En förtida 40-årskris? Kan man drabbas av sådan? Vi brukar reta min syster för att hon börjat träna på gym och yoga och hålla på, säger att det är en fyrtioårskris, att nästa steg är att börja sminka sig hårt och skaffa en älskare, hävda att det inte finns något som heter för kort vad gäller kjolar.
Idag var det jag, 37-åringen, som drogs med på yoga, och jag gilla't! Kan du tänka dig något så barockt. Jag trodde ju att jag skulle sitta som typ på Pingstkyrkan, med öppna ögon och hånleende, medan de andra slöt ögonen och bad/gick upp i brygga. Men icke då - istället gick jag in i mig själv, blev ett med andningen och gjorde solhälsningar och plog- och hundställningar som den naturligaste sak i världen samt tyckte det kändes härligt och avslappnande. Att få sträcka på de där gamla stela tantbenen, få en meditativ stund där ingen skrek på mig att göra något, hämta något, bära någon, det var tamigibrasan en ynnest. Ingen under 40 använder ens ordet ynnest för att beskriva en känsla av välbehag.
Och inte nog med det. På förmiddagen kom jag i form med sju kilometers lätt löpning.
Vem är jag? Vem har jag blivit? Hur snygg har jag tänkt bli på en skalad banan, är inte det farligt? Alla kommer vilja ha mig liksom.
Monday, July 29, 2013
Saturday, July 27, 2013
Att ta sin mats ur skolan
Åh, jag verkar ha backat ur, det verkar inte bättre. Skryllefadäsen och knäkänningen, dessa ursäkter. Jag har tamigibrasan inte löptränat på nästan två veckor. Och jag som sa det skulle bli en livsstil.
Istället har jag suttit här och ätit strutglass, bälgat i mig vin, pommes frites och ostbågar. Jag är fan en ostbåge, Christer Ostbåge.
Och på måndag ska jag möta min överman, kanske inte i löparspåret ska jag henne möta, men väl i samtalets ädla konst, och detta vårat gemensamma intresse vi så energiskt dryftade sist vi sågs, ska jag ha lämnat det bakom mig?
Så fan heller, ta dig samman, mamma mu, det är dags att ge sig ut På Spåret, akta dig bara för Ingvar Oldsberg eller dylika ystpåhejare så ska det nog gå bra.
Vad hände med milen under timmen? Det slutgiltiga målet är ännu inte nått, än är det inte dags att ge upp. Bryt ihop och kom igen, ta dig i kragjäveln, tänk på att livet börjar vid 40.
Istället har jag suttit här och ätit strutglass, bälgat i mig vin, pommes frites och ostbågar. Jag är fan en ostbåge, Christer Ostbåge.
Och på måndag ska jag möta min överman, kanske inte i löparspåret ska jag henne möta, men väl i samtalets ädla konst, och detta vårat gemensamma intresse vi så energiskt dryftade sist vi sågs, ska jag ha lämnat det bakom mig?
Så fan heller, ta dig samman, mamma mu, det är dags att ge sig ut På Spåret, akta dig bara för Ingvar Oldsberg eller dylika ystpåhejare så ska det nog gå bra.
Vad hände med milen under timmen? Det slutgiltiga målet är ännu inte nått, än är det inte dags att ge upp. Bryt ihop och kom igen, ta dig i kragjäveln, tänk på att livet börjar vid 40.
Friday, July 26, 2013
På sinnessammanbrottets rand
Semester ja. Dags att koppla av, koppla bort. Själv fick jag ett smärre nervsammanbrott idag, tackar som frågar. Ett sådant där löjligt man i verkligheten bara ser på film - med fulgråt, gråtskrik och smått sinnessjuka upprepningar av mantran fulla av självinsikt - jag är galen, jag vet, men jag orkar inte mer.
Inte ok. Men vi har väl alla stått där, vid sinnesstördhetens brant, övervägt att hoppa över till andra sidan med tvångströja och allt, bara att vi vanligtvis inte skyltar med det. Vi säger "bara bra" när det egentligen är piss och skit och vademecum.
Vad som utlöste mitt mentala tumult? Du, själva katalysatorn minns jag faktiskt inte ens. Det var en salig blandning av sömnlöshet, nattfjärilar som fladdrade runt mitt huvud i natten (dessa vidriga svarta stora, vad är det för ena?), tidig uppstigning för att åka till en bilmekaniker som bad mig hosta upp 10 papp samtidigt som jag har 2 diton på kontot alldeles efter löning. Den kombon. Och så några småbarn som trilskades över något ovidkommande. Det var droppen som fick den där berömda bägaren av galenskap att trilla över för en stund. Ojojoj, ingen vacker syn.
