Depeche toi!

Man gör alltid så, förklarade jag för Nina. Man har väl vart med förr. Reach out and touch Dave. Och visserligen satt vi tillräckligt nära scenen för att kunna se att Dave Gahan bar högklackat, men vi fick nöja oss med att sträcka oss fram och röra Dave Chase som satt en rad framför oss, under Personal Jesus. Man gör ju alltid så.

Det var vi och xfm- och branchfolket, en ganska timid skara som inte är så lätt att upphetsa, rutinerat satt de kvar i stolarna, men framemot Enjoy the Silence och Behind the Wheel lyftes även dessa chipsrövar för dans, t.o.m. Mr Chase trötta arsle var uppe och svängde vid extranumrena, vilket måste ses som ett ypperligt betyg. Och vem var den åldrade lönnfeta farbrorn som stod och hoppade jämfota vid ett keyboard utstyrt till rymdskepp, undrade någon. Var han verkligen med i bandet? Jodå, Mr Fletcher, han som luktar tvättmedel, vilket jag har empirisk erfarenhet av, är synnerligen med i bandet, emellanåt slår han till och med på synthersizerns tangentbord med sina korvtjocka gubbfingrar. Martin Gore var utklädd till svart ängel vilket kan tyckas lite fjompigt, men han tog iallafall av sig peruken under sitt soloframträdande (vilket av många sågs som anledning till kissepaus – stackars Martin) och blottade sin blonda krullkalufs. Dave Gahan tog av sig västen och visade sig än en gång vara ungefär världens sexigaste scenframträdare – gubben kan! Soul Sisters/Soul Brothers var kanske i ostigaste laget som avslut, men på det hela taget en fantastisk konsert som vi firade med en sista pint på Dublin Castle innan vi traskade hem till Mammas säng där vi smulade ost och kex tills tanten somnade med lilla Konrad i famnen, i brist på Guran och Räven.

Tack Mammadockan.