fan vad ute och opraktiskt, otympligt och inaktuellt. Kontakta folk via Televerket och Postverket - jisses vad boring, snigelartat och ancient. Gå tll myndigheters lokalkontor för att ta reda på hur saker och ting funkar - köa för att ställa en enkel fråga när man kan browsa, jävlar i min låda vad tidskrävande, onödigt och trist. Dagstidning och magasin i brevlådan - varför det när du kan få dom i inboxen, direkt på din skärm?

Nej, vi befinner oss i framstjärten och allt du behöver i den är en laptop med bredband. När vi sedan sitter som pensionärer och stretar med mus och keyboard medan ungarna har touchscreens och nanomikrosuperchips, då kanske vi inte skrattar varken bäst eller sist, men just nu är det allt vi behöver för en dräglig modern tillvaro.

Isoleringscell

Jag har befunnit mig i total isolering från omvärlden. Inte vetat vem som vann, Sverige eller Danmark. Inte kännt till huruvida planet hittades. Oviss om utgången i EU-valet. Inget skvaller har nått mig. Vem har fått ligga, vem tar vem i Camdéens värld, vem var fullast på stället, vad händer över huvud taget (ta dig på vaderna, visa händerna och dra dem över huvudet, för att illustrera detta uttryck på K Bloms vis).

Ingen tv, ingen radio och framför allt inget internet. Och det sistnämda är hårt för två internetentusiaster på gränsen till fanatiker, som frågar Google och Wikipedia om allt. Först efter 8 dagar på landet slog jag på min engelska mobiltelefon för att kolla om det plingat något i den. Det hade det inte.

Vi gör sådant som familjer gjorde förr. Vi pratar över en kopp te. Lyssnar på musik, framför allt verkar det bli Marilyn Manson. Läser böcker, just nu tar jag mig an Marilyn Mansons självbiografi - jag tycker han låter trött på det mesta, framför allt sig själv. Spelar spel - Rummikub är ett för jävla bra sådant.Sportar i trädgården - badminton, stillasittande cykling på motionsvariant. Matar sköldpaddan med jordgubbar och avocado. Och så betar vi av hela Arkiv X-serien - från episod 1 till evighetens sista, och av detta är jag smått besatt.

En man kunde starta våldsamma bränder med en fingerknäppning. En kvinna klonade sig själv till små jävulsbarn. En man hade en nära-döden-upplevelse och vaknade upp med en våldsbrottslings själ i huvet. Ett dödligt virus med maskar som de smittade spydde upp när de dog. Och jag tänker att snart måste man sluta titta på dylika läskigheter offentligt, snart fattar hon den lilla just hur läskigt och drömmer de mardrömmar jag själv redan rids av. Mulder och Scully - jag hade nästan glömt hur bra de var. Och nu är jag X-files-besatt på ricko och måste se alla avsnitt i farfars box innan jag lämnar landet. Just nu är vi på säsong 2 av 8, så det lär inte bli så mycket annan action i tillvaron.

Hoppas bara du inte glömt bort mig, kära riktiga värld där utanför, jag finns fortfarande om än å det senaste i ett litet gult hus på den brasilianska landsbygden.

Lantliv

Det enda jobbiga med att bo på landet är att man inte har internet, och när man äntligen kommer till caféet som har wireless är det en strid mellan mig och korvy vem som ska hålla bäbis och vem som ska hålla datan. Jag måste kolla min fejja, titta nu har hon barrat och det finns bara blöjbyteshylla på damrummet, haha. Jag antar att jag förlorar då. Kvinnor kan, eller var det bara trams? Idag har vi vart på zoo. Jag var lika nära giraffen som när jag matade dom med bröd på London Zoo. jag kunde ha sträckt ut handen och pillat, men jag var inte så dum som en retardado från Argentina som försökte mata med äpplen. MATA INTE DJUREN. Han måste ha missat den skylten. Tur att jag var hobbypolis nog att påpeka hans felaktiga beteende på engelsksvensk cp-portugisiska, stop that cp-skadade retardado!

Nu ska jag byta blöjan och dricka mitt kaffe.

Markägare Hammarlucci

Här är marken jag äger (iallafall halva) och kan bygga hus på om lusten faller på. I det poshaste området i Jarinu, där Borgmästaren, Ica-ägaren och Dirigenten också bor. Bara det bästa är nog för mig och mitt gäng. En dag när jag är rik ska jag göra slag i saken och bygga mig en boning här, dit jag kan retirera från den svenska vintern och byta den mot brasiliansk sommar, där ska jag sitta och glassa gott jetset-liv och tänka att fy fan vad bra jag är.

I vomit you, Jesu

Byn Jarinu övervakas av självaste Jesus, Herrens son som han offrade av ren jävulskap. Det är en miniatyr av den Jesusstaty som står osnygg i Rio de Janeiro. Vi brukar gå dit ibland och vomera och rumstrera om bland helgonfigurerna som står på statyns sidor. Det känns ungefär lika jävla bra som att svära i kyrkan.

Blåsut

Sveriges, kanske världens, mest irriterande morsa blåser plastdjursluft i fejjan på liten flicka.

Peta in en pinne i brasan

Om aftnarna tänder vi brasan. Igår grillade Ludde Korvy korv i brasan. Den blev sådär svart och god som grillad korv ska vara.

Lilla i trädgården

Ja, jag vet, hon är sötast i hela världen, det är nästan pinsamt vad snygg hon är. Nu vet hon dessutom att hon heter Lovisa och inte Lilla.

Eu amo Uga Tartaruga

Vi har ett husdjur. Och då snackar jag inte om Stinky Maria som ovälkommet gästade vårt köksgolv (om man trampar på henne luktar hon tydligen ruttet kött), så här ser hon ut (hon har ingenting gemensamt med världens bästa Maria (Johansson), jag vill bara klargöra detta).

Nej, vårt husdjur heter Uga och är en Tartaruga, alltså en sköldpadda. Hon bor i ett hörn av trädgården och äter papaya från ett fat jag fyller. Så snygg! Jag pussar henne (nästan). Sedan bjuder jag på bildögonblicket-09, där jag ser ut som en jävla kärring. Det gör jag för att mitt barn har just pillat Uga i ansiktet varpå Uga väste och kröp in i sitt skal. På bilden ser du min reaktion på detta. Som en tvättäkta kärring snörper jag munnen i skräck. Varsågod.

Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Jag har bara flyttat ut på landet. Här bor jag nu.

Lattjar badminton, äter pellesiner direkt från träd, frukosterar på verandan, lagar mat på den före min ankomst oanvända electroluxspisen. Idag har jag även invigt en hightech tvättmaskin. Vi har inget internet men vi har kärlek, mat och en flaska vin som vi bara måste köpa en korkskruv till. Sedan har vi allt.

Snyggast i stan

5 timmar spenderade jag på brasiliansk salong idag. Och inte en endaste av de cirka 10 människor som jobbade där talade engelska, eller för den delen svenska. Det var portugisiska för hela slanten. Jag finner det märkligt, detta ointresse för världsspråket (nej, det är inte kinesiska). Unga människor som tycker det är helt okej att isolera sig i sitt hemland och sitt språk. Är dom inte intresserade av att se/lära sig något annat? Deras engelska var på lägre nivå än min portugisiska, och miltal efter min skolfranska och tyskdito. Jämfört med medelbrassen är svärföräldrarna oerhört duktiga, för att inte tala om farbror Nando, han är typ duktigast i stan, näst efter sin bror Korvy.

Och oj vad dom fryser. Nu är det vinter, dvs cirka 15 grader plus. Då pälsar dom på sig täckjackor och halsdukar, som vore Kung Bore här. Det vet ju jag att han inte är, han är hemma i Norden, jag känner honom. En frisör klippte hela sitt pass i täckblus. En annan frustade och värmde händerna på en tekopp. Dom undrade om inte jag frös. Eu sou da Suécia, sa jag frankt. Sedan följde det vanliga tugget om isbjörnar på gatan, orka.

Värt att notera var även det faktum att salongens anställda såg allmänt sjabbiga ut och inte alls särskilt fina i håret. Och klädkod pösiga Ullared-jeans istoppade i fula stövlar. Frisörer som brukar vara så trendiga, är det inte en del av jobbet, kan jag tänka? Som inspiration, liksom.