Men vet du vad som hände sen? Jag torkade tårarna, utan handskar, och gick till 4h-gården och var glad, mjuk, vänlig och pedagogisk heeeeeela dagen (nåja). Ordnade korv med bröd-picknick på uteplatsen, drog sedan fram plastpoolen, och löste konflikter istället för att delta i dem genom att skrika högst. Alla fick äta så många ostbågar de ville och somna i soffan när de inte orkade titta på Rasmus Nalle längre. Lugn som filbunken, nästan sävlig blev jag.
Det kanske var skönt med en urladdning, var det inte?
Inte ok. Men vi har väl alla stått där, vid sinnesstördhetens brant, övervägt att hoppa över till andra sidan med tvångströja och allt, bara att vi vanligtvis inte skyltar med det. Vi säger "bara bra" när det egentligen är piss och skit och vademecum.
Vad som utlöste mitt mentala tumult? Du, själva katalysatorn minns jag faktiskt inte ens. Det var en salig blandning av sömnlöshet, nattfjärilar som fladdrade runt mitt huvud i natten (dessa vidriga svarta stora, vad är det för ena?), tidig uppstigning för att åka till en bilmekaniker som bad mig hosta upp 10 papp samtidigt som jag har 2 diton på kontot alldeles efter löning. Den kombon. Och så några småbarn som trilskades över något ovidkommande. Det var droppen som fick den där berömda bägaren av galenskap att trilla över för en stund. Ojojoj, ingen vacker syn.
Men vet du vad som hände sen? Jag torkade tårarna, utan handskar, och gick till 4h-gården och var glad, mjuk, vänlig och pedagogisk heeeeeela dagen (nåja). Ordnade korv med bröd-picknick på uteplatsen, drog sedan fram plastpoolen, och löste konflikter istället för att delta i dem genom att skrika högst. Alla fick äta så många ostbågar de ville och somna i soffan när de inte orkade titta på Rasmus Nalle längre. Lugn som filbunken, nästan sävlig blev jag.
Det kanske var skönt med en urladdning, var det inte?
Monday, July 22, 2013
Samlare
Jag har inte på många år förstått tjusningen i att samla på saker av stort penningvärde. Man kan samla på saker man gillar, som giraffer eller kinderäggsöverraskningar eller alla balla trädgårdstomtar. Affektionsvärde förstår jag mig på. Men att samla på antika gamla vaser och porslinstallrikar, som i de flesta fall är apfula och opraktiska att använda (om man nu skulle vara så galen att man använder klenoderna - helst ska de ju stå i nåt skrytskåp och damma) - vem fan vill dricka kaffe ur en minikopp med sirligt mönster som obehagligt killar läppen?
Inte jag, därför försöker jag nu sälja min gamla danska handmålade servis med hjälp av en vän som är antikhandlarhaj. Och idag har jag, utan att lyfta ett finger och faktiskt innan jag ens hade hunnit vakna, sålt 12 enheter ur denna sällsynta porslinssamling för 2400 riksdaler på Degebergas samlarmarknad, man tackar!
När jag var liten plutt samlade jag på frimärken. Där satt man alltså med ett album fullt av fula pappersbitar och gjorde...ja, vad fan gjorde man med dem? Inte fick man väl fingra på dem, då kunde ju tandningen bli skadad och det presumtiva värdet gå ner. Tjusningen i en sådan hobby kan jag idag inte riktigt förstå.
Tror du att det där blåa märket jag köpte för typ sex veckopengar 1986 är värt en förmögenhet idag? Mig veterligen icke. Man kan använda dem som porto om de händelsevis skulle vara ostämplade, i övrigt är det bara den gule schilling bancon som genererar kassaklirr, om man råkar ha den feltryckte, vill säga, men vem fan har den?
Inte jag, därför försöker jag nu sälja min gamla danska handmålade servis med hjälp av en vän som är antikhandlarhaj. Och idag har jag, utan att lyfta ett finger och faktiskt innan jag ens hade hunnit vakna, sålt 12 enheter ur denna sällsynta porslinssamling för 2400 riksdaler på Degebergas samlarmarknad, man tackar!
När jag var liten plutt samlade jag på frimärken. Där satt man alltså med ett album fullt av fula pappersbitar och gjorde...ja, vad fan gjorde man med dem? Inte fick man väl fingra på dem, då kunde ju tandningen bli skadad och det presumtiva värdet gå ner. Tjusningen i en sådan hobby kan jag idag inte riktigt förstå.
Tror du att det där blåa märket jag köpte för typ sex veckopengar 1986 är värt en förmögenhet idag? Mig veterligen icke. Man kan använda dem som porto om de händelsevis skulle vara ostämplade, i övrigt är det bara den gule schilling bancon som genererar kassaklirr, om man råkar ha den feltryckte, vill säga, men vem fan har den?
Sunday, July 21, 2013
Hur var det på spymässan?
Den frågan fick jag idag. "Hur var det egentligen på den där spymässan du var på?". Och jag ba' "vabeva, spy vad?". "Ja, men du var ju på en spymässa eller vad det nu heter, som man har när man ska gifta sig".
Och där gick det upp för mig vad min yngsta systerdotter menade. Jo, tackar som frågar, spymässan vi hade för den blivande bruden Sofin i Köpenhamn var riktigt jävla asnajs- det blir alltid så när man träffar sina favoritmänniskor från ungdomslandslaget.
Vill du se bilder? Klart du vill.
Här ser du oss i studion när vi spelade in superhiten "Simply the best". Finns på DuVD för den som vill komma hem och kolla.
Och här festar vi loss med några danska politi-men, de sa att de jobbade med barnporrsutredningar, men jag vet inte om de sa det för att impa och vem det isåfall skulle imponera på. Å andra sidan var de impade av hur bra jag är på danska, iallafall den av dem som hade arabiskt ursprung, och det var ju synnerligen glädjande för en skojdansk som jag.
Och där gick det upp för mig vad min yngsta systerdotter menade. Jo, tackar som frågar, spymässan vi hade för den blivande bruden Sofin i Köpenhamn var riktigt jävla asnajs- det blir alltid så när man träffar sina favoritmänniskor från ungdomslandslaget.
Vill du se bilder? Klart du vill.
Här ser du oss i studion när vi spelade in superhiten "Simply the best". Finns på DuVD för den som vill komma hem och kolla.
Så här glad var den blivande frun sedermera på dansgolvet, och det får väl ses som ett bevis på att det var en riktigt lyckad spymässa.
Friday, July 19, 2013
Pet Head Forever
Ibland vet jag inte om jag är Neil Tennants dotter eller hans mamma. Stolt är jag iallafall!
Den som tyckte att man kunde räkna ut de där trötta gubbarna nu, det är ju liksom 2013, den kan nu gå och lägga sig under en skammens och ruelsens filt. För Electric är jävlar i min box det bästa vi hört sedan, let's say tidigt 90-tal. Och låten Love is a bourgeois construct har fan allt man kan önska sig av en popdänga; Snygg buildup med heartbeat-rytm och klassisk musik-sampling, syntslingan från himmelriket, manskörer to die for (slår Go West med hästartade längder), en låttitel som är så härligt pretentiös att den blir helrätt, textreferenser till Marx och ordvrängningar som bara Neil kan - vad mer kan man begära?
Jag gör en So Hard - jag lyssnar på den på repeat - och förundras varje gång hur fantastiskt jävla skitbra den är, upptäcker nya grejer jag älskar varje gång. Det är lite som att bli förälskad. Dra mig baklänges i en liten liten båt, här kan jag ligga och digga tills jag dör lycklig.
Thursday, July 18, 2013
Under dessa omständigheter är det ingen människa som kan utföra ett gediget arbete
Det här med sommarledigheten i Sverige, vi måste prata om den. Jag tycker inte att den står sig internationellt. I en allt mer global värld, där huvudkontoret ligger i Japan, där hälften av medarbetarna härstammar från fjärran länder, är det inte gångbart att fullständigt stänga ner verksamheten i minst en månad om året.
Har du varit på ett svenskt kontor i juli månad? Det är tamigibrasan ett skämt om man anser att arbetsplatser är till för att producera något, att göra någon form av nytta.
Det börjar redan ett par veckor innan midsommar. Snacket, tugget, down-shiftingen. Vart ska du på din semester? Vilka veckor har du? Du har väl minst fyra sammanhängande veckor av ledighet under de svenska sommarmånaderna, det är lag på det, hör du!
Alla är så trötta och utarbetade, tycker de. Trots att de gått hem tidigt varje fredag hela året, man gör alltid så.
Äntligen semester! Lägg dig i din trädgård, ta för guds skull på dig din bikini, även om du är tjock och ådrig, även om termometern blinkar på blott 15 grader celsius. Den kan göra det under svensk sommar, inga konstigheter, man måste passa på ändå.
Biljetten till Costa Brava är bokad sedan i januari, ditt lystmäte får du på en het strand i ett land där du inte förstår språket, men vad gör väl det, alla talar svenska. En vecka får du, gud så härligt, se bara till att ha så låg solskyddsfaktor som möjligt så att du blir brun. Det är så fräscht med lite färg.
På kontoret sitter ett gäng slagna hjältar och försöker göra ett jobb. De som vill hem till Italien i september istället, när det inte är så hett. De som vill spara sin surt förvärvade semester till vintern för att åka till Brasilien. De som är lite konstiga, som inte har någon stuga på Skånes sydkust att fly till.
Det går dock inget vidare att jobba. För de flesta arbetsuppgifter en har inbegriper någon form av interaktion med andra människor. Människor som är på semester. Som slagit av mailfunktionen i telefonen. Så klart! Dags att koppla av, re-la-la-la-laxa. Byggsemestern, den heligaste av kor, ta inte bort den, då avgår pöbeln. Alla måste vara lediga samtidigt, så slipper vi få något gjort.
Nej, jag kan tycka att det är ett bra märkligt upplägg. Hade jag varit företagsmogul hade jag inte velat acceptera att all verksamhet stängdes ner från midsommar till bortåt mitten av augusti, det säger jag dig. Först själva upptakten till semestern, när alla går runt och fånler åt solen, tar långlunch i gasset, springer och köper glass stup i kvarten. Sedan själva semestern, då ingen kan nås och ingen vill bli nådd, i lagens namn. Därefter, när de kommer tillbaka, är de hungriga då, kåta på att jobba, som det så fint heter? Nej semesterlunken fortgår ett tag till, tröttman sitter i några veckor, det tar en stund innan kapaciteten är uppe på maxnivå. Slappt, det är vad det är! Krav, vad är det? Ska vi ta en fika?
Jag är hård men orättvis, jag är härligt osvensk.
Har du varit på ett svenskt kontor i juli månad? Det är tamigibrasan ett skämt om man anser att arbetsplatser är till för att producera något, att göra någon form av nytta.
Det börjar redan ett par veckor innan midsommar. Snacket, tugget, down-shiftingen. Vart ska du på din semester? Vilka veckor har du? Du har väl minst fyra sammanhängande veckor av ledighet under de svenska sommarmånaderna, det är lag på det, hör du!
Alla är så trötta och utarbetade, tycker de. Trots att de gått hem tidigt varje fredag hela året, man gör alltid så.
Äntligen semester! Lägg dig i din trädgård, ta för guds skull på dig din bikini, även om du är tjock och ådrig, även om termometern blinkar på blott 15 grader celsius. Den kan göra det under svensk sommar, inga konstigheter, man måste passa på ändå.
Biljetten till Costa Brava är bokad sedan i januari, ditt lystmäte får du på en het strand i ett land där du inte förstår språket, men vad gör väl det, alla talar svenska. En vecka får du, gud så härligt, se bara till att ha så låg solskyddsfaktor som möjligt så att du blir brun. Det är så fräscht med lite färg.
På kontoret sitter ett gäng slagna hjältar och försöker göra ett jobb. De som vill hem till Italien i september istället, när det inte är så hett. De som vill spara sin surt förvärvade semester till vintern för att åka till Brasilien. De som är lite konstiga, som inte har någon stuga på Skånes sydkust att fly till.
Det går dock inget vidare att jobba. För de flesta arbetsuppgifter en har inbegriper någon form av interaktion med andra människor. Människor som är på semester. Som slagit av mailfunktionen i telefonen. Så klart! Dags att koppla av, re-la-la-la-laxa. Byggsemestern, den heligaste av kor, ta inte bort den, då avgår pöbeln. Alla måste vara lediga samtidigt, så slipper vi få något gjort.
Nej, jag kan tycka att det är ett bra märkligt upplägg. Hade jag varit företagsmogul hade jag inte velat acceptera att all verksamhet stängdes ner från midsommar till bortåt mitten av augusti, det säger jag dig. Först själva upptakten till semestern, när alla går runt och fånler åt solen, tar långlunch i gasset, springer och köper glass stup i kvarten. Sedan själva semestern, då ingen kan nås och ingen vill bli nådd, i lagens namn. Därefter, när de kommer tillbaka, är de hungriga då, kåta på att jobba, som det så fint heter? Nej semesterlunken fortgår ett tag till, tröttman sitter i några veckor, det tar en stund innan kapaciteten är uppe på maxnivå. Slappt, det är vad det är! Krav, vad är det? Ska vi ta en fika?
Jag är hård men orättvis, jag är härligt osvensk.
Bakslag
Jag har drabbats av ett par smärre bakslag vad gäller min löpträning. Den som inte är intresserad av min löpträningsutveckling kan blunda nu ett par minuter, så kommer det något mer spännande sen.
Det första inträffade under det att jag försökte mig på Skryllemilen tillsammans med min coach tillika bror. Dra mig baklänges uppför en brant backe, men inte fan gav jag upp för det. Dock - solen sken het över risfält och älv och jag blev så törstig –– att jag nästan drack upp mig själv. Törsten rasade i min strupe, tungan hängde torr och styv och stel, men aldrig nej aldrig ger jag väl upp.
Tills jag började hallucinera. Kvinnan som säger min kilometertid i spring-appen sade plötsligt något jävligt obehagligt som jag helst inte vill återge i skrift, varpå jag var tvungen att tvärnita och ringa ett par hetsiga samtal för att kontrollera att alla mina nära och kära fortfarande var i livet. Det var de. Så klart! Kråkan satt på telefontråden. Så kastade jag stenen i gropen, så var den löpningen över.
Sedan blev jag så skakig att jag lade allt på hyllan ett par dagar. Käkade lite Djungelvrål och Lakritspuck istället, tog ett steg tillbaka och blev tjock. Förnuftet skulle dock tas till fånga, visst skulle det. Så en långlunch senare hade jag tillryggalagt fem kilometer. Nästa dag fem till. Och tror du inte jag ystar min ost och får känningar i knäet? Som en annan gammeltacka. Igår hade jag fan svårt att gå, idag känner jag mig rätt normal. Men en knäskål ur led är knappast värt den fittigaste av fitnessar.
Så nu vet fan inte om det är dags att börja cykla istället. Eller lägga ner alltihopa och luta mig tillbaka i sofftyget med en trehundragrammare. Man vet inte, spänningen är i det närmaste olidlig.
Det första inträffade under det att jag försökte mig på Skryllemilen tillsammans med min coach tillika bror. Dra mig baklänges uppför en brant backe, men inte fan gav jag upp för det. Dock - solen sken het över risfält och älv och jag blev så törstig –– att jag nästan drack upp mig själv. Törsten rasade i min strupe, tungan hängde torr och styv och stel, men aldrig nej aldrig ger jag väl upp.
Tills jag började hallucinera. Kvinnan som säger min kilometertid i spring-appen sade plötsligt något jävligt obehagligt som jag helst inte vill återge i skrift, varpå jag var tvungen att tvärnita och ringa ett par hetsiga samtal för att kontrollera att alla mina nära och kära fortfarande var i livet. Det var de. Så klart! Kråkan satt på telefontråden. Så kastade jag stenen i gropen, så var den löpningen över.
Sedan blev jag så skakig att jag lade allt på hyllan ett par dagar. Käkade lite Djungelvrål och Lakritspuck istället, tog ett steg tillbaka och blev tjock. Förnuftet skulle dock tas till fånga, visst skulle det. Så en långlunch senare hade jag tillryggalagt fem kilometer. Nästa dag fem till. Och tror du inte jag ystar min ost och får känningar i knäet? Som en annan gammeltacka. Igår hade jag fan svårt att gå, idag känner jag mig rätt normal. Men en knäskål ur led är knappast värt den fittigaste av fitnessar.
Så nu vet fan inte om det är dags att börja cykla istället. Eller lägga ner alltihopa och luta mig tillbaka i sofftyget med en trehundragrammare. Man vet inte, spänningen är i det närmaste olidlig.
Saturday, July 06, 2013
En jävligt otippad talang
Det här att jag blivit träningsfreak, vem kunde ha anat det? När jag häromdagen sprang en milajävel (ja! jag! en mil! 10 kilometer! Can you Adam and Eve it?) var jag tvungen att posta det på Fajsbok så storartat det kändes. Typ som när man postade första ultraljudsbilden, när man satt där i bir'n med körkortet i näven, en av dessa situationer där man känner sig som en vinnare. Kommentarer om att det var "oväntat" och "det trodde jag inte om dig" flödade (nåja). För vem kunde någonsin ha trott att den där gympavägraren som fick tipsradsbetyg i Idrott & Hälsa för att till slut hoppa av och slippa gympan pga "psykisk sjukdom" typ, skulle till och bli en atlet av den rang som kan springa en mil? Inte jag, inte du, uppenbarligen. Så jag är chockad över min egen prestanda, chockad och snygg.
Och jag vet inte ens vem jag tävlar mot, den enda som finns i min app är ju Bjallan, och hon är min förebild mest, den som jag vill bli som. Snygg, snabb och tuff. Jag tävlar mot mig själv, mot chipskroppen.
Detta är det finaste jag uppnått i träningssammanhang:
Idag på ovan nämnda femkilometare gick jag ut hurtigt med 5:10 på första kilometern, vilket så klart visade sig vara mig övermäktigt. Men ändå, jag gick i mål på 28:05 och förbättrade mitt tidigare resultat med 32 sekundrar. För några veckor sedan var mitt mål 5 km under 30 minuter - det skrattar man ju åt idag hur lätt det är. Milen, den gamla milen, den var ju som ett avlägset skämt för bara en stund sedan, vem fan inbillade sig att Tant Trött skulle löpa en mil, jag kan berätta: ingen, men det gjorde jag ju! På den smått sanslösa tiden 1:02. Nästa mål undrar du? Milen under en timme så klart. På tisdag kör jag Skryllemilen med min bror, watch this space, why don't ya, din nyfikenhet är till för att stillas.
Och hur rosenrasande avundsjuk blev jag idag när jag anlände till min systers hus medelst bil och till min fasa ser att hon är ute och löper med min bror? Vad fan - vänta på mig! Och de gjorde de, varpå jag i min systerdotters löparskor plöjde ytterligare 3 kilometer idag, jämte en smått chipsmagad brolla. Inte på rekordfarten 16:02, men en jämn 17-minutare kläppte jag. Älskar't!
Att löpa är en livsstil, att inte äta kolhydrater en annan. För varje dag som går blir jag fittare och snyggare och gladare. Åh livet, du gör mig så lycklig! Åh rosa löpardoja, tack för allt!
Och jag vet inte ens vem jag tävlar mot, den enda som finns i min app är ju Bjallan, och hon är min förebild mest, den som jag vill bli som. Snygg, snabb och tuff. Jag tävlar mot mig själv, mot chipskroppen.
Detta är det finaste jag uppnått i träningssammanhang:
Och hur rosenrasande avundsjuk blev jag idag när jag anlände till min systers hus medelst bil och till min fasa ser att hon är ute och löper med min bror? Vad fan - vänta på mig! Och de gjorde de, varpå jag i min systerdotters löparskor plöjde ytterligare 3 kilometer idag, jämte en smått chipsmagad brolla. Inte på rekordfarten 16:02, men en jämn 17-minutare kläppte jag. Älskar't!
Att löpa är en livsstil, att inte äta kolhydrater en annan. För varje dag som går blir jag fittare och snyggare och gladare. Åh livet, du gör mig så lycklig! Åh rosa löpardoja, tack för allt!
Wednesday, July 03, 2013
Oanad talang
Jag är själv lite chockad, men tydligen är det så att jag kan prata danska. Iallafall på fyllan, in vino veritas, därmed är det på riktigt.
Två oberoende danskar undrade i lördags om jag bodde i Danmark. De tog det alltså inte för den skojdanska jag sägs prata, kameloser, piskefløde och rødgrød. Visserligen var de som frågade själva invandrare, och pratade alltså med någon slags brytning som gjorde deras danska lite renare, lite snyggare än medeldanskens. Men ändå! Jag snackar dansk! Orden bara flög ur mig, helt sjukt imponerad blev jag själv, och tror inte att jag kan repetera bravaden.
Det vore annars förbannat coolt om det i afton när jag ska ut på AW visade sig att jag talar flytande portugisiska. Det är ju lite som med danskan, min portugisiska; Jag kan alla ord, jag vet bara inte hur jag ska få ut dem, de fastnar liksom i halsasatan.
Ett par järn och jag babblar utrikiska. Coola bananer, gillar't.
Subscribe to:
Posts (Atom)