Skräck för det finkulturella

Jag vill kanske inte påstå att jag älskar kiosklitteratur eller dom där romantiska dravelböckerna där ett par ser passionerade ut på omslaget. Men jag är heller inte intresserad av poesi, historiska romaner eller politiska självbiografier. Någonstans mittemellan hamnar jag, bland populärkultur, bestsellers, Tony Parsons, Nick Hornby och Håkan Nesser, bland tomtar och troll.

Jag har inte läst Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff, ej heller Den Gudomliga Komedin av Dante Alighieri och jag har verkligen inte plöjt igenom varken Iliaden eller Odyssen. I ett svagt tillfälle trodde jag det var en god ide att läsa Bibeln från pärm till pärm, så att man har kött på benen när man ger de kristna den avhyvling de förtjänar. Jag hade lyckats traggla mig fram till första halvan av andra Moseboken innan jag totallackade ur och gav upp det dödsdömda projektet att läsa Guds sömnpiller.

Ett tag var jag inne i deckarsvängen; Harry Friberg var den absoluta hjälten – stilig, modig och smartare än kriminalpolisen. Olov Svedelids Roland Hassel var väl egentligen en toffel, men jag har läst alla böckerna med spänning.

Har kommit fram till att de bästa böckerna är de som handlar om just ingenting, som behandlar någons vardag, känslor och reflexioner om tillvaron och som har ett underfundigt och rikt språk (det är just en sådan jag hade tänkt skriva).

Nobelpristagare skrämmer mig, det är alltför prestigefyllt. Boken jag nu läser, Onåd, är författad av J.M. Coetzee, Nobelpristagare anno 2003, varför jag gick in med viss skepsis. Men om man bortser från kryddningen med finkulturella referenser och franska uttryck som tycks vara där bara för sakens skull, för att man ska fatta att denna författare är ytterst beläst, är själva handlingen både tänkvärd och intressant, språket välbeskrivande och vasst.

Så knäpp mig på näsan och säg till mig att jag hade fel. Det är inte bara obskyra Japaner eller politiskt korrekta Araber som vinner Nobelpris – det kan vara en Sydafrikansk farbror som skriver om ytterst angelägen vardagsdramatik i skuggan av apartheid och rasism.

Fotnot
Jag har läst ganska många böcker som går under epitetet Klassiker, så helt tappad bakom vagnen är jag inte. Ett axplock:

Utvandrarna, Vilhelm Moberg
Jane Eyre, Charlotte Brontë
1984, George Orwell
Kallocain, Karin Boye
Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
The Catcher in the Rye, J.D Salinger
Oliver twist, Charles Dickens
Thérèse Raquin, Émile Zola
Madame Bovary, Gustave Flaubert
Du sköna nya värld, Aldous Huxley
Den engelske patienten, Michael Ondaatje
Kameliadamen, Alexander Dumas

Ja men bli imponerad då!