En annan märklig detalj var att det var oerhört många som verkade jobba på salongen, nästan alla som var där utom jag och svärmor. Först var det en som blev klippt, och då antar man ju att hon är kund, men icke - lite senare ser jag henne fila naglarna på en annan donna. En grabb som satt och åskådade en kvinna få naglarna målade - han reste sig plötsligt och erbjöd sig brygga mig en kopp kaffe. Sedan kom en i täckblus och kysstes med alla och fick sedan håret tvättat varpå hon blåste det själv. Mycket märkligt, men familiärt och mysigt för samtliga inblandade.

Och efter 5 timmar av toning, färgning, folie i håret, inpackning, utpackning, glansmedel, moisturiser och fan vet vad och hans moster - då var jag så här snygg. Beautiful sa dom på salongen, men det kan hända att det var ett av få ord dom kunde, för i bakgrunden spelades James Blunt på radion.

Nybadad och fräsch

Nej, det är inte en lilablommig burka hon bär. Hon har badat och håller på att torka sig.

Och nej, hon badar inte varje dag. Vi snittar på varannan. Och det är jag själv som sköter badandet. Med assistans av en Korv. Hon har nämligen en tendens att vända sig om och lapa vatten som en hund. Alternativt försöka ställa sig upp i badet. Då behövs det många badvakter. Men det är roligt att bada, tycker Lovi.

Salong Jolie

Idag har jag tagit en oskuld. Och den som tänker brumma, han tänker fel, den som spar han har. Nej jag har för första gången i livet vaxat mig. I Brasilien, men inte brasilianskt, det kan vi ta i framstjärten. Men benen såväl som armhålorna. Och för den som inte vet kan jag tala om att det kändes som att bli piskad. Hårda snärtslag på vaderna. Smisk fick jag. Jag förstår inte den sexuella böjelsen vissa har att gilla smisk. Så fantastiskt oskönt som det är. Men nu har jag ben lena som barnstjärtar och armhålor just nu lika hårfria som Olles laserbehandlade diton. Snyggt ska det vara.

Sedan var det meningen att jag skulle klippas och färgas på huvudet också, Pernilla Wahlgren-style, men då hade salongens vatten modernt nog tagit slut, så jag fick skjuta det projektet på framstjärten.

Behöver jag nämna att alla hårfrisörskorna, vaxtanterna och nagelvårdarna var superexalterade över mitt barns snygghet, att de ville gosa, gulla, säga Linda, blir det inte en smula tröttsamt om jag yvs över detta ånyo? Men så var det.

Sannolikhetsläran

Ja, mamma, jag flög exakt över det farliga turbulenta området där Air France-planet försvann. Det skakade lite just där vill jag minnas. Och snart är jag på det igen, vi ska alla den vägen vandra. Men frukta ej - sannolikhetsläran säger att det inte kommer hända igen. Här har jag bytt ut alla förekomster av ordet Harrisburg mot Air France-planet/Atlanten, funkar lika bra 2009 som 1979.

Sen är det också det att om det som hände med Air France-planet verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände med Air France-planet hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säga att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Atlanten. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.

DET känns tryggt.

Vad gör din fru Lovisa? Steker glass?

Nej hon sitter i sin nya MASKIN. Sitter, står och går. Och vinkar från den. Tjenamoss. Hejsan.

Tumnagel i ögat

Jag hamnade i koma i helgen efter att ha förlorat de 1500 punden jag aldrig egentligen hade. Ettfåtal gånger har lägenheten lämnats; bio, Villa Lobos, japansk lunch, men vad jag har gjort mest är att jag försökt klura ut hur man gör ett thumbnail gallery i javascript. Det låter väl lätt som en plätt, särskilt om man snor redan färdigprogrammerad kod på nätet. Men den tragiska sanningen är att jag har blivit dummare med åren, för det funkar inte alls för tant. Sara, hjälp. Anja, hjälp. Jesus, hjälp. Någon, hjälp.

Istället för att räkna får eller ha fallande Tetrisbitar eller Flightcontrol-plan att landa, håller jag mig vaken om nätterna med att försöka lösa detta